Det kom ett brev.....

Här varar lugnet iaf för närvarande. Lite dallrigt var det vid hämtningen efter "fritids" idag, men det lugnade sig ganska snabbt. Få se om det kommer något mera i eftermiddag eller kväll sen, det kan ju ligga något under ytan som behöver ut. Men det visar sig.

Nu tänkte jag skriva lite personliga reflektioner igen.... och det är det ämnet som rubriken syftar på.
I ett inlägg jag skrev i december så var allt väldigt kryptiskt och jobbigt. För att friska upp minnet kan ni gärna först kika här och  sen här och läsa det igen.

Det kom alltså en släkting hem till oss helt plötsligt, en släkting som svikit oss några år tidigare och som vi sen inte hört av. Men innerst inne har han vetat att vi ändå skulle ställa upp om han behöver hjälp, på ett sätt som vi kan efter vår förmåga. Jag tror att han sökte sig till oss den där kvällen för han vet exakt var han har oss och hur vi resonerar om olika saker, och det var precis vårt resonemang han behövde höra just då. Men som sagt, det var länge sen vi träffade honom och vi visste inte vad han ville eller i vilket skick han skulle vara.

Efter ett dygn gick det att resonera på djupet med honom. Jag är inte rädd för att vara rak mot honom, så jag frågade honom om han själv inte trodde att han har någon form av bokstavskombination. Jag är rätt säker på att han har ADHD. Jag blev väldigt förvånad över svaret: han var också övertygad om det. Då känns det som vi har mycket att komma med eftersom vi levt med diagnoserna så länge nu. Vi bad honom att ta konsekvenserna av sitt liv han levt, reda ut sitt liv, ta emot all hjälp han kan få när det gäller utredning, diagnoser och medicinering. Det är nog det enda som kan hjälpa en människa i hans situation, det går inte att fly från verkligheten hela tiden.

Häromdagen kom det ett brev.... från denna person... han hade åkt direkt från oss och inställt sig för att ta sina konsekvenser.... Det kändes naturligtvis skönt att han lyssnat till oss, vi var rätt raka mot honom men det är det enda som gäller i det här läget. Nu har han en lång väg att gå, men han har ändå tagit ett steg i rätt riktning och det är bara att hoppas att det fortsätter så. Där han befinner sig nu, kommer han att bli erbjuden hjälp, hoppas bara att han tar emot den.

Denna pushning i rätt riktning som vi tydligen gav den här killen, den hade vi kanske inte kunnat ge om vi inte hade haft den erfarenhet vi har med vad det innebär att leva med diagnoser. Jag hade kanske aldrig förstått hur det kunde vara för en sån person. Men kan vi med vår erfarenhet hjälpa en endaste människa till ett bättre liv, så är det värt all möda vi gått igenom. Så visst kan man ha nytta av att leva ett annorlunda liv i Diagnoslandet!