Jag satt på jobbet igår när min kära man ringde till mig och berättade nåt. Sen visste vi inte hur den här helgen skulle arta sig, man blev orolig m m. När jag kom hem från jobbet på kvällen sen, så fann jag ett litet paket som kommit med posten igår. En liten present och ett medföljande brev. Brevet och orden däri värmde mitt hjärta otroligt mycket, blev så rörd. Så härligt med goa vänner som betyder så mycket för en (du vet vem du är). Jag skulle vilja krama om dig, men tyvärr bor du för långt bort för att det skulle vara möjligt just nu. Tack för ditt stora hjärta och att jag får finnas med där!
.jpg)
Med tanke på gårdagens förvirrade inlägg, så ställer diagnoserna till det lite här. Jag och mannen skulle vilja hjälpa och stötta en person som behöver hjälp i livet. Men diagnoserna klarar inte att vi ställer upp på ett sätt som kanske skulle behövas. Över en helg så här när sonen är borta så går det bra, men sen blir det en omöjlighet. Man hoppas att den som är i nöd förstår vår situation, att det inte är av ovilja vi inte kan stötta på det sätt som hade varit nödvändigt. Men det känns inte bra att inte kunna ge av hela sitt hjärta på flera olika håll samtidigt. I vårt liv måste sonens behov komma först, annars håller inte heller vi oss flytande - så är den hårda verkligheten :-(.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar