torsdag 31 mars 2011

Helt otroligt - det hände IGEN :(

Grrrrr, morrrr..... ...............  ................    Vill ni ha en förklaring?? Mattläggaren!!!
Han hade glömt en liten kvadratmeter förra veckan, där vi hänger in jackorna och ställer skorna, där jag också ville att han skulle lägga in matta. Men den glömde han förstås så vi hade gjort upp på telefonen att han skulle komma till mig idag kl 9:00. Jag trodde absolut att han gjorde allt för att komma i tid efter förra missen han gjorde! Men han kom INTE! Efter 45 minuter ringde jag honom.... då var han på annat jobb ca en timmes bilfärd från mig! Alltså hur går det till, kan man sköta en firma så här illa dåligt?? Borde snart få mattan inlagd gratis efter all tid som han försinkat mig. Tänk om jag hade haft ett vanligt jobb där jag stannat hemma för att vänta på en mattläggare TVÅ gånger utan att han kommer.... Idag gick det i och för sig ingen nöd på mig eftersom jag hade plockat med mig jobb hem - jag var ju förberedd på hur det kan bli sen förra veckan.

Men iaf, jag tog en promenad med mina stavar för att avreagera mig när jag ändå väntade.


Och det gick undan må ni tro. Svettig blev jag trots ynka +3 grader, snålblåst och duggregn. Nina undrade igår vad "plankan" var för nåt som jag skrev om. Jo, det här är plankan:

Bild lånad från finest.se

Bilden visar två varianter, en lättare och en svårare. Så nu vet du Nina, det är bara att sätta igång och utmana Göran (om han nu klarar övningen med sina knän förstås).  Det gäller att vara uthållig och stå så länge som möjligt ;).
Vågar inte visa en bild på när jag gör det, det ser liksom inte lika snyggt ut, haha. Sen har jag några trivselkilon jag vill bli av med också.... Med tanke på det så ska jag inte tveka i fortsättningen när sonen vill ut och cykla, utan försöka se det från den positiva sidan. Jag behöver ju röra på mig och han med för den delen.

När väl mattläggaren hade kommit (ca tre timmar försenad) och han lagt in det han skulle, så kunde jag äntligen åka till jobbet. Och det var inte fy skam att komma dit. Vi hade nån installatör och nån försäljare på besök, varav den ena bjöd hela skaran på tårta!

Någon som vet namnet på tårtan? Stora apelsinbitar fanns i grädden.
  
Jaha, vilket fint inlägg detta blev då! Börjar med att jag motionerar för att bli av med ett par extra kilon - sen äter jag tårta på jobbet på eftermiddagen ;) Men det händer inte varje dag att vi får nåt sånt som tur är, det räcker med ibland!

Sonen var på gott humör efter skola och fritids, han kvittrar och pratar som aldrig förr tycker jag. Mannen och sonen åkte iväg och cyklade en sväng för jag måste jobba ifatt lite här. Bäst att sätta fart!!

onsdag 30 mars 2011

En bra dag

Jag tänkte spinna vidare på kommentaren jag fick från mamma Zoffe igår angående skola till sonen. Själv tycker jag också att en asperger/autism-klass vore det allra bästa. En klass där personalen är autisminriktad och verkligen har den utbildning som behövs. Helt klart skulle det absolut behöva finnas nåt sånt i varje kommun.

Men sen vill jag bara poängtera att orsaken till att det händer något i ärendet beror nog mest på sonens nuvarande skola. Jag vet att sonens assistent har ringt till den vikarierande rektorn på högstadiet och tryckt på om att tiden krymper, det måste hända grejer nu. Annars tror jag fortfarande att det inte skulle hänt så mycket. Rektorn i sonens nuvarande skola har också tagit på sig att göra intervjuerna med de som sökt till att få bli sonens resurs till hösten, även om det inte ligger på hennes bord. Hon vill verkligen överlämna sonen med den förvissningen om att det kommer att fungera bra. Och det är ju hon som vet vad det behövs för meriter för att klara av att jobba med sonen så att det blir bra för alla parter. Rektorn på nya skolan har ju naturligtvis sämre insikt i det eftersom de inte känner sonen. Återigen en eloge till skolan som sonen går på nu - ni som inte läst inlägget jag skrev om skolan, gör gärna det. Så här skulle det vara för alla elever med NPF - rektor och personal som månar om elevens bästa!

Nu måste jag också spinna vidare på Lenas kommentar ;) hon undrade vad vi bor i för område egentligen, med tanke på alla "fina" hus jag radar upp i bloggen:










Ja, man kan ju undra vad vi hamnat i för kvarter?!  Skojar bara med Lena lite.... husen är spridda på olika ställen i kommunen här, visst är de charmiga! (Brahehus är väl undantaget som inte ligger i vår kommun.)
 Jag gillar gamla hus, ju mer övergivna, öde och förfallna desto intressantare fotoobjekt. Skulle vara kul att ta en fotorunda med målet att bara fota gamla ödehus.

Annars har dagen varit toppenbra. Inga problem på hemmafronten i morse. När vi kom hem efter skola, fritids och jobb så ville sonen ut och cykla. Vi tog en svettig runda på en halvtimme, sen peppade jag honom att tävla om vem som kunde göra plankan längst tid av oss. Det blev oavgjort för katten kom och störde och då fixar han inte att fokusera på sitt. En kul grej som jag hoppas vi kan fortsätta utmana varandra på. 

Nu är det kväll igen och snart dags att packa ihop. Längtar till sängen för jag har slarvat med sömnen ett tag igen. Det håller inte i längden utan straffar sig och jag blir alldeles för seg och tött. Haft huvudvärk under dagen också och det tyder på att jag måste sköta mig lite bättre med sömnen. Så sov sött alla goa läsare!

tisdag 29 mars 2011

Skolprat m m

Upp kom vi i tid i morse och det var ju bra det. Sonen hade minsann bestämt sig för att han skulle duscha på morgonen, så vi hade väckning lite tidigare så det skulle hinnas med. Och det gick som en dans! Efteråt sa han att det är sååå skönt att duscha på morgonen, man blir sååå fräsch! Bra att han känner skillnad, för då kan man ju spinna vidare på det om det skulle behövas nån gång. Finns bara motivationen så funkar det ju.

När han kom hem och klev ur taxin efter skolan så hade han bara EN tanke i huvudet och det var att vi skulle åka och köpa ett annorlunda godis som han fått smaka i helgen av personalen på korttids. Bara det att killen hade köpt det i en angränsande kommun i en affär som sonen inte visste... Resan dit är 6 mil fram och tillbaka... bara för att leta efter en affär som har en viss sorts godis..... Det passade liksom inte in i vårt schema för dagen ;) Att få ur sonen denna tanke var inte helt lätt. Ett utbrott blev det av det, men det gick över ganska snabbt.

Dax att renovera kanske??

Nu börjar det nog pratas mer och mer om högstadiet bland eleverna i klassen, tror jag. Sonen pratade idag om hur han tänkt sig ett par saker. Bl a hur långt han ska åka med skolbussen.... och vad han ska göra på håltimmarna.... Han har ingen självinsikt, det märks tydligt. Inga reflektioner över hur han ska klara vissa saker. Tanken är att han ska åka i en taxi som kör honom till ingången på baksidan av skolan för att gå in en väg där det är färre elever i rörelse. Sen är tanken också att han inte ska ha några håltimmar, det skulle han inte fixa. Han ska få ett helt eget schema.



Tyvärr vet vi inte så mycket om hur det kommer att se ut så vi kan inget säga till sonen än. Vi måste ha en bestämd plan m m att lägga fram för honom, det går inte med att svamla fram nåt hur vi TROR att det ska bli. Bara att avvakta tills vi vet mera. I fredags förra veckan hade rektorn i alla fall intervjuat några kandidater till resursplatsen, så vi väntar med spänning på resultatet av det. Sen är också tanken att den nya resursen/resurserna ska introduceras redan nu under vårterminen så det slussas över smidigt. Sonen ska också få bekanta sig med den nya skolan under den här terminen så det inte blir nån chock för honom sen till hösten. Men allt måste vara spikat och klart innan och vi väntar otåligt på att det ska hända nåt i rätt riktning!

Nähä, dax för mig att göra mig i ordning. Mannen kommer strax hem och avlöser mig så jag kan ge mig iväg bort på egen hand ett par timmar. På återseende alla läsare! 
 

måndag 28 mars 2011

Vilken tabbe!

Vilken tabbe jag gjorde i morse! Jag tror vi hade ställt om varenda klocka vi äger och har - alla utom min klockradio vid sängen. Så när jag gick in och väckte sonen i morse fick jag panik - hans klockradio var liksom en timme mer än min! Vad osäker jag blev, hade jag eller hans klocka fel? Naturligtvis var det jag som hade fel och vad tror ni resultatet blev av det här? Jo, utbrott och det är fullt förståeligt. Jag är inte den typen av människa som brukar sova över, därför var den här situationen helt ny för honom. Sonen blev hemma hela dagen trots att jag sa till honom att när man är till tandläkaren kan det ju hända att man kommer sent.... Men nej, han vägrade åka iväg! Jag försökte föra det på tal några gånger, men varje gång så mulnade han och explosionen låg på lur. En balansgång att se hur mycket man kan pressa innan han fyrar av. Så vi fick en ofrivillig hemmadag idag.



På eftermiddagen kom N som är assistent på måndagseftermiddagarna. Jag fick åka iväg och tömma lite återvinnning, handla och även ta en kort liten promenad i solen. Det är helt underbart att kunna veckohandla igen. Som det sett ut nu ett längre tag så har jag sprungit in med andan i halsen i affären fem minuter, ryckt åt mig det viktigaste så vi klarar oss ett dygn. Sen likadant nästa dag.... det blir ingen ordning alls på det sättet. Nu är det riktigt lugnt och avkopplande att gå in och handla i lugn och ro för att handla för hela veckan. Tänk vad lite assistanshjälp kan förändra vardagen!

Nu tänkte jag försöka besvara några frågor jag fick och de gällde storebror ganska mycket.  Frågorna fick jag med anledning av fredagsinlägget där jag berättade om att vi skulle åka till honom över helgen utan att sonen (lillebror) fick följa med.


En fråga brukar eran son få åka med och hälsa på storebror någon gång?
Ja, det har hänt och jag får väl säga att det inte är nån hit precis.  Numera är det sällan vi tar med sonen över huvud taget bort eftersom han själv blir stressad av det och har lättare att få utbrott. Men man kan planera så man kan vara ute i det fria så mycket som möjligt, men resan dit och hem är rätt lång för att bara vara där nån timme. Så det funkar bättre att storebror kommer hem till oss och det gör han naturligtvis när tid finns.

Hur känns det för er som familj att behöva smussla och ljuga för sonen?
Jag kan väl säga så här: smussla - ja det gör vi emellanåt. Ljuger - nej, det undviker vi att göra. Tror att ärlighet varar längst, däremot säger vi inte allt till honom. Om vi skulle ljuga för honom och han kommer på oss så kan man undra vilka signaler vi gett honom? Därför håller vi oss till sanningen.

Men smusslingen då, hur känner vi för det? Vi har väl lärt oss med åren att om vi alla ska må bra så får det bli lite smusslande ibland. Allt behöver inte sonen veta, han skulle bara bli ledsen över vissa saker. Han är tyvärr inte sån jämt att han vet sin begränsning utan vill vara med på nästan allt och helst mitt i smeten. Innan vi visste bättre så lät vi honom vara med och det slutade ofta med ett nederlag för honom eftersom det är så många situationer han inte klarar. Nu kan vi bespara honom många nederlag och därför också hålla modet och hans självkänsla uppe. Skulle vi dra med honom på allt han inte klarar av så skulle han förr eller senare bli deprimerad över alla nederlag han får genomlida. Just nu tycker jag vi har hittat en bra nivå i vardagen.


Hur har storebror mått i allt det här som varit med lillebror? 
Jag får nästan ta lite historia från början. Storebror är idag 24 år och lillebror är 13. Trots att det skiljer så mycket i ålder på dem så är de helsyskon (brukar få den frågan, nämligen). Storebror var 11 år när lillebror föddes. När det var som mest turbulent hemma, så var storebror 15-17 år. Lillebror var hyperaktiv utan dess like och tog all vår energi och tid! Som mamma har man nog ständigt dåligt samvete för att man inte räcker till för sina barn och speciellt i en sån här sits. Storebror har fått stå mycket på egna ben under den turbulenta tiden - kanske för mycket åsidosatt, men varken ork eller tid fanns eftersom lillebror tog allt. Det var knappt man höll sig flytande själv. Lite lugnare - men långt ifrån lugnt - blev det när lillebror började medicinera i 6-årsåldern.



Nu har storebror klarat sig förhållandevis bra, han säger själv att han inte lidit av sonens diagnoser. Men jag tror inte att något syskon klarar sig helt smärtfritt igenom att leva med diagnoser. Men han har fått en erfarenhet att ta med sig i livet. Faktum är att storebror inte är främmande för att jobba med barn med diagnoser även om det inte är det han satsat sina studier på.

I och med att vi har avlastning i form av korttids så kan vi hälsa på hos storebror utan diagnoser att ta hänsyn till. Även om han är vuxen nu så är det viktigt att vi får egentid med honom också. Relationen mellan oss har alltid varit bra, vi har aldrig någonsin haft gap och skrik mellan oss, och innerst inne tror jag han känt att vi brytt oss mycket om honom även om vi inte hunnit så mycket som vi borde.

Det var lite om hur vårt liv varit med barnen och deras syskonrelation. Anar att det sett helt annorlunda ut om det varit två år eller liknande som skiljt i ålder på dem.... det finns nog många som kan intyga det....

Välkomna med flera frågor, jag svarar så gärna!

Nu ska vi iaf göra ett nytt försök med att komma upp i tid i morgon ;)

söndag 27 mars 2011

Hemma igen

Blev påmind i kommentarerna om att jag glömde berätta hur det gick med mattläggaren i fredags! Bra att ni skriker till när jag är tankspridd :) Kom han eller kom han inte? Jodå, han dök upp, om än lite halvdålig men iaf! Jag stack till jobbet ganska omgående så han fick rumstera bäst han ville. Och så här blev resultatet:


Lite skillnad blev det allt, med ett mörkt golv i stället för ljust som det var innan.


Men jag gillar svart och vitt med kontrasterna som det blir. Sen kan man ju alltid piffa upp det med nån accentfärg, t ex rött. 

Jag och mannen åkte ju till äldsta sonen på fredag kväll efter jobbet. Åkte förbi Brahehus vid Vättern lagom till solnedgången.

Brahehus


Det är så otroligt vackert där, men oj vad svårt att fånga de rätta färgerna med kameralinsen!


Solnedgången genom ett "fönster" på Brahehus

Lördagen ägnades åt att handla en del, sonen och hans flickvän ville ha hjälp att frakta hem lite skrymmande saker bl a från Ikea. Inte så lätt för dem att handla där när de inte har nån bil att ta grejerna i. De är ju studenter båda två, så de har ingen bil utan åker buss när de ska nånstans inom stan. Bra att man kan hjälpa till lite ibland.

På kvällen sen hade vi bokat bord på en grekisk, mysig restaurang. Vilken tur att vi bokat dagen innan för det var nämligen helt fullt, inte ett bord var ledigt under kvällen. Ojoj, vilken förföriskt god mat de hade! Tyvärr fick jag inga bra bilder på maträtterna, svårt när det är så skum belysning på restaurangerna. Men jag kan garantera att det var gott både för öga och gom.



Men vad säger ni om en sån här meny till desserten?


Ingen av oss hade ätit chokladlasagne innan, så det var vi tvungna att testa, iaf tre av oss. Mannen är inte riktigt ett sånt chokladmonster som jag är så han tog en annan favorit. Kan garantera att lasagnen var mycket god, men den såg inte alls ut som jag tänkt mig.

Chokladlasagne

En mysig och trevlig helg har det varit, härligt att få rå om varandra ett par dagar utan att behöva vara på helspänn hela tiden. 
Idag har det inte hänt så mycket, annat än att jag och mannen åkte hem efter frukost. Hem och ställde i ordning hallen som vi inte hunnit göra innan, eftersom vi åkte direkt från jobbet i fredags. Sonen har vi hämtat hem från korttids nu på eftermiddagen och han var på gott humör som vanligt. Nu återstår det för mig att jobba färdigt så här på söndagskvällen innan jag packar ihop för idag.

Anna hade några frågor i en kommentar som gällde storebror bl a, och dem tänkte jag svara på i morgon, troligtvis.

fredag 25 mars 2011

Lite kul ska man ha ;)

Jag tycker sonen har blivit ett snäpp äldre igen, eller hur jag ska uttrycka det. Ibland känner man att vi kommit in i en ny fas, inget stort som hänt utan mer en känsla jag har. Han stannar upp och pratar med mig lite mer än han brukar på nåt annorlunda sätt, svårt att förklara.... Igår när han gick runt i köket när jag var där så stannade han framför mig och sa: "Mamma, har du krympt?". Han såg så söt och allvarlig ut ;) Kände mig som en gammal 80-åring som kroknat och därmed tappat cm på längden ;) Riktigt så gammal är jag inte, utan den verkliga orsaken är ju att han vuxit så otroligt mycket i vinter så han får se ner på mig... bokstavligt talat....  Inte så lätt alltid att förstå hur allt hänger ihop ;)



Igår skrev jag ju att jag hade promenerat ett par gånger under dagen. Det hade med en överraskning till mannen att göra. Skrev ju också att vi så sakteliga ska försöka kravla oss upp till normal nivå på olika områden. Så nu gjorde jag slag i saken och lämnade in bilen på en bilvårdsfirma och de fick rengöra den både in- och utvändigt. Det var välbehövligt må jag säga. Idag när mannen tog bilen hem från jobbet så skickar han ett sms till mig: "Vad har du gjort med bilen! Den är ju som ny!" Haha, vad han blev överraskad! Killarna på bilfirman gjorde ett bra jobb och hade säkert de rätta medlen som inte vi vanliga har hemma. Men den där bilen har stått ut med ett och annat, för det är tuffa tag när man har med diagnosbarn att göra! Kul att ha fräschat upp den nu.



Det passar väldigt bra nu när det är vår också. Dessutom ska vi ut och åka också. Vi ska till äldsta sonen med flickvän och hälsa på över helgen. Äntligen ska det bli av att komma iväg dit, det har inte passat på väldigt länge. Sonen är på korttids den här helgen och vi får som vanligt smussla med att vi ska ut och åka, och speciellt när vi ska till storebror. Det gäller att inte försäga sig, han skulle bli sååå ledsen om han fick reda på att vi åker dit utan honom. Men vi ser det som rätt svårt att ta med honom bort också.... Men så länge han inte vet nåt så går det ju bra - det han inte vet har han inte ont av...

Den här helgen får vi ta som en lite firahelg över assistansersättningen så får vi komma ner på jorden igen sen. Men nu ska vi unna oss lite extra, koppla av tillsammans och äta och må gott.

Jag önskar er alla en trevlig helg!

torsdag 24 mars 2011

Förvånad i diagnoslandet !!!

Man upphör aldrig att förvånas här i diagnoslandet! Ibland bara händer det.... att det där som aldrig brukar lyckas, lyckas faktiskt utan att man behöver blinka... hänger ni med??

Det var iaf så att nu har det av olika anledningar gått alldeles för lång tid sen sonen duschade - ett vanligt problem här i diagnoslandet vad jag förstått. Nu har det ju funkat hyfsat bra här ändå på senare tid, men just nu så har det inträffat saker som gjort att rutinerna inte följts. Så igår kväll skulle sonen duscha hade jag bestämt... men tiden gick och så småningom fick han ett litet utbrott av en helt annan orsak. Då är det inte läge att försöka få honom in i duschen, utan det är bara att lägga honom i stället (det var nämligen vid läggdags). Han kom själv på att han kunde duscha nu på morgonen i stället. Och det vet jag ju att det är dömt att misslyckas.

Men på nåt sätt måste jag ändå ha lyckats få det att fastna hos honom att han MÅSTE duscha innan taxin kom. Jag återknöt till den sociala berättelsen "Loppan duschar" och poängterade extra vad som händer om man inte duschar regelbundet - man luktar illa. Så i morse hade vi väckning lite tidigare än vanligt - och vips så stod sonen i duschen!!! Jag som hade laddat för att vara en sån där perfekt pedagog både länge och väl, men det behövdes inte alls. Där stod man med ett leende på läpparna efter den här morgonen ;) Och sonen själv kommer på den geniala idén att han kan ju minsann duscha varannan morgon innan skolan, hehe. Vi får väl se hur pigg han är på det i fortsättningen.... men det vore ju väldigt bra att göra så.

Fångade vårtecken idag som heter duga - bl a en trana!

Idag har jag jobbat, promenerat, städat hela huset, ehh stopp nu, där blev det fel! Samtidigt som jag har promenerat, jobbat, promenerat igen och jobbat igen, så har huset blivit städat av en städerska - wihoo - helt underbart att slippa ha det liggandes över sig och veta att man aldrig hinner med! Det är som en tung tyngd har tagits bort från mina axlar.

Diagnoslandet måste nog upplevas för att helt förstås av andra med allt vad det för med sig att bo i det landet år ut och år in. Här är det iaf mycket som har förfallit - bilen, huset, hemmet, trädgården...ja... allt känns det som. Nu har jag blivit lyckligt lottad som fått assistansersättning och det kommer att användas till att vi så sakteliga ska kunna kravla oss upp till normal nivå igen. Nu när man ser att det finns ett ljus i tunneln så känner jag att jag fått lite mera energi till sånt som behövs göras. Så nu ska jag ta en sak i taget och hoppas att jag ska komma ikapp mig själv snart.

Dålig bild - men de går därborta...

Jahapp... sonen var på strålande humör när jag hämtade honom efter "fritids" på eftermiddagen. Skönt när det håller i sig. Men för en liten stund sen inträffade en grej som gjorde att han fick ett litet utbrott. Tror han har läggning för lite tvångshandlingar ibland. Han bara MÅSTE göra en grej som han egentligen inte vill. I det här fallet så låste han en byrålåda och sen kastade han ner nyckeln på ett ställe där vi troligtvis inte kommer att kunna fiska upp den... Sen blir han så ledsen och får utbrott förstås, för han ville ju inte göra så. Bara för mig att försöka avleda tankarna in på nåt helt annat efter att jag intygat att vi löser det på nåt sätt. Sen får vi se hur resten av kvällen blir....

Och hörrni... hur många tror att det kommer en mattläggare hit i morgon???

onsdag 23 mars 2011

AAAARRRRRGGGGG i morse **** Autism/ADHD

Idag skulle det bli en bra dag, tyckte jag. Men morgonen slutade med att jag verkligen fick lägga band på mina känslor - jag var såååå AAARRRGGGG!!! Att lära sig behärska sig kan ju vara nyttigt det med.... Det var INTE min son jag var arg på ;) med honom gick allt som det skulle på morgonen. Men det var efter att han åkt som det hände!

Igår kväll plockade jag ju rent i hallen, spred ut alla grejer som låg i skänken till matrum och TV-rum, vi kånkade bort den tunga skänken och ställde den mitt i vägen i TV-rummet. Men det skulle ju bara stå där i ett dygn, mattläggaren skulle ju komma idag och lägga mattan i hallen, så ikväll kunde jag bära tillbaka allt igen. Men inte kom det nån mattläggare 8:30 som vi bestämt. Kl 9 ringer jag honom, jag menar, sen kan man ju bli eller hur. Han svarar inte! Jag ringer flera gånger, till slut åker jag till jobbet, kan ju inte sitta hemma och vänta hela dan. Efter ett tag ringer han och säger att han är SJUK! Ja, det kan man ju bli, det har jag full förståelse för - men varför meddelar man inte det direkt då? Han hade varit sjuk hela veckan, hade jag bara fått veta detta igår så hade jag inte behövt anstränga mig med detta när jag var trött och dessutom inte behövt ställa till det så här när städerskan ska komma i morgon. Nu kommer hon knappt fram! Oj, vad uppretad jag blev, fick verkligen anstränga mig för att inte skälla ut honom. Samtidigt så beskrev jag situationen för honom att det här var inte riktigt ok. I ett autist-hem kan man inte göra hur som helst. Sonen gillar ju inte att vi flyttar runt grejer som står mitt i vägen och stör.... Ja, ja, jag får väl försöka snygga till här ikväll och göra det framkomligt så gott det går tills i morgon. Sen är det tänkt att mattläggaren ska komma på fredag, vad tror ni om det??

Det tog en stund för mig på fm på jobbet att få ilskan att lämna kroppen! Nu har jag vräkt ur mig lite här så nu får jag försöka lämna ämnet och gå vidare. Det blir säkert bra så småningom.


Över till något helt annat!

Det finns många för- och  nackdelar med att blogga. Vet inte hur ni andra har det och hur ni tänker, men jag har upptäckt ett par saker som gäller för vår familj. Om jag tar fördelen först:

* De gånger jag hinner lägga ut inlägget på seneftermiddagen så hinner mannen läsa det på bussen på väg hem från jobbet. Då kan han redan innan han kliver in i huset veta hur läget är. Har det varit fullt av utbrott under eftermiddagen eller har det varit lugnt? Han kan efter den informationen han fått, anpassa sig till det rådande läget. Vi behöver inte säga så mycket om det till varann, vilket kan vara svårt när sonen är i närheten. Sen kan det naturligtvis ha inträffat nåt efter inlägget skrevs och då händer det att vi får gå bakom hörnet till ett annat rum och viska till varann eller så gör vi tecken till varann för att mannen inte ska lägga sig på fel nivå. Japp, så funkar det här!

* Men nackdel då, kan det finnas nåt sånt? Jodå, jag har tänkt på en sak. Om man nån gång har nån överraskning på G som man skulle vilja skriva om, så kan jag ju inte skriva ut det här eftersom mannen läser det. Tänkte på det nu, eftersom jag tänkt hitta på nåt till helgen men jag var alldeles för sent ute - allt var fullbokat. Får väl ta det en annan gång. Eftersom vi får lite retroaktiv assistansersättning så hade det varit kul att använda pengarna till nåt som vi inte brukar göra. I vilket fall som helst så ska vi till helgen åka och hälsa på äldsta sonen och hans flickvän. Vi får väl försöka komma på nåt kul att överraska dem med i stället, så får mannen vänta på det jag tänkt överraska honom med.

Sen har man fått erfara många andra fördelar med att blogga i ämnet också. Och jag tror att många förstår vad jag menar! Kram på er, alla goa läsare och vänner!

tisdag 22 mars 2011

Vad gör man??? **** Autism/ADHD

Haha, min söta lilla son har ställt till det här hemma! Ja, han har lekt på ett lugnt och behagligt sätt... det började nog innan N skulle komma igår, då hade sonen gjort i ordning en grej som det var såå noga med och sen fortsatte de båda två att bygga och greja. Det kallas "kapsylvärlden" och det ser ut så här:


Han har byggt en lång labyrint med massor av olika gångar, hus, radhus, bilgarage m m och det täcker hans rum och även gästrummet. Sen har han skrivit regler om vad som gäller.


Visst är det underbart ;) ! Nåde den som förstör eller rubbar på en endaste kapsyl!!!  Liiite problem bara hur jag ska få honom att plocka bort det tills städerskan kommer på torsdag....Grubblar på detta just nu, haha.

Och annars då? Jo, det var en harmonisk och lugn och trevlig kille som kom hem efter skolan idag. Mer finns väl inte att tillägga och det är väl kanske lugnast så. Idag känns det som jag fått energi att ta tag i saker och ting när jag ser att det finns en möjlighet att hinna. Har haft en dag då jag fått en del telefonsamtal gjorda, det brukar hopa sig till slut.

På sena eftermiddagen idag så gick jag ut i trädgården och letade vårtecken, men faktiskt så är de lätträknade än så länge. Men jag hittade ETT vårtecken och det var en ensam stackare som tittade upp ur gräsmattan.

En ensam snödroppe

Sen ville sonen också ut och fota lite vårtecken och han hittade inget annat han heller. Men kul att han ville ut och använda sin kamera i alla fall.


I morgon är det tänkt att golvläggaren ska komma och lägga in golvet i hallen, jag hoppas verkligen att det blir så nu. Han skulle kommit förra veckan, men då avstyrde jag det eftersom sonen var hemma och var förkyld. Det gjorde inte honom nåt eftersom han låg efter med sitt jobb så han hade att göra ändå. Nu har vi bestämt att han ska komma efter att sonen åkt iväg till skolan i morgon. Japp, det är väl bara för mig att ta tag i och röja ur möbeln i hallen och flytta på den nu då - sätta fart alltså!

måndag 21 mars 2011

Fatta.... vilken LYX!!! **** Autism/ADHD

Ny skolvecka igen, och sonen åkte iväg till skolan utan missöden och det är alltid skönt. En halvtimme efter att han kom hem från skolan så kom N hit och skulle vara med sonen i tre timmar. Jag hade planerat noga vad jag skulle hitta på under den tiden. Måste ju försöka vara hemifrån så mycket som möjligt så jag inte störde dem. Och det var inga problem att vara borta den tiden... jag hade kunnat vara borta ännu längre. Vet ni vad jag hann med under dessa tre timmar? Jo, det här:

packade bilen full med återvinning

åkte och tömde bilen

åkte till djurtillbehörsaffären och köpte kattsand och mat


åkte till mataffären och veckohandlade

och tog en promenad

Promenaden blev inte så lång, jag hade ju kameran med mig och då stannar jag i var och varannat steg och plåtar nånting ;) Finns alltid nåt man kan ta kort på, har jag upptäckt. Sen var jag ju tvungen att passa tiden så jag inte kom hem för sent. N hade en tid att passa. Men oj vad lyxigt det kändes att vara ute på egen hand mitt på vardagseftermiddagen när mannen jobbade! Nu ska jag berätta om nåt ännu mera lyxigt...och som har med assistansersättningen att göra... och nu blir det lite privat... och det här privata som jag berättar nu är ett bevis för hur diagnoserna har förändrat mig.... för några år sen sa jag att "så där vill jag aaaaldrig ha det".... nu har jag det... hm...


Har en känsla av att det kan bli långt nu... orkar ni?? Jag måste nämligen ge er min bakgrund till varför jag gör som jag gör i det här läget.

Träd i gröna strumpor!

De allra flesta som får assistansersättning till sitt barn säger kanske upp sitt andra jobb och jobbar enbart som assistent. Men inte jag!  Oj, är hon inte klok!, tänker ni kanske. Ja... hade jag haft mitt förra jobb kvar, som jag bytte bort för fem år sen så hade jag inte tvekat en sekund (tror jag). För fem år sen köpte jag och mannen det företag som han jobbat på i många år. Nu finns det ett par olika typer av egna företagare... de som lever väldigt gott på det... och de som knegar utan att kunna ta ut skälig lön för alla timmar man jobbar.... Jag och mannen tillhör den senare kategorin... Och det betyder att om vi skulle anställa någon till att göra det antal timmar jag gör, ja, det skulle vi inte ha råd med. Som egen företagare jobbar man mycket gratis. Men det finns fördelar också. T ex alla dessa telefonsamtal och möten man lägger ner pga diagnoserna, vi har ingen arbetsgivare som blir sur för att vi är borta så mycket. Vi har "bara" att jobba igen det på tider som fungerar för oss.


Så vad göra för att förbättra livssituationen då, om jag inte kan sluta jobba utanför hemmet? Nu får N ta några timmar i veckan på måndagar och det kan ju bli mera framöver, vi får se. Mitt stora problem genom de senaste åren har ju varit att inte hinna med att sköta hemmet på ett sätt som jag vill. Nu har jag tänkt att en del av min assistanslön får gå till att leja bort lite av de sysslorna. Så i fredags började det... en städerska från en städfirma var här och gjorde en veckostädning. Hon kommer att vara här en gång i veckan. Och det var det jag sa för några år sen att jag skulle inte vilja ha nån som kommer och städar i huset, hehe. Men nu är jag där. Jag ser ingen annan lösning just nu och för mig var det ren lyx att komma hem från jobbet i fredags kväll och det var skinande rent överallt! Svårt att förklara hur jag känt den senaste tiden. Man plockar och plockar efter diagnoserna men jag kommer aldrig runt med veckostädningen, hinner aldrig färdigt. Så det här ska bli helt underbart! Ska väl tillägga att jag känner kvinnan väl, som kommer och städar, jag vill ha henne och ingen annan.

Nu känner jag att jag fått mer energi när jag ser en ljusning och att det övriga plocket känns överkomligt. Tänkte ta tag i lite förråd m m och röja lite extra, så ska nog det här bli bra så småningom.

Ja, det var lite av mitt privatliv... i morgon ska jag försöka få tag på assistansbolaget och räta ut en del frågetecken, men de ska nog bli helt raka tids nog! Gokväll på er!

lördag 19 mars 2011

Föreläsning och lite mer **** Autism/ADHD

Skulle väl kanske ta och skriva några rader om torsdagskvällen. Jag och mannen var alltså och lyssnade på Lotta Abrahamsson. Helt klart var det en "föreställning" som var värd att gå på. Föreläsning är väl rätta ordet, men tycker föreställning är väldigt passande, för det var just vad det blev. En underbar människa som var så befriande sig själv. Många, många härliga skratt förlöste hon hos oss alla som lyssnade på henne.

Det var väldigt fascinerande att lyssna till en som själv har diagnoser (AS och ADHD) för då är det ju en  självupplevd berättelse. Hon kunde verkligen förklara hur det varit att leva med sina diagnoser ur hennes perspektiv. Hon beskrev hur hon upplever oss andra som annorlunda, hon är inte annorlunda. Hon har två vuxna söner, en med diagnos och en utan diagnos. När man började prata om den ena sonen och försökte påtala att han hade problem, så förstod hon ingenting. Han var ju som henne och det var ju inget fel med det... Han fick senare AS-diagnos.... precis som hon. I hennes värld var det ju ett fullt normalt beteende. Däremot tyckte hon att den andre sonen hade "problem", han som inte var som henne och som är "normal", som hon uttryckte det.

"Me, myself and I" var ett uttryck hon använde sig av. Hon ser sig själv som solen, allt annat är planeter som snurrar runt omkring. Tycker det är en slående beskrivning av hur sonens värld ser ut - han ser sig själv och inte så mycket mer, allt annat får liksom anpassa sig efter honom. Och det är bara att acceptera, de som har de här diagnoserna kan inte ändra på sig. Försök inte göra om dem - för det går inte!


Den stora sorgen i hennes liv har varit att hon inte kunnat behålla kompisar. Hon har haft lätt för att få kompisar, men hon har aldrig kunnat behålla dem. Hon har försökt imitera andra, i ett försök att bli som andra och därmed också kanske kunnat få behålla sina vänner. Men det har inte lyckats, hon kan liksom inte förstå alla koder som vi människor sänder automatiskt. Hon har också haft svårt att behålla sina pojkvänner, haft lätt för att få dem, men det har inte fungerat nån längre tid. En pojkvän hade sagt att "man får inte det man ser"....

Hon kom naturligtvis också in på detta med utbrott... och då lyssnade iaf jag lite extra uppmärksamt. En mening hon sa tyckte jag var så bra och det var att "tal + starka känslor kan man inte kombinera när man har NPF-diagnos". Då slåss man i stället. Sen var hon också inne på att man alltid ska reda ut varför man får utbrott, det finns alltid en förklaring. Men det är inte alltid så lätt att få fram - men använda papper och penna och rita fram olika situationer är nog det man måste göra för att ha en chans.  Sen drog hon några exempel men det tänker jag inte ta upp här.

Oj, jag skulle kunna skriva mycket, men kan ju inte skriva spaltmeter om detta. Jag rekommenderar er att gå och lyssna om ni har en chans att göra det. Lite tips och råd till vardagen är ju aldrig fel.


Att vi kunde gå på detta blev ju som sagt möjligt tack vare att vi utnyttjade assistanstimmar till att en assistent kom hit och var med sonen på kvällen. Nu ska vi sätta igång nästa vecka med att N kommer hit och är med sonen i drygt tre timmar varje måndag eftermiddag efter skolan. Då kan de göra lite vad som faller dem in - ut och cykla, spela data, åka och spela biljard m m och jag hoppas att sonen kan betrakta honom som en kompis att göra grejer med. Vi börjar så, så får vi se hur det utvecklar sig framöver. Ett problem med detta att ha en assistent utifrån, är ju att det blir en extra person här hemma. Och det vet vi ju att sonen blir störd ju fler vi är här hemma. Jag får försöka hålla mig ur vägen större delen av tiden. Tänkte lägga in en veckohandling under den tiden iaf och kanske också en promenad. Ja, det får nog växa fram hur vi lägger upp det här.

Detta är en av förändringarna som ska börja från nu, en annan förändring började igår, men det tar jag i ett annat inlägg - tror nästan ni somnat vid det här laget ändå, av mitt långa inlägg. Ett annat problem som uppstått ska jag ta upp med assistansbolaget på måndag. (Kan det uppstå problem när man fått ett så här bra beslut från fk? Men problem är till för att lösas, eller hur?) Vill diskutera med henne först, innan jag skriver om det här. Pratade med LSS-handläggaren på kommunen i veckan och hon påtalade en sak. Måste kolla lite mer bara.... Mycket som händer, men vi tar väl en sak i taget så ni inte tröttnar på för långa inlägg!  

fredag 18 mars 2011

Hinner inte idag **** Autism/ADHD

Sonen gick till skolan idag för första gången denna veckan. Jag har varit hemma med en förkyld och hostig pojke i fyra långa dagar - klättrat lite på väggarna. Men det har gått förhållandevis bra iaf, det blir sällan utbrott när han är hemma och sjuk pga att dagarna är helt kravlösa. Men idag gick han iväg och då hade jag massor att göra på jobbet. Har bara varit där ett par timmar på onsdagen när mannen kom hem och avlöste mitt på dan. Därför blir det inget riktigt inlägg här idag.

Vintern kom tillbaka i natt


Men jag får väl återkomma om hur gårdagens föreläsning var.... och att mitt nya liv har börjat idag..... och... jaa... det finns mycket att skriva om egentligen.... 

Nu ska vi försöka oss på det där berömda fredagsmyset också, som av erfarenhet kan gå hur som helst här! Ha det så gott, alla därute!

torsdag 17 mars 2011

Föreläsning **** Autism/ADHD

Åh, vad det värmer i hjärtat när man möjligtvis kanske kan putta någon i rätt riktning! Fick ett fint tacksvar igår eftersom jag svarat på frågor och tagit upp vissa ämnen där. Känns så roligt om man kan dela med sig av sina egna erfarenheter och kanske hjälpa någon på traven för att förbättra sin situation. Ett av syftena med att börja blogga var ju att visa vad som funkat bra hos oss och som kanske kan fungera bra även hos andra. Jag är själv glad och tacksam över allt jag lärt mig av andra med mer erfarenhet inom NPF.

Om jag återkopplar nån tanke till inlägget igår om hur komplicerat vissa saker är med sonen, så tänkte jag förtydliga detta med hans utbrott. Det är ju inte så att han bara får en massa utbrott hur som helst, utan det beror alltid på någonting och det är hans sätt att tala om att något inte är bra (i stället för att använda ord). Det kan vara något i hans vardag som inte han klarar, det kan också bero på att någon inte bemött honom som han behöver - kanske svarat uppstudset eller ironiskt som han tar på fullt allvar. Jargongen bland tonårseleverna i skolan kan ju vara rätt rå och det är ett exempel på att han förr eller senare går i taket i en sån miljö.



Nu när vi har facit i handen för de snart sju åren som han gått i skolan och vet hur bra det kan bli med rätta hjälpmedel, så förstår vi att vi borde ha legat på om förbättring inom skolans värld redan direkt när han började. Men varken vi eller personalen på skolan visste vad som skulle åtgärdas för att det skulle bli bättre för sonen. Nu när vi har facit så här långt så tycker jag att vi kan dela med oss av våra kunskaper. Sen som jag skrev igår, så fungerar ju alla olika så man får ändå se till varje individs behov.

Nej, nu är det dax för mig att göra mig i ordning nu, mannen har kommit hem och vi ska båda åka iväg på en föreläsning av Lotta Abrahamsson. Hon har själv diagnoserna Asperger och ADHD. Ska bli väldigt intressant att höra vad hon har att berätta. På vägen dit (4 mil) så behöver jag och mannen prata lite allvar. Det är så sällan vi får prata ostörda - det går aldrig när vi är hemma samtidigt med sonen, så det gäller att hitta de där små och få luckorna. Det som är akut för oss att diskutera just nu är lösningen på assistanstimmarna vi fått beviljade. Lite problem som måste lösas av oss. Man kan tro att bara man får assistanstimmar så är allt frid och fröjd, men det finns frågetecken. Men det ska nog fixa sig. Jag kommer att berätta mer när vi kommit fram till något.

onsdag 16 mars 2011

Komplicerat **** Autism/ADHD

Jag fick en kommentar igår som jag tänkte jag skulle bemöta och försöka reda ut lite frågetecken angående min son. M tyckte det verkar vara väldigt komplicerat runt sonen... och, ja, det får man nog säga att det är. Många runt honom - s k expertis - har från början tyckt att han inte är nåt enkelt "fall".

M undrar varför han inte går i särskoleklass eftersom det är så komplicerat.
Helt enkelt för att han inte platsar där. Sonen är högfungerande och har ett relativt högt IQ. Dessutom så är lagen ändrad från 1 juli i år så att de barnen som har Autism-diagnos ska gå i vanlig skola. För att få höra till särskolan behövs även utvecklingsstörning som diagnos.

M undrar också varför han inte bara kan godta den personal han blir tilldelad, varför måste han ha såna som han "gillar"? Om sonen inte "gillar" sin personal så får han utbrott och sparkas och slåss.

Jag skulle nog vilja börja med att säga att det beror helt och hållet på om personen har förståelse för autismen eller inte. Om personen förstår autismproblematiken och därmed också sonens behov och bemöter honom på rätt sätt, så "gillar" han den personen eftersom det automatiskt funkar bra mellan dem. 
Just nu har sonen enbart sån personal runt sig som förstår sig på autismen, både i skolan och på korttids. Det har funnits perioder då det inte varit så, när personal han haft omkring sig inte lagt upp hans dagar på ett sätt som han behöver. Och då kantas dagarna av utbrott, han blir hela tiden utsatt för sånt som han, pga diagnoserna, inte klarar. Nu när allt är tillrättalagt, med hjälp av förstående personal, så minimeras antalet utbrott och sonen kan vara mer harmonisk. För att livet ska fungera med sonen så krävs det att det finns personal runt honom som har ingående kunskap om hans behov. Sen är jag övertygad om att två personer med samma diagnoser aldrig fungerar helt lika.


Jag kan som exempel nämna den assistent han har i skolan idag, som har en sån otrolig fingertoppskänsla för vad sonen klarar och inte klarar. Hon har en fantastisk känsla för att läsa av honom innan det händer nåt. När hon ser att det börjar bli för mycket för sonen så tar hon honom åt sidan innan det gått för långt. I och med det så har hon hävt ett utbrott som annars skulle ha kommit i klassrummet om sonen hade fått vara kvar där. Mardrömmen är att det ska bli en resurs till sonen nästa år som inte alls har förståelse eller någon som helst fingertoppskänsla för när det börjar bli för svårt för sonen i den miljön han befinner sig.

Om jag fattade M rätt så tyckte hon att det blev en väldig personalfixering....
Man kan ju kalla det så om man vill.... det finns två saker som är allra viktigast runt min son och det är: 1) Rätt personal som har den rätta förståelsen och 2) Rätt miljö för att sonen ska vara hanterbar.

Så kortfattat kan man ju säga att livet med sonen är komplicerat, och det tror jag allas liv är som lever med autism.

Fråga gärna mera ifall ni tycker jag varit otydlig med något. Säkert är det svårt, näst intill omöjligt att sätta sig in i ett liv som vårt, det måste nog upplevas för att helt förstås av andra....men jag hoppas jag kunnat ge er lite insikt i alla fall.

tisdag 15 mars 2011

Grus i maskineriet **** Autism/ADHD

Sonen blev hemma idag också, förkylningen blev lite kraftig så han har inte haft nån aptit och han har varit väldigt trött. Han blir hemma i morgon också. Jag klättrar på väggarna, hade inte tänkt vara hemma och slå dank, men man har ju inget val. Vi myser lite i soffan, har spelat lite spel m m. Kanske kan vi dela på dagen i morgon, jag och mannen, jag skulle behöva ta mig till jobbet några timmar.

Idag skulle vi egentligen haft ett möte på högstadiet med rektorn där och även skolchefen. Men det har blivit inställt :( Anledningen är att rektorn blivit sjuk och ligger inlagd på sjukhus. Vet inte om hon gått in i väggen eller om det är nåt annat - kan vara en kombination tror jag. Tråkigt på alla sätt och vis, tycker jag. Jag hoppas naturligtvis för hennes skull att hon snart tillfrisknar och är på benen igen. Sen blir man förstås frustrerad över att planerna för sonen har stagnerat. Tiden går och det händer inte så mycket! Fick veta igår att ansökningarna som är inskickade angående annonsen om att anställa en resurs till sonen - ja... de är inte ens öppnade - MORR.... Det borde ha varit så gott som klart vid det här laget. Jag pratade med skolchefen i fredags och han visste ingenting om nånting när det gällde anställningsansökningarna. Kan ju lugnt påstå att det uppstått grus i maskineriet just nu!  Jag ska försöka behålla lugnet, försöka intala mig att det löser sig. Men vi kan inget säga till sonen än, eftersom vi inte alls vet hur det kommer att sluta....

måndag 14 mars 2011

Sjuk dag **** Autism/ADHD

Jaha, då är det vardag igen... men den vardagen blev inte som jag tänkt. Sonen vaknade och var förkyld idag. Täppt i näsan och tjock i halsen. Det var omöjligt att få honom att ens försöka gå iväg till skolan. Så fort jag förde det på tal att han kunde göra sig i ordning för att så småningom se om han inte blev bättre, så såg jag att han tände till. Det brukar ju vara sämst precis när man vaknar. Men det var ingen idé att tjata vidare. Så han blev hemma idag. Jag försöker jobba lite hemifrån men tar det ganska lugnt i största allmänhet och sitter i soffan med grabben och myser lite.

På förmiddagen hade jag utvecklingssamtal inbokat med sonens assistent på skolan, så mannen kom hem från jobbet den stunden så jag kunde åka iväg. En stor del av tiden gick åt att diskutera framtiden (högstadiet) eftersom planeringen inte går framåt där som den ska. Assistenten skulle ringa upp rektorn och pusha på dem lite.



Vi pratade också en del om hur han ligger till i de olika ämnena. Som tur är så har han inga större problem. Mardrömmen hade ju varit om han haft svårt för t ex matte, som ju är ganska vanligt. Tänk att få honom motiverad att försöka lära sig detta och sitta och traggla det i oändlighet - vad svårt det hade varit. Är så glad över att vi slipper detta! MEN han hade bl a varning i idrott... pga diagnoserna.... Han behöver lära sig att organisera och leda aktiviteter. Han behöver utveckla sin förmåga i att idrotta, leka och motionera tillsammans med andra. Ja.... jag anser att detta hör ihop med diagnoserna och hur mycket de än försöker lära honom så tror jag inte det kommer att fungera. Ryck undan rullstolen för en rullstolsburen och försök få personen att gå.... det skulle vara ungefär lika svårt....

Idag har jag fixat biljetter så jag och mannen kan gå på en föreläsning på torsdag som Lotta Abrahamsson har. Lotta har själv Asperger och ADHD - ska bli intressant att lyssna till henne. Är glad att hon kom så pass nära oss så vi kan åka dit. Att vi kan gå båda två blir nu möjligt tack vare assistanstimmarna vi fått beviljat från fk. För första gången ska vi ta hjälp av en assistent utifrån till detta. Det blir 19-årige N som också ryckt in som reserv på korttids ett par gånger och som vi känner rätt väl. Han och sonen kommer bra överens så det ska nog gå bra. Jag hoppas också att det kommer bli kontinuerligt varje vecka som han tar hand om sonen några timmar. Skriver mer om upplägget sen när jag vet lite mer. 

söndag 13 mars 2011

Oj så trött **** Autism/ADHD

Den här helgen har det varit korttidshelg så vi har varit barnlediga. Vi har varit tillsammans med en massa vänner hela helgen från tidiga morgonen och hela långa dan sen. Så har det varit både lördag och söndag så jag har inte hunnit med nåt inlägg här. Och nu är jag såååå trött så jag får inte ihop nåt vettigt. Får ta nya tag i morgon efter en natts skön sömn, hoppas jag.

Sov gott allesammans! 

fredag 11 mars 2011

Dagen som svängde **** Autism/ADHD

Gårdagen började knepigt... grabben kom in i sovrummet och undrade varför jag inte gått upp än... ja... det undrade jag också?? Någon som dammat klockradion dan innan hade kommit åt volymknappen så den var nere på noll - alltså hörs inte väckningen. Resultatet blir ju att jag sover som om inget hänt! Trodde sonen skulle bli störd av att jag inte var uppe som vanligt, men det gick faktiskt bra.

Sen skrev jag ju häromdan om att jag hade dåliga vibbningar om att planerna inte framskred som de skulle när det gäller högstadiet. Jag fick inte bort min magkänsla utan tog och ringde till rektorn där. Upptagen i möte förstås, men han skulle ringa mig efter en halvtimme.... När 1,5 timme gått ringde jag igen.... rektorn upptagen av besök, men meddelande om att jag ringt skulle lämnas till honom igen. Jag jagade den stackars rektorn så han förstod att jag inte skulle ge mig innan jag fått prata med honom. OCH när han väl ringde upp mig sen så besannades mina farhågor!! Urrk... om tre månader går sonen ut 6:an och då MÅSTE allt vara färdigt inför hösten!! I o m mitt samtal så hoppas jag att jag puffat dem i rätt riktning igen....hm....


 På eftermiddagen fick jag sen beskedet  om att jag fått assistanstimmar till sonen beviljat. Det börjar så sakta sjunka in. Det tar väl sin tid och det dröjer säkert tills man ser hur livet ter sig med detta, men det ska nog säkert bli jättebra ;) Är i alla fall kanonglad för det.

Jag skulle vilja rikta ett stort TACK till en person som jag anser vara "skyldig" ;) till att jag nu sitter med detta besked och det är Nina. Efter att jag börjat läsa hennes blogg och följt deras liv med dottern Sandra så har jag fått upp ögonen för ett par saker. Dels att min son såg ut att ha liknande problematik som Sandra. Jag grubblade och forskade och för att göra en lång historia kort så har resultatet blivit ändrad diagnos för min son från Asperger syndrom till Autism.

Jag har också fått stor inblick i att möjligheten finns att få assistansersättning när man har barn i den här situationen. Jag hade ingen vetskap om detta innan jag lärde känna Nina och hennes familj. Nina har också peppat mig i det här och tack vare att hon bloggat och delgett oss andra om sitt liv så har jag fått hjälp att hitta en lösning på att kunna förbättra vår livssituation. Som sagt, Tack Nina för att du delar med dig av ditt liv!
Jag kommer att återkomma om hur vi tänkt lägga upp assistansen i vår familj, finns ju lite olika sätt att ordna det på.... 

torsdag 10 mars 2011

♫ ♪ ♫ ♫ ♪ ♫ ♪ ♫ ♪ ♫ ♪ ♫ ♫ ♪ ♫ ♪ ♫ **** Autism/ADHD

Tjoho, vad glad jag är idag!!

Försäkringskassan har beviljat min ansökan om assistans till sonen!! Förstår ni hur glad jag är idag???
Fick beskedet per telefon när jag och mannen satt hos psykologen på habiliteringen och pratade om sonens behov och hur vi skulle kunna hjälpa honom på bästa sätt framöver. Lämpligt ställe att få ett NEJ-besked från försäkringskassan på, eller hur? Nära till psykologen iaf ;)

Men nu blev det ett JAAAA!!! Får nog firas på nåt sätt! Kanske köper jag en flaska champagne nån helg framöver, trots att jag inte är så förtjust i det... men nån droppe ska jag nog få ner!


Nähä, jag får nog återkomma och skriva mer när jag lugnat ner mig lite. "Ses" sen....