torsdag 27 september 2018

Sjuka

Jag avslutade förra inlägget med att vi hade nåt turbulent dygn på bortaplan. Det får jag förklara senare för nu blev jag så där snabbt bloggsugen på ett kort inlägg. 
Jag hade sååå mycket trevligt inplanerat denna veckan. Men vet ni hur det gick med de planerna? Jo, så här:


Det blev alltså rena sjukstugan. Jag och Turbo blev sjuka ungefär samtidigt, men med olika åkommor. Hoppas vi inte smittar varandra så vi byter sjuka lagom till att vi blir friska från det vi har. 
Mitt i det sjuka så är det allt lite mysigt också. Man får en annan kontakt med varann när vi båda går på lågvarv. Lite djupsnack blir det emellanåt. 

Som sagt, jag ville bara skriva några rader. 
Kram på er 💕

söndag 16 september 2018

Fortsättningen

I det här inlägget fortsätter jag att resumera sommaren. Jag är inte på hugget att skriva idag, men sitter på tåget och känner att det är enda chansen för mig att komma ikapp, så jag gör ett försök. 
Under sommaren har jag och mannen inte kunnat komma ifrån någon längre tid, så vi har gjort små utflykter som inte blivit så långt bort. Men det är bättre än inget. Om mitt bloggande fortsätter, så berättar jag om orsaken till att vi varit lite mer låsta till hemmet. 

I alla fall så fick jag och mannen ett dygn på en ort bara några mil hemifrån. Under det dygnet hann vi bl a med att besöka ett museum i en park där vi strosade ett tag. 


Ett annat dygn kom vi iväg till Jönköping för att utforska lite vackra platser där. Detta dygnet hade vi tagit hjälp av assistent ”Kent” för att komma loss, när vi inte hade korttidsdygn. Tyvärr fick jag en rejäl allergi dagarna innan, pga att jag fått i mig nåt felaktigt, så det där dygnet var inte alltför roligt. Jag kämpade på så gott jag kunde, men efter natten så drog vi hemåt fortare än kvickt. Inte som vi tänkt oss, precis. 
 




Lite senare under sommaren tog mannen med sig Turbo ut på de årliga dygnen då de är för sig själva lite. Turbo får lite miljöombyte och jag får vara helt ensam hemma för att ladda batterierna. SOM det behövs! Denna gången inledde jag inte något projekt jag skulle hinna med medan de var borta, utan ansträngde mig för att bara vara. Något litet vettigt gjorde jag förstås, men avkoppling fick hög prioritet. Jag åkte till sjön alla dagar de var borta, bara för att promenera och/eller njuta av det vackra. Riktigt värdefulla dygn! 






De sista dagarna på vår semester från vårt andra jobb, kom jag och mannen så iväg på en liten minitripp några dygn. Inget märkvärdigt, men ändå så efterlängtat. Det blev en lite annorlunda tripp, då vi utgick från en stad och gjorde ett par längre utflykter därifrån. Bl a fick jag äntligen komma till den där ”kända” bilkyrkogården och fota! Och mannen hade också kameran med sig! 😊


 
Många bilar fanns det som hade sett sina bästa dar. 🙂


En del skratt och flams tog vi oss tid till också... 😂 



Och ännu mera foton togs innan vi styrde kosan hemåt, nöjda och belåtna. Detta charmiga ödehus hittade vi i skogen. 


Nu har hösten kommit efter en lång sommar. Jag har gått på en plågsam behandling, men inget som är farligt. Men det, tillsammans med att jag åkt på ett par riktigt allvarliga allergianfall, har tagit på krafterna en del. 



När det gäller allergin så måste jag nu helt sluta chansa. Det blir för allvarligt och det tar alldeles för lång tid för mig att återhämta mig. 
Min ”hemliga” sjukdom har jag kvar och har nu haft den i två år. Den frodas och ger sig inte.. så är det.. 
”Resan” med ”lillebror” går vidare och kommer att göra så under lång tid, på gott och ont. Det är en pärs emellanåt, men det går framåt och vi lär känna varann ordentligt på djupet. 

Veckorna gick och till slut kände jag att jag bara behövde en sån där helt ensamdag där jag tog med mig kameran och åkte en runda med bilen. Att åka dit näsan pekar och bara vara, stanna där jag vill, utforska det som ser spännande och intressant ut och utan att ha en enda tid att passa. Mannen tyckte jag skulle ta en lördag då han och Turbo fick en egendag tillsammans. Sagt och gjort, jag packade fikaväskan och kameran och oj, vilka ställen jag hittade! Här, t ex, satt jag länge och njöt av ett obeskrivligt lugn: 



Jag fotade även en storskarv på ett annat ställe. En riktig energiladdardag blev det. 


 Det här var sommaren i stora drag. Vad som hänt på Turbo-fronten ska jag skriva om i nästa inlägg förhoppningsvis. Just nu är vi snart hemma efter en helg då jag och mannen varit bortresta. Ett turbulent sista dygn blev det... och det känns lite tungt.. 😕

Kram på er! 💕

torsdag 13 september 2018

Tack och adjö...

....hade jag tänkt skriva här idag. Min tanke i morse var att jag ska låta den här bloggen gå i graven. Men jag vet faktiskt inte. Jag har väldigt svårt för att bestämma mig. Jag har nog en hel del separationsångest. Så nu tänker jag iaf lägga ut en del bilder som får sammanfatta sommaren som gått, för mitt eget kom ihågs skull. 

Jag och mannen hade bröllopsdag i maj och vi firade den en vecka senare tillsammans med ett härligt par som firar samma dag som oss. Det var en underbar em/kväll/halv natt. Mycket tack vare att ”Kent” ställde upp och hälpte till med att vara blomsterbud, chaufför, golvläggare, back up för Turbo i fall av kris med korttids m m. 


Här framgår att vi under sommaren äntligen renoverat vårt vardagsrum. Efter alla utbrott genom åren så var det verkligen välbehövligt. Men det innebar också att Turbo fick ta ställning till hur vi skulle göra med pianot som bara stått ivägen. Svårt för honom med förändringar, även om han numera är mestadelen av sin tid inne hos sig. Han beslutade ändå att vi på något sätt skulle försöka få plats med det i hans lilla lya. Och så blev det, men tungt och svårt var det. 


I stället för ett stort och ”fult” piano, så blev det en myshörna!



Tidigt under sommaren kom jag och mannen ut på en fotorunda, där jag äntligen fick visa mitt favoritödehus. Det är sååå charmigt! Typ Hans & Greta. 😊 



För två år sen, tog jag upp min gamla hobby igen. En hobby som legat i träda pga att all tid och ork gått åt i familjen. Nu när Turbo har sin egen lya (ihop med vårt hus), så känns det liiiite lättare. Det är en hobby som jag mår bra av, så nu har jag hamnat i ”hoyaträsket” igen. Härligt! SOM jag hade längtat till hoyaträffen som anordnades tidigt på sommaren. Den gav verkligen mycket energi av olika orsaker. Tack, underbara människor! 💕



Veckan efter var det dags för ännu en energikick. Resan styrde till södra Sverige. Det var in i det längsta, oklart om vi skulle komma iväg öht. Detta pga personalbrist på korttids. Inte många som kan jobba med Turbo, tyvärr.... Mannen hade erbjudit sig att stanna hemma med Turbo om det inte ordnade sig, så jag och en vän kom iväg tillsammans. Nu löste det sig så vi kunde åka allihop. Mmm... underbara dagar! ❤️


I början på juli blev vi så äntligen med två bilar, efter en evighetsväntan. Det har varit kärvt med enbart en bil i den här familjen, kan jag säga. Att vara ensam hemma med Turbo utan tillgång till bil, är nästan omöjligt. När han behöver bryta och rensa hjärnan, så är det en biltur som gäller. Det har inneburit många extra resor fram och tillbaka till jobbet för att få hem bilen och för att sen skjutsa tillbaka den som ska vara på jobbet medan Turbo åker en sväng med den andra. Men nu blev livet liiite enklare iaf. 


Nu stoppar jag skrivandet för just nu. Det här var en del av sommaren och förhoppningsvis kommer resten inom kort. Sen hoppas jag eg på att det ska bli lättare för mig att komma igång med skrivandet igen. För jag gillar ju det, men vi får se.. 

Kram till er som kikar in. 💕

tisdag 17 juli 2018

Många utbrott och tankar

Många utbrott har de här skrivborden varit med om. Så nu tyckte jag och mannen att det äntligen var dags att byta ut dem. Jag passar på att skruva och dona medan mannen och Turbo är bortresta ett par dygn. Tror ni Turbo märker att jag bytt? 🤔😉






Många tankar har jag i huvudet och kanske kommer det ett längre inlägg snart. Jag skulle behöva få ur mig en del ur skallen. 


Kram på er om någon fortfarande kikar in här! 💕

fredag 1 juni 2018

Läget just nu

Ett litet snabbt inlägg här som eg skulle kommit förra veckan. Men det är lite stökigt just nu i min hjärna. Det är mycket som är på g, men som inte Turbo vet om än. Det Turbo vet om och som han märkt av är att klippan till personal på korttids har slutat. Han jobbade sitt sista pass för ett par veckor sen. Turbo är klart påverkad av det, men jag tycker ändå att det går rätt så hyfsat, trots allt.

Eller vad tycker ni? Här är resultatet av ett nattligt utbrott som berodde på något helt annat.


Det där nattliga utbrottet tog musten ur både mig och mannen. Vi avbröt med den personal som jobbade det dygnet och tog över själva. Men alltså... om ni visste vad jag våndas!! Än vet inte Turbo om ett par negativa saker ytterligare. Jag måste delge honom det inom kort. Jag vänder och vrider på en massa scenarior, tillsammans med mannen och ett par till. Men kommer inte fram till några stora saker som kan mildra för Turbo. Utan mina nära och kära så vet jag inte hur jag skulle fixa detta!

Haha, en dag efter det där nattliga utbrottet, var jag på en utbildning i "Stress- och stresshantering". Det var väl lägligt, eller hur?! Mycket intressant, var det iaf!

Nu tar vi sats för en fredagskväll där jag hoppas på att kunna förtränga läget som råder. En del roligheter är inplanerade!

Kramar! 💗

lördag 19 maj 2018

Deppigt

Tur jag får hjälp att hålla modet hyfsat uppe, annars skulle jag aldrig fixa det här. Vi vet nämligen saker som inte Turbo vet om än... Men iaf... sms från Turbo natten till igår gör ju att det inte alltid känns så lätt. Han var deppig - ingen extern assistent ville han ha under hela gårdagen och inte idag heller. :(



Jag har bestämt mig för att jag måste komma igång med min träning nu för att hålla ordning på psyket. Jag får inte sjunka för mycket, för Turbos skull. Det är jag som får ta de värsta smällarna från Turbo, men jag MÅSTE klara det för hans skull! Det finns ju inget annat.



Igår körde jag och Turbo en lååååångrunda med bilen. Det gör att han känner sig lugnare och det är klart att man ställer upp för honom och gör det han mår bäst av.



När jag väl kom iväg till jobbet framåt kvällen, så fanns det ingen energi till att jobba. Jag fick inte mycket gjort, hade lika gärna kunnat vara hemma...

Vad allt det här handlar om, kommer jag att berätta inom kort. Alla berörda är inte informerade och jag vill inte att info ska komma från min blogg utan det måste komma från rätt håll - men en sak är säker - det väntar en mycket tuff tid för Turbo och därmed också hans närmaste omgivning.

Kram 💗

torsdag 17 maj 2018

TUNGT

En av dagarna i början på veckan hade jag en så otrolig skrivklåda, men hann tyvärr inte skriva en sammanfattning, om vad som hänt de senaste veckorna. Men nu blir det bara ett kort, kort inlägg här. Det händer grejer här, och minst sagt under gårdagen. 😢 Och hade jag inte haft en träff med "lillebror" igår em/kväll (av en helt annan anledning), så vet jag inte hur jag sjunkit. Han har en förmåga som få, att tänka positivt vad som än händer. Eftersom han var den första jag träffade efter en jobbig sak, så fick han höra och se en hel del. När jag kom hem sen och berättade för mannen, så försökte även han tänka så positivt det bara går, mitt i allt det negativa. Är sååå tacksam över att ha såna personer nära mig! 💚 💗

Jag vet inte... - men nu känns det mer än tungt, kan jag säga. På allvar så skulle jag vilja lämna över allt till mannen och "lillebror",  ta den där enkla biljetten till Bahamas och komma tillbaka när allt är som det ska igen! 😢 Men så funkar väl inte livet... ?


Ja, hur många motgångar orkar man?? Och älskade Turbo.... 😢

Kram! 💗