tisdag 8 januari 2019

Sammanfattning och uppdatering

Om jag skulle försöka mig på att skriva några rader. Vet inte om det är nån som kikar in här längre.. Men om ni visste vad jag saknar skrivandet, men orken eller tiden räcker liksom inte till. Jag har alltid tyckt om att skriva, så nån gång emellanåt så kanske det kommer någon bokstav här. Som nu t ex.
Jag tänkte ge mig på att försöka sammanfatta så kort som möjligt, om vad som hänt sen mitt senaste ordentliga inlägg. Och det är mycket förstås! Jag vet att jag nämnde att vi hade ett turbulent dygn när vi var i Stockholm under en weekend. Tänkte bara förklara lite vad som hände även om det är några månader sen. Det visar på så väl, hur livet är i en familj som vår, att aldrig någonsin riktigt kunna koppla av om inte mycket trygg och van personal finns runt Turbo.

Vi satt iaf med ett par goa vänner på en restaurang. Vi ville kosta på oss en lite finare kväll, den kvällen, eftersom vi inte kommit iväg på nån annan typ av semester. Där satt vi och njöt, mellan någon av rätterna (tror det var nio rätter totalt), då jag får sms från Turbo på hemmaplan. Oron stegrade sig i honom och han behövde snabbt få dit någon som han var trygg med. 35 mil därifrån, så steg pulsen hos mig och mannen. Det fanns bara två personer som var tänkbara i det läget - Kent och Nisse. Kent hade redan jobbat 1,5 dygn och precis landat hemma hos sig en dryg timmes bilväg från oss, så honom ville vi inte ens störa. Mannen fick tag på Nisse som ställde upp den sena lördagskvällen och tog ett dygn med Turbo, även om det inte riktigt passade honom. Guld värt med såna killar!
Efter många om och men, kunde vi fortsätta äta, men kvällen kändes lite smått förstörd ändå med all oro som blev. Det kom en liten tår när det väl löste sig och anspänningen la sig.

Bild på min förrätt: 😁

Min specialförrätt pga allergi - popcorn med tryffel!

I början på oktober tackade vi av assistent Nisse. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna 😢 - Nisse är den som varit med allra längst under resan med Turbo. Han var den första som blev anställd när vi fick beskedet om personlig assistans till Turbo - och det är en del år sen nu. Han har vuxit i sin roll och blivit en klippa för oss alla i familjen, en trygghet för Turbo. Kanske, kanske, kommer han och tar något pass någon gång framöver, men det får framtiden utvisa.



I början på oktober blev vi också med en till katt. Vi fick då hem en kattunge, denna gången en söt liten hona. Man kan tycka att det räcker med två katter (och det gör det nog), men det var av en speciell anledning vi tog hem denna. Vi har väntat in den rätta under några år. Så nu är hon här och Turbo accepterar henne sakta men säkert. Det tar ett tag, men det går framåt.

Svea


Resan med "lillebror" går vidare, som den också kommer att göra under några år framåt. Det har blivit många möten och det lär det bli framöver också. Drygt ett år har vi hållit på nu och det går sakta framåt.. "Resan" försvårades av att han bröt handleden lite illa, men det är bara att kämpa på så ska det säkert bli bra till slut.



Som ni alla som följt bloggen vet, så kopplar jag av som bäst när jag är ute med min kamera. Det har inte blivit många såna tillfällen det sista och jag saknar det och jag längtar till någon sån dag framöver förstås. Men en dag under hösten kom jag iväg. Mannen tyckte jag skulle ta en runda för att koppla bort allt som cirkulerar i huvet. Och vilken runda det blev! Det blev många upplevelser och speciellt EN gav extra stort intryck på mig. När jag klättrat upp till en utsiktspunkt för att inta en lättare lunch där i min ensamhet, så fick jag helt plötsligt sällskap. Ganska snabbt förstår jag att det är en assistent och en brukare som är ute på utflykt. Jag ser även på kläderna att de antagligen åker motorcykel. Brukaren var rörelsehindrad och jag förstår än idag inte hur h*n kom upp på motorcykeln!



Men en sak som gjorde stort intryck på mig och som grep tag i hjärtat på mig, var samspelet mellan brukare och assistent! Wow, så njutbart att se och höra! Och vilken glädje för brukaren att komma ut i naturen, trots rörelsehinder! Det jag såg var verkligen hjärtevärmande!

Jag fick några tips på fotoställen i närheten, av assistenten. Jag åkte förstås dit och jag träffade senare på dem igen och växlade snabbt några ord med dem. Vid ett senare tillfälle körde de om mig när jag stannade för att fota. Den "tummen-upp" som jag fick av dem kommer jag sent att glömma!


I slutet av november gjorde vi en sak som vi inte gjort tidigare. Vi hade folk i huset! Det ni! Och dessutom sov de hos oss två nätter. Vi hade förberett Turbo noga och han hade fått vara med och planera. Dagtid var de inte här alls, utan de var här morgon och kväll + nattetid. De timmar vi inte hade extern assistent, så stängde jag in mig med Turbo i hans lya. Jag sov även där och jag tyckte det var riktigt mysigt. Hans lya är helt fantastiskt trevlig, tycker jag.

En av de som övernattade - Turbos storebror "Charlie"        Jag sover i lyan

Veckan efter den där speciella helgen som tog hårt på Turbos krafter, var det dags för Turbo att operera sig i käken. Usch, vad jag hade våndats för detta! Hur skulle vi lägga upp det? Vem eller vilka skulle åka med honom? Kan man få lugnande medel att ge redan hemma? Det fanns många frågor och vi ville förstås göra allt så bra som möjligt för Turbo.

Det slutade iaf med att något lugnande fick vi inte i förväg, man gav bara sånt på plats! Morr, tyckte jag. Bättre att få dit honom lugn än att något skulle stegra sig i honom när vi väl kommit dit. Men de var benhårda.

Det blev till slut, efter många överläggningar, att jag och (assistent) Kent åkte till sjukhuset med Turbo. Det visade sig vara ett lyckat drag, för bättre hade det säkert inte kunnat bli. Och snygga var vi i operationssalen! :) Både Kent och jag reagerade på att sköterskorna visade tydligt att de tyckte det var konstigt att vi båda skulle med in där. Men Turbo sa bestämt att han ville ha oss båda bredvid sig och så fick det bli!

:D 


Turbo var förstås spänd som en fiolsträng, men ändå med på noterna. Och oj, vad beröm han fick av operationsläkaren! Turbo låg under kniven i ca 40 minuter - VAKEN, och med på vad läkaren gjorde. Läkaren var väldigt noga med att kolla med jämna mellanrum, om Turbo ville bryta, men det gick bra att fullfölja allt som planerat.
Jag tittade bort många gånger och Kent fick sitta närmast Turbo och hålla järnkoll. Jag gömde mig lite halvt bakom, kan jag lätt erkänna. Samtidigt behövde vi läsa av Turbo hela tiden, men vilken trygghet att ha en person med dit, som känner Turbo utan och innan! Kent tog också hand om Turbo en stund efteråt så han fick landa lite, medan jag fixade ut medicin på apoteket. Guld värt!


Ett nytt försök gjorde jag och mannen under helgerna och ledigheten nu, att åka till Stockholm då vi har barn och barnbarn där. Denna gången kändes det från början att det skulle kunna funka tills vi kom hem igen. Sååå njutbart det var!! Jag och mannen behövde verkligen koppla bort nu. Det var så längesen vi fick göra det. Underbart!
Så här såg det ut när vi badade utomhus en kväll, på toppen av en byggnad, med utsikt över bl a statshuset i huvudstaden!  😎

Fullständig njutning

Det var en del av vad som hänt i stora drag. Mer finns det förstås och jag hoppas jag kan förmedla fler ord här snart. Om det nu är nån som kikar in här... jag saknar kontakten med er fina läsare och jag uppskattar de kommentarer jag får av er. Jag tänker ofta på er! Kram till er alla! 💟

torsdag 27 september 2018

Sjuka

Jag avslutade förra inlägget med att vi hade nåt turbulent dygn på bortaplan. Det får jag förklara senare för nu blev jag så där snabbt bloggsugen på ett kort inlägg. 
Jag hade sååå mycket trevligt inplanerat denna veckan. Men vet ni hur det gick med de planerna? Jo, så här:


Det blev alltså rena sjukstugan. Jag och Turbo blev sjuka ungefär samtidigt, men med olika åkommor. Hoppas vi inte smittar varandra så vi byter sjuka lagom till att vi blir friska från det vi har. 
Mitt i det sjuka så är det allt lite mysigt också. Man får en annan kontakt med varann när vi båda går på lågvarv. Lite djupsnack blir det emellanåt. 

Som sagt, jag ville bara skriva några rader. 
Kram på er 💕

söndag 16 september 2018

Fortsättningen

I det här inlägget fortsätter jag att resumera sommaren. Jag är inte på hugget att skriva idag, men sitter på tåget och känner att det är enda chansen för mig att komma ikapp, så jag gör ett försök. 
Under sommaren har jag och mannen inte kunnat komma ifrån någon längre tid, så vi har gjort små utflykter som inte blivit så långt bort. Men det är bättre än inget. Om mitt bloggande fortsätter, så berättar jag om orsaken till att vi varit lite mer låsta till hemmet. 

I alla fall så fick jag och mannen ett dygn på en ort bara några mil hemifrån. Under det dygnet hann vi bl a med att besöka ett museum i en park där vi strosade ett tag. 


Ett annat dygn kom vi iväg till Jönköping för att utforska lite vackra platser där. Detta dygnet hade vi tagit hjälp av assistent ”Kent” för att komma loss, när vi inte hade korttidsdygn. Tyvärr fick jag en rejäl allergi dagarna innan, pga att jag fått i mig nåt felaktigt, så det där dygnet var inte alltför roligt. Jag kämpade på så gott jag kunde, men efter natten så drog vi hemåt fortare än kvickt. Inte som vi tänkt oss, precis. 
 




Lite senare under sommaren tog mannen med sig Turbo ut på de årliga dygnen då de är för sig själva lite. Turbo får lite miljöombyte och jag får vara helt ensam hemma för att ladda batterierna. SOM det behövs! Denna gången inledde jag inte något projekt jag skulle hinna med medan de var borta, utan ansträngde mig för att bara vara. Något litet vettigt gjorde jag förstås, men avkoppling fick hög prioritet. Jag åkte till sjön alla dagar de var borta, bara för att promenera och/eller njuta av det vackra. Riktigt värdefulla dygn! 






De sista dagarna på vår semester från vårt andra jobb, kom jag och mannen så iväg på en liten minitripp några dygn. Inget märkvärdigt, men ändå så efterlängtat. Det blev en lite annorlunda tripp, då vi utgick från en stad och gjorde ett par längre utflykter därifrån. Bl a fick jag äntligen komma till den där ”kända” bilkyrkogården och fota! Och mannen hade också kameran med sig! 😊


 
Många bilar fanns det som hade sett sina bästa dar. 🙂


En del skratt och flams tog vi oss tid till också... 😂 



Och ännu mera foton togs innan vi styrde kosan hemåt, nöjda och belåtna. Detta charmiga ödehus hittade vi i skogen. 


Nu har hösten kommit efter en lång sommar. Jag har gått på en plågsam behandling, men inget som är farligt. Men det, tillsammans med att jag åkt på ett par riktigt allvarliga allergianfall, har tagit på krafterna en del. 



När det gäller allergin så måste jag nu helt sluta chansa. Det blir för allvarligt och det tar alldeles för lång tid för mig att återhämta mig. 
Min ”hemliga” sjukdom har jag kvar och har nu haft den i två år. Den frodas och ger sig inte.. så är det.. 
”Resan” med ”lillebror” går vidare och kommer att göra så under lång tid, på gott och ont. Det är en pärs emellanåt, men det går framåt och vi lär känna varann ordentligt på djupet. 

Veckorna gick och till slut kände jag att jag bara behövde en sån där helt ensamdag där jag tog med mig kameran och åkte en runda med bilen. Att åka dit näsan pekar och bara vara, stanna där jag vill, utforska det som ser spännande och intressant ut och utan att ha en enda tid att passa. Mannen tyckte jag skulle ta en lördag då han och Turbo fick en egendag tillsammans. Sagt och gjort, jag packade fikaväskan och kameran och oj, vilka ställen jag hittade! Här, t ex, satt jag länge och njöt av ett obeskrivligt lugn: 



Jag fotade även en storskarv på ett annat ställe. En riktig energiladdardag blev det. 


 Det här var sommaren i stora drag. Vad som hänt på Turbo-fronten ska jag skriva om i nästa inlägg förhoppningsvis. Just nu är vi snart hemma efter en helg då jag och mannen varit bortresta. Ett turbulent sista dygn blev det... och det känns lite tungt.. 😕

Kram på er! 💕

torsdag 13 september 2018

Tack och adjö...

....hade jag tänkt skriva här idag. Min tanke i morse var att jag ska låta den här bloggen gå i graven. Men jag vet faktiskt inte. Jag har väldigt svårt för att bestämma mig. Jag har nog en hel del separationsångest. Så nu tänker jag iaf lägga ut en del bilder som får sammanfatta sommaren som gått, för mitt eget kom ihågs skull. 

Jag och mannen hade bröllopsdag i maj och vi firade den en vecka senare tillsammans med ett härligt par som firar samma dag som oss. Det var en underbar em/kväll/halv natt. Mycket tack vare att ”Kent” ställde upp och hälpte till med att vara blomsterbud, chaufför, golvläggare, back up för Turbo i fall av kris med korttids m m. 


Här framgår att vi under sommaren äntligen renoverat vårt vardagsrum. Efter alla utbrott genom åren så var det verkligen välbehövligt. Men det innebar också att Turbo fick ta ställning till hur vi skulle göra med pianot som bara stått ivägen. Svårt för honom med förändringar, även om han numera är mestadelen av sin tid inne hos sig. Han beslutade ändå att vi på något sätt skulle försöka få plats med det i hans lilla lya. Och så blev det, men tungt och svårt var det. 


I stället för ett stort och ”fult” piano, så blev det en myshörna!



Tidigt under sommaren kom jag och mannen ut på en fotorunda, där jag äntligen fick visa mitt favoritödehus. Det är sååå charmigt! Typ Hans & Greta. 😊 



För två år sen, tog jag upp min gamla hobby igen. En hobby som legat i träda pga att all tid och ork gått åt i familjen. Nu när Turbo har sin egen lya (ihop med vårt hus), så känns det liiiite lättare. Det är en hobby som jag mår bra av, så nu har jag hamnat i ”hoyaträsket” igen. Härligt! SOM jag hade längtat till hoyaträffen som anordnades tidigt på sommaren. Den gav verkligen mycket energi av olika orsaker. Tack, underbara människor! 💕



Veckan efter var det dags för ännu en energikick. Resan styrde till södra Sverige. Det var in i det längsta, oklart om vi skulle komma iväg öht. Detta pga personalbrist på korttids. Inte många som kan jobba med Turbo, tyvärr.... Mannen hade erbjudit sig att stanna hemma med Turbo om det inte ordnade sig, så jag och en vän kom iväg tillsammans. Nu löste det sig så vi kunde åka allihop. Mmm... underbara dagar! ❤️


I början på juli blev vi så äntligen med två bilar, efter en evighetsväntan. Det har varit kärvt med enbart en bil i den här familjen, kan jag säga. Att vara ensam hemma med Turbo utan tillgång till bil, är nästan omöjligt. När han behöver bryta och rensa hjärnan, så är det en biltur som gäller. Det har inneburit många extra resor fram och tillbaka till jobbet för att få hem bilen och för att sen skjutsa tillbaka den som ska vara på jobbet medan Turbo åker en sväng med den andra. Men nu blev livet liiite enklare iaf. 


Nu stoppar jag skrivandet för just nu. Det här var en del av sommaren och förhoppningsvis kommer resten inom kort. Sen hoppas jag eg på att det ska bli lättare för mig att komma igång med skrivandet igen. För jag gillar ju det, men vi får se.. 

Kram till er som kikar in. 💕

tisdag 17 juli 2018

Många utbrott och tankar

Många utbrott har de här skrivborden varit med om. Så nu tyckte jag och mannen att det äntligen var dags att byta ut dem. Jag passar på att skruva och dona medan mannen och Turbo är bortresta ett par dygn. Tror ni Turbo märker att jag bytt? 🤔😉






Många tankar har jag i huvudet och kanske kommer det ett längre inlägg snart. Jag skulle behöva få ur mig en del ur skallen. 


Kram på er om någon fortfarande kikar in här! 💕

fredag 1 juni 2018

Läget just nu

Ett litet snabbt inlägg här som eg skulle kommit förra veckan. Men det är lite stökigt just nu i min hjärna. Det är mycket som är på g, men som inte Turbo vet om än. Det Turbo vet om och som han märkt av är att klippan till personal på korttids har slutat. Han jobbade sitt sista pass för ett par veckor sen. Turbo är klart påverkad av det, men jag tycker ändå att det går rätt så hyfsat, trots allt.

Eller vad tycker ni? Här är resultatet av ett nattligt utbrott som berodde på något helt annat.


Det där nattliga utbrottet tog musten ur både mig och mannen. Vi avbröt med den personal som jobbade det dygnet och tog över själva. Men alltså... om ni visste vad jag våndas!! Än vet inte Turbo om ett par negativa saker ytterligare. Jag måste delge honom det inom kort. Jag vänder och vrider på en massa scenarior, tillsammans med mannen och ett par till. Men kommer inte fram till några stora saker som kan mildra för Turbo. Utan mina nära och kära så vet jag inte hur jag skulle fixa detta!

Haha, en dag efter det där nattliga utbrottet, var jag på en utbildning i "Stress- och stresshantering". Det var väl lägligt, eller hur?! Mycket intressant, var det iaf!

Nu tar vi sats för en fredagskväll där jag hoppas på att kunna förtränga läget som råder. En del roligheter är inplanerade!

Kramar! 💗

lördag 19 maj 2018

Deppigt

Tur jag får hjälp att hålla modet hyfsat uppe, annars skulle jag aldrig fixa det här. Vi vet nämligen saker som inte Turbo vet om än... Men iaf... sms från Turbo natten till igår gör ju att det inte alltid känns så lätt. Han var deppig - ingen extern assistent ville han ha under hela gårdagen och inte idag heller. :(



Jag har bestämt mig för att jag måste komma igång med min träning nu för att hålla ordning på psyket. Jag får inte sjunka för mycket, för Turbos skull. Det är jag som får ta de värsta smällarna från Turbo, men jag MÅSTE klara det för hans skull! Det finns ju inget annat.



Igår körde jag och Turbo en lååååångrunda med bilen. Det gör att han känner sig lugnare och det är klart att man ställer upp för honom och gör det han mår bäst av.



När jag väl kom iväg till jobbet framåt kvällen, så fanns det ingen energi till att jobba. Jag fick inte mycket gjort, hade lika gärna kunnat vara hemma...

Vad allt det här handlar om, kommer jag att berätta inom kort. Alla berörda är inte informerade och jag vill inte att info ska komma från min blogg utan det måste komma från rätt håll - men en sak är säker - det väntar en mycket tuff tid för Turbo och därmed också hans närmaste omgivning.

Kram 💗