tisdag 17 juli 2018

Många utbrott och tankar

Många utbrott har de här skrivborden varit med om. Så nu tyckte jag och mannen att det äntligen var dags att byta ut dem. Jag passar på att skruva och dona medan mannen och Turbo är bortresta ett par dygn. Tror ni Turbo märker att jag bytt? 🤔😉






Många tankar har jag i huvudet och kanske kommer det ett längre inlägg snart. Jag skulle behöva få ur mig en del ur skallen. 


Kram på er om någon fortfarande kikar in här! 💕

fredag 1 juni 2018

Läget just nu

Ett litet snabbt inlägg här som eg skulle kommit förra veckan. Men det är lite stökigt just nu i min hjärna. Det är mycket som är på g, men som inte Turbo vet om än. Det Turbo vet om och som han märkt av är att klippan till personal på korttids har slutat. Han jobbade sitt sista pass för ett par veckor sen. Turbo är klart påverkad av det, men jag tycker ändå att det går rätt så hyfsat, trots allt.

Eller vad tycker ni? Här är resultatet av ett nattligt utbrott som berodde på något helt annat.


Det där nattliga utbrottet tog musten ur både mig och mannen. Vi avbröt med den personal som jobbade det dygnet och tog över själva. Men alltså... om ni visste vad jag våndas!! Än vet inte Turbo om ett par negativa saker ytterligare. Jag måste delge honom det inom kort. Jag vänder och vrider på en massa scenarior, tillsammans med mannen och ett par till. Men kommer inte fram till några stora saker som kan mildra för Turbo. Utan mina nära och kära så vet jag inte hur jag skulle fixa detta!

Haha, en dag efter det där nattliga utbrottet, var jag på en utbildning i "Stress- och stresshantering". Det var väl lägligt, eller hur?! Mycket intressant, var det iaf!

Nu tar vi sats för en fredagskväll där jag hoppas på att kunna förtränga läget som råder. En del roligheter är inplanerade!

Kramar! 💗

lördag 19 maj 2018

Deppigt

Tur jag får hjälp att hålla modet hyfsat uppe, annars skulle jag aldrig fixa det här. Vi vet nämligen saker som inte Turbo vet om än... Men iaf... sms från Turbo natten till igår gör ju att det inte alltid känns så lätt. Han var deppig - ingen extern assistent ville han ha under hela gårdagen och inte idag heller. :(



Jag har bestämt mig för att jag måste komma igång med min träning nu för att hålla ordning på psyket. Jag får inte sjunka för mycket, för Turbos skull. Det är jag som får ta de värsta smällarna från Turbo, men jag MÅSTE klara det för hans skull! Det finns ju inget annat.



Igår körde jag och Turbo en lååååångrunda med bilen. Det gör att han känner sig lugnare och det är klart att man ställer upp för honom och gör det han mår bäst av.



När jag väl kom iväg till jobbet framåt kvällen, så fanns det ingen energi till att jobba. Jag fick inte mycket gjort, hade lika gärna kunnat vara hemma...

Vad allt det här handlar om, kommer jag att berätta inom kort. Alla berörda är inte informerade och jag vill inte att info ska komma från min blogg utan det måste komma från rätt håll - men en sak är säker - det väntar en mycket tuff tid för Turbo och därmed också hans närmaste omgivning.

Kram 💗

torsdag 17 maj 2018

TUNGT

En av dagarna i början på veckan hade jag en så otrolig skrivklåda, men hann tyvärr inte skriva en sammanfattning, om vad som hänt de senaste veckorna. Men nu blir det bara ett kort, kort inlägg här. Det händer grejer här, och minst sagt under gårdagen. 😢 Och hade jag inte haft en träff med "lillebror" igår em/kväll (av en helt annan anledning), så vet jag inte hur jag sjunkit. Han har en förmåga som få, att tänka positivt vad som än händer. Eftersom han var den första jag träffade efter en jobbig sak, så fick han höra och se en hel del. När jag kom hem sen och berättade för mannen, så försökte även han tänka så positivt det bara går, mitt i allt det negativa. Är sååå tacksam över att ha såna personer nära mig! 💚 💗

Jag vet inte... - men nu känns det mer än tungt, kan jag säga. På allvar så skulle jag vilja lämna över allt till mannen och "lillebror",  ta den där enkla biljetten till Bahamas och komma tillbaka när allt är som det ska igen! 😢 Men så funkar väl inte livet... ?


Ja, hur många motgångar orkar man?? Och älskade Turbo.... 😢

Kram! 💗

lördag 14 april 2018

Resumé igen....

Nu har det gått ett tag igen och det händer grejer hela tiden, det är bara för oss att hänga med så gott det går. Men vi har ändå hunnit med lite avkoppling under en weekend. Jag och mannen drog iväg till Stockholm och relaxade samtidigt som vi busade med barnbarnen. Åh, vad jag saknar dessa små frön! 💕 Här kommer en liten bildkavalkad så ni ser hur härligt vi hade det under påskhelgen.





Under vår vistelse i Stockholm så fick vi också en oförglömlig kväll tillsammans med min gamla klasskamrat, finaste R. Den där klasskamraten som jag förlorade kontakten med när vi var 10 år gamla, men vi hittade varann igen, i en fb-grupp om autism - efter 40 år! Den ni!! Och kvällen i Stockholm... helt ofattbart underbart! 💚



Väl hemma igen så backade Turbo på att ha extern assistent under ett par av passen som var inplanerade. Det hade väl tagit på krafterna för honom att vi var borta ett extra dygn. Vi var nämligen borta under en helg då han hade korttids, plus att vi använde oss av assistent Nisse för att förlänga tiden.
Även det nästkommande korttidsdygnet som skulle vara senare i veckan, backade han på. Så vi ser hur känsligt det ändå är att frångå det som är invant, och det blir lätt för mycket. Det är en ordentlig balansgång.


Jag och mannen hade ett möte med korttids inplanerat under veckan som gått. Där träffade vi bl a en kille som är tänkt att börja jobba med Turbo. Det är bra för oss föräldrar att träffa den nya först, för att kunna prata väl om honom inför Turbo. Det är sååå viktigt att Turbo får ett bra första intryck, annars kan det vara kört. Jag gick hem och skrev ihop ett "CV" om killen med bild och allt. Det är en grej vi kört med de senaste åren. Kent kom med detta förslag och det har slagit väldigt väl ut.
En bild och lite text med en beskrivning av den nya personen - Turbo tar in det väldigt bra.

I onsdags träffades de för första gången. Allt verkar positivt så här långt, så det är bara att hoppas det blir bra framöver.



Onsdagen blev en hektisk dag för mig. Jag skulle ju jobba som vanligt förstås men hade en del tider att passa. Eftersom massören inte får bukt med min smärta, så har jag varit tvungen att söka vidare. Jag vill inte acceptera att det bara ska vara så här. Nån förklaring vill jag ha... Mitt på dagen var jag hos läkare (som är känd över världen), och där drog jag högsta vinstlotten enligt honom. Det hade kunnat vara riktigt illa med skadade och oreparerbara nerver, men han kommer att kunna åtgärda problemet med mig, säger han. Skönt, då kanske jag kan börja sova ordentligt igen om smärtan försvinner. Nu har man iaf frilagt ett par viktiga nerver, sen får vi se hur fortsättningen blir. (Detta har inget med min "hemliga" sjukdom att göra, den dras jag med fortfarande och ingen bättring där, tyvärr.)



På em/kvällen hade vi möte på assistansbolaget med samtliga assistenter. Det var mycket på agendan denna gången, så det blev t o m lite tidspressat. Mycket allvar men också en massa goa och befriande skratt. Ett härligt gäng som är guld värt!!

Nu är denna veckan snart slut, men.... tyvärr har vi nog lugnet före stormen här...huh.... tag sats!

Kram på er 💗

tisdag 27 mars 2018

Överstressig vecka

Nu har det gått några extra dagar sen jag eg ville skriva ett inlägg här och rapportera om förra veckan. Men bättre sent än aldrig. En aning utpumpade är vi, både jag och mannen. Sist jag skrev här, så hade den veckan varit en riktigt jobbig vecka ur känslosynpunkt. Fyyyy!! Men när den veckan väl var över så blev det andra saker som gjorde att vi inte kunde repa oss efter det.

Förrförra söndagen hade jag och mannen en aktivitet vi skulle vara med på, men luften gick helt ur honom så jag åkte själv. Trevligt hade jag, men tyckte förstås synd om min kära man som inte kunde vara med. På hemväg stannade jag och fotade lite i det vackra vädret på kvällen. Kunde ju liksom inte låta bli.


Förra veckan går till historien när det gäller stress på jobbet pga lite olika faktorer som sammanföll lite olyckligt. Men det var bara att bita ihop och göra så gott vi kunde och lite till. Jag tycker ändå att vi lyckades rätt bra efter omständigheterna. Men både mannen och jag var så trötta så vi visste knappt vad vi hette. Men på tisdagen hade jag min massage igen och jag vägrade att missa den tiden. Tyvärr är det en massör som finns en bra bit från oss, så en stor del av dagen försvinner när jag ska dit. Men jag behövde verkligen den där knådningen. Tyvärr får hon inte bukt med min smärta, så nu blir det andra bullar om ett par veckor för mig....
På hemvägen hade jag bestämt mig för att leta på det där gulliga ödehuset på kullen vid sjön. Oj, vilket läge och såååå vackert ställe vid sjön!


Onsdagen kom och korttids bedrevs på hemmaplan. Det funkar och det är det bästa just nu. Jag och mannen hade ändå inte tid att koppla av på kvällen eftersom vi hade fullt upp med annat. Men, men, sånt har livet varit under förra veckan.
Under onsdagen klämde vi också in ytterligare ett spännande jobbmöte - verkligen spännande tider!



Helgen kom och vi var helt utpumpade - igen! Men jag var tvungen att upp på lördagmorgonen för att ha ett relativt tidigt möte med "lillebror". Vi satt på jobbet för att få vara lite ifred. Tyvärr blev det ett stressigt möte eftersom vi hade lite tidsbrist. Vi tyckte väl båda att det snurrade i huvet av all information som vi behövde avhandla, men jag tror vi fixade det mesta rätt bra.
Sen på söndagsmorgonen fick jag äntligen sova - sååå välbehövligt!!

Denna veckan innehåller också en del spännande saker, men mer om det sen. Och vet ni... vi ska pusta snart... 😉
Kram på er 💗

lördag 17 mars 2018

En enorm känslovecka

Ytterligare en vecka har gått och jag tror det varit den mest känslosamt jobbiga vecka på år och dar. Haha, varför kan livet inte vara lugnt och bara flyta på?!?
Ja, ja, lördagen var iaf en mycket trevlig dag även om jag strejkade från förmiddagens inplanerade aktivitet. Det hade varit ett turbulent dygn med Turbo på korttids och jag var helt slut efter det, så jag var tvungen att vila mig lite på fm. Men sen slog jag följe med mannen och övriga gänget på det som var planerat. En härlig dag med en massa vänner, även om ett par nyckelpersoner saknades! 



Men sen när tisdagen kom.... Den dagen började bra, och jag var på lite spexhumör. Tidigt på morgonen hade jag min sista smärtsamma behandling att ta mig igenom, men glad att det är över för den här gången. Senare under fm fick jag mig en chock och det blev ett, minst sagt, urjobbigt dygn. 



Jag var nära att mista en mycket nära vän. 😠 En person som jag pratar med var och varannan dag, och som blivit den (förutom familjen) som jag ventilerar ALLT med och har gjort de senaste åren. Att risken fanns att mista en sån person ur sitt liv, ja, det var en pärs kan jag lova! 💔 😢 Tur att mannen fanns vid sidan, men det blev inte mycket jobbat för oss under det dygnet. Vi gick flera gånger åt sidan från jobbet för att få ur oss lite känslor åt alla håll och kanter. Efter drygt ett dygn var faran över, så på onsdagskvällen kunde vi alla pusta ut. Torsdagen vaknade jag och var sprudlande glad - jag hade kunnat krama hela världen, så glad var jag! 💚



Torsdagen var också händelserik. Jag körde bl a upp min frissa från sofflocket. Ett litet missförstånd orsakade detta. Hon hade brutit nyckelbenet för 2,5 vecka sen så hon jobbade inte just nu. Men hon hade sagt att ska hon ta en enda kund så var det mig hon skulle ta. Haha, vad vi flabbade! Hon var inte kurant och klarade inte alla rörelser så jag låg halvt nedhasad i stolen emellanåt. Jag tvingade henne naturligtvis inte att utföra detta, jag hade fått vänta om det var så. Men hon propsade på att göra det som gick och hon lyckades genomföra det jag var inbokad för. En prestation kan jag säga!



Senare under torsdagen hade vi ett spännande möte på jobbet lite i smyg. Och det här är lite lustigt. Idag fick jag en påminnelse på ett forum att det var exakt ett år sen som jag och mannen firade att vi tagit steg ett i en förändring som gäller vårt företag. 



Denna planerade förändring grusades för två veckor sen och det blir inte som vi tänkt oss. Det var som att benen slogs undan på oss. I det läget kändes jag mer positiv än mannen, men jag försökte peppa. Kanske var vår plan inte den bästa, utan ur detta negativa kanske det kommer något bättre. Och nu har vi nya och andra planer som är riktigt spännande! Som sagt, det blev ett långt "hemligt" möte på kvällen och vi är otroligt hoppfulla! Vi vågar inte knysta nånting om vad det gäller, för rykten går så snabbt och det är inte alltid de är sanna. 

Under fredagen var det dags för nästa möte och nu gällde det Turbo och hans vistelse på korttids. Det blev ju ett mycket akut läge förra helgen och vi måste komma fram till en lösning snabbt nu. Ett extremt våldsamt utbrott i torsdags förra veckan resulterar nu i att han inte får komma tillbaka till sin lokal på korttids. Kan tyckas vara ett märkligt beslut, men det finns omständigheter som gör att det måste bli så. Sen kan man tycka att man kunnat förutse detta och orsaken till det senaste utbrott hade kunnat förhindras med lite framförhållning. Tyvärr blir det Turbo som allt går ut över i slutänden och det är tragiskt.



Men, men, nu är läget som det är och vi måste alla göra det bästa av den uppkomna situationen. Cheferna har diskuterat fram och tillbaka och vi vet alla att det kommer att bli stora förändringar för Turbo framöver, både när det gäller personal och lokal. Pga personalförändringar som vi visste om sen innan det här hände, så förväntar vi oss en jobbig period med många utbrott och att i det läget sätta honom i en helt främmande lokal helt plötsligt och utan förberedelse... nej, det vill vi nog helst undvika. Skönt när cheferna ser till Turbos bästa i det här läget. Beslutet de tagit är att korttids kommer att verkställas i hemmet under en ganska lång period nu. Inte helt optimalt för vår avlastnings skull, men det bästa för Turbos skull när det ändå kommer oundvikliga förändringar. 

Det var dagens rapport! Är det någon som tycker att den har ett händelsefattigt liv så kan ni ju alltid byta med oss. 😉

Men hörrni... vad är det här?? Har jag fått skrivarlusten tillbaka?? 😲

Ha en fin lördag! Kram! 💗


lördag 10 mars 2018

KAOS

Förra veckan var som sagt en riktig skitvecka, både på Turbofronten och privatfronten. Denna veckan har rullat på och vi hoppades på en mycket bättre vecka. Efter allt som hände förra veckan, så stålsatte jag mig och försökte hela tiden tänka positivt. Men jag såg på mannen att han tyckte det var jobbigt, så jag försökte peppa honom en del. När saker inte blir som vi planerat och trott på, så gäller det att ta nya tag och kämpa vidare.

Efter det negativa beskedet som vi fick på fredagen, så reste mannen bort över helgen. Dålig timing när vi behövde prata en hel del, men vi fick båda tid att fundera på var sitt håll då. Det gick ju det med. Jag hade satt in extern assistent under hela lördagen så jag var lite fri. Först träffade jag en del vänner på fm och under em blev det avkoppling på hög nivå. Tack finaste C för att jag fick komma och våldgästa med så kort varsel. Sen blev det en avkopplande fotorunda - SOM jag längtat efter den här stunden!!


Fotorundan gick som vanligt över stock och sten och jag vet aldrig vart jag hamnar. Spännande är det! Jag hade funderingar på att åka till "svansjön" men struntade i det då jag tyckte det låg lite åt fel håll och långt bort. Men jag hade turen att ändå stöta på svanar - ca 10 stycken t o m!! Där och då stiftade jag bekantskap med en annan som var ute och fotade. Vi kommer säkert att träffas fler gånger och åka på nån fototur tillsammans.



Som sagt - sen har den här veckan rullat på och jag och mannen har pratat och diskuterat så mycket vi bara kunnat och haft tid till. Vi såg fram emot denna helgen då vi skulle få avlastning i o m att det är korttidshelg. På torsdagen rullade jag in till stan på em och uträttade en del ärenden. Sen hade jag precis börjat med ett allvarssnack med "lillebror" i luren, jag behövde prata med honom om veckans allvarliga händelser och mannen tyckte det var hög tid, men vi hade inte hunnit tidigare. Då brakar det loss på korttids - och det blev ett ordentligt kaos. Fram och tillbaka i luren med "lillebror" samtidigt som andra ringde och/eller smsade. Turbo, personalen på korttids, chefen för korttids, mannen - ja, allt och alla. Och där var den lugna torsdagen slut och pulsen gick upp till max....



Stackars Turbo! Ett MEGAutbrott (och det ordet räcker tyvärr inte till)... det var väl inget som någon av oss tänkt att det skulle bli. Varför kan det inte bara funka?!? Stackars Turbo! Stackars personal och stackars alla inblandade! Men en STOR eloge till den personal som jobbade med Turbo och som stod pall detta och agerar på ett föredömligt sätt mitt i det enorma kaoset! Och jag ska poängtera att Turbo ALDRIG får utbrott om det inte är något som triggar honom. Här hade personalen kontaktat mig innan det utbröt, för han läste av Turbo och förstod att han var orolig. Sen small det rätt snabbt efter det, och det var rejält kan jag säga...

Sen blev det många samtal och många sms och mycket fixande och donande fram och tillbaka. Jag kan lätt erkänna att hjärnan går på högvarv (vilken avlastning.. 😉) Och samtalen och smsandet fortsatte under gårdagen (fredagen) innan vi kommit fram till en tillfällig lösning på problematiken. Det gällde ju att få tag på rätt chefer i kommunen, och när man inte får det så får man gå högre upp i ledet... Men usch, vad det tar på krafterna, ett sånt där dygn! Och jag förstår att personalkillen var trött efter dygnet.
Ja, ja, nu fortsätter helgen och jag hoppas att det BARA blir trevligheter på schemat under återstoden av helgen - får man hoppas på det?!?

Kram på er 💗

fredag 2 mars 2018

Veckohändelser

Nu har det gått en vecka till sen sist och än är jag inte återställd efter influensan. Hade t o m kontakt med läkare i onsdags. Men det går över, men tar sin lilla tid. Är igång och jobbar så jag ska väl inte klaga, det är bara att stå ut med sviterna. Det blir ett kort snabbt inlägg här ikväll som stöd för minnet av vad som hänt sen förra fredagen. 
Lördagen delade jag och mannen på oss så jag fick förmånen att äta lunch med en del vänner. Fick även träffa yrvädret Pixel. 😊




Senare under lördagen blev det livat hos närmaste grannen så vi var lite oroliga över om det skulle komma utbrott från Turbos sida, men det klarade sig med nöd och näppe. Inte varje dag polisen kommer och hämtar folk i grannskapet, och sånt oroar förstås Turbo. 




Under söndagen hade vi satt in extern assistent eftersom jag och mannen trodde vi skulle åka iväg lite längre bort, men det blev inställt. I stället passade vi på att träffa en del vänner på hemmaplan. Dessutom blev det en spontan och mysig lunch med några av dem. 




Under sena eftermiddagen/kvällen i måndags, kunde jag och ”lillebror” ÄNTLIGEN, efter exakt sex långa månader, knyta ihop säcken!! 




En sån underbar känsla att vi äntligen är i hamn och kan starta ett långt kapitel två. Sååå tufft det varit på olika sätt för oss båda, och mannen har hjälpt till och stöttat där det behövts. Oj, vilket team vi blivit av det här! Nu ser vi framåt och hoppas det här blir bra! 

I övrigt har det varit en skitvecka, rent ut sagt. Hänt negativa grejer från början till slut. Tårar i början på veckan, och idag när det kom ytterligare en kalldusch så skrattade jag bara åt eländet. Jag orkar inte ens bli ledsen, utan får väl se det som en utmaning att fixa på bästa sätt. Livet är spännande och tar ibland vändningar som man inte räknat med. Men man lär sig alltid något utmed vägen. 

Kram på er ❤️

fredag 23 februari 2018

Giltig frånvaro

Nu har jag fått så jag har fått äta upp ordentligt! Jag har inte haft en förkylning på ca fem år, nu har jag varit dålig i 4,5 veckor! Det började med halsont i ett par veckor med tillhörande heshet. Sen förkylning på det som övergick i influensa. Flunsan var inte att leka med!



Minns inte när jag var så dålig sist, helt groggy faktiskt. Nu är jag på benen men har fortfarande fruktansvärt ont i bröstet. Har antagligen hostat sönder nåt, men jag är iaf piggare och det går åt rätt håll.
Antagligen har jag bråkat för mycket med kroppen med lite olika behandlingar så den tålde inte de här smittorna som tydligen rört sig runt mig, därför åkte även jag på det den här omgången. 

Jag har kommit rejält efter på jobbet så den här veckan har jag ägnat mig åt att ta ikapp det värsta. Kunder skriker efter besked, papperen hopar sig, mailen släpar m m. men nu är jag snart på banan igen.


"Resan" med "lillebror" har fortsatt, trots min kravlighet, för det blir ingen paus i den "resan". I måndags hade vi ett mycket viktigt och avgörande möte och ytterligare ett stort steg togs i tisdags. Ganska exakt ett halvår har vi kämpat innan det här första kapitlet är avslutat, för nu tror jag det är avslutat - bara en liten detalj kvar att fixa nästa vecka. Sen kan ett långt kapitel två börja. Det ska förhoppningsvis bli smärtfriare. Med facit i handen så tror jag inte jag skulle rekommendera någon att påbörja en sån här "resa". Mycket slit och många tårar har det varit och jag hoppas vi slipper det under kapitel två. Men oj, vad sammansvetsade vi blivit. Haha, att vi är sams fortfarande visar att vi klarar det mesta efter det här. Det blir nog bra det här. 

Som ni ser har jag fortfarande mycket fokus på detta, men nu ska det förhoppningsvis lätta när vi kommit i hamn med första intensiva delen (som varit under ett halvår - helt ofattbart vilken vändning det tagit).



Och Turbo då? Ja, det flyter på. Nästa vecka ska vi återgå till de gamla vanliga rutinerna på korttids igen. Nu har vi haft en del dygn lagda hemma som assistans, men fr o m nästa veckan ska allt vara förlagt till korttids och under kommunens regi igen. Turbo har varit delaktig i vissa beslut och fått vara med och avgjort hur det ska se ut. Vi hoppas verkligen att det ska fungera igen. Jag och mannen behöver den avlastningen och Turbo behöver miljöombyte. Vi får se hur det går, men vi hoppas förstås på det bästa.

Efter att jag legat sjuk så pass länge så längtar jag ut på en heldag med kameran. Än har jag varken hunnit eller vågat. Det är lite för kallt för att jag ska våga ge mig ut, men jag har en liten plan om en dag då det förhoppningsvis blir av. Skulle behöva rensa hjärnan med hjälp av kameran.

Är det någon som undrat varför jag inte varit synlig så förstår ni kanske nu... 😉


Nu är det iaf fredag och jag hoppas ni alla får en fin helg! Kram på er 💗

tisdag 6 februari 2018

Var är fokus?

Är det någon som kikar in här fortfarande, när jag inte skriver så ofta? Jag måste ta mig en ordentlig funderare på vad jag fr o m nu, ska använda bloggen till. Det blir glesare mellan inläggen, men jag är inte beredd att helt och hållet lägga ner den. Just nu kretsar så mycket kring annat, förutom vårt liv med autism och adhd och allt vad det för med sig. Mitt fokus har legat på annat håll, men inget jag kan skriva om här, därför blir det så här glest. Men genom bilder ska jag nu försöka få ihop nån typ av sammanfattning över vad som hänt den senaste månaden. Och detta är för min egen "dagboks" skull, för att komma ihåg lite vad livet rört sig kring.

Bl a har jag gått på en mycket smärtsam behandling, en behandling som jag även genomgick för ett antal år sen, men nu var det alltså dags igen. Sista omgången för denna gången blir denna veckan, sen så... Men haha, har de gjort det mysigt på toan för att man ska förtränga resten av vistelsen?? Bra försök!


Jag har även fortsatt med rejäla omgångar och duster med min massör. Ingen av oss ger sig, vi SKA lösa upp alla knutar i den här spända kroppen!!


Och denna bilden - var det "the last time"?? Ja, det var den stora frågan!




En aning avis var jag på mannen som drog till Stockholm en helg för att vara med på en Othello-turnering. Samtidigt fick han en del mys med barnbarnen.... mmm.... Avis var det!!



Jag passade på att gå på en föreläsning på andra sidan Sverige en av dagarna då mannen var borta. Jag fick förmånen att träffa denna underbara människa - vacker på utsidan, men också otroligt vacker på insidan, en sån fantastisk personlighet!



Vår "resa" med "lillebror" fortsätter och det är väl här fokus legat rätt mycket den senaste tiden. "Resan" påbörjades i augusti när jag lånade hans lägenhet under en vecka, och än är vi inte i mål. Sanslöst att tiden gått så långt. Men nu så närmar vi oss början till slutet och kan snart knyta ihop säcken. Resan tog oss alla rakt in i dimman (vilket ingen räknade med från början), och ingen av oss visste vart vi skulle hamna - snart vet vi! Resan har inte varit smärtfri, men oj vad vi lärt oss saker, inte minst om varann och vi är många erfarenheter rikare på kuppen! Intressant OCH mycket lärorikt!!



Som sagt var, vi får se vad det blir för typ av inlägg här framöver. En del finns det förstås att skriva om, kanske blir det mer när vi knutit ihop säcken som jag skrev om här ovan, och jag kan släppa fokus på det. Lägga ner bloggen vill jag egentligen inte. Den har gett mig kopiöst mycket genom åren. Och alldeles framför oss kan det hända spännande saker också.

Kram på er 💗

tisdag 9 januari 2018

Strulvecka

Det slog mig när jag läste igenom bloggen för att skriva årskrönikan, att korttids har strulat otroligt mycket under året. Det har mest varit internet-strul, men också annat som inte varit tillräckligt anpassat för Turbo. Just nu är det strul med att Turbo har andra läggtider än vad personalen har vakentid att jobba... Allt strul har tagit mycket energi från oss föräldrar och det känns väldigt tråkigt eftersom vi behöver den energin så väl. Men, men, vi får se vart det slutar. Just nu är vi ju mitt uppe i ett av strulen och jag/vi vill bara ha det lugnt med den avlastningen vi så väl behöver.



Förra veckan skulle jag börja jobba som vanligt igen på firman, efter min 2,5 månader långa time-out. Den veckan blev ingen höjdare! En assistent behövde på kort varsel vara ledig en långdag då jag eg skulle jobba, men jag tog assistanspasset i stället då. Jag gav järnet som assistent, och halkade samtidigt efter massor på det andra jobbet.

Dessutom var jag uppe nattetid ett par av nätterna med Turbo då det krånglade och det blev utbrott. När vi väl hade en assistent här en natt förra veckan och jag visste att jag skulle få sova, så kunde inte min kropp varva ner så det gick att sova. Suuurt! 😫

Torsdagkvällen fick jag och mannen iaf komma iväg och träffa lite vänner och det gav sååå mycket! Assistans på hemmaplan och då funkade det för oss att komma iväg tillsammans. Här två härliga systrar! 💕



På fredagen kom jag äntligen iväg till jobbet och tänkte mig en lång och skön jobbardag. Vet ni vad som händer?? Jo, korttids strular igen, men denna gången med att det inte kommit någon personal som kunde ta emot Turbo när han skulle lämnas av assistenten!! En bokningsmiss låg bakom denna incident. En massa telefonsamtal och sms hit och dit innan någon visste vad vi skulle göra. Resultatet blev iaf att assistenten fick vända hem igen med Turbo. In med packningen och allt, och försöka få Turbo att acceptera den plötsliga förändringen som blev. Turbo fick alltså vara hemma ett dygn, tills nästa personal skulle börja sitt pass på korttids.

Som tur var, så var mannen hemma och kunde ta emot. Ett par stycken utbrott kom senare under helgen av detta, men det är inte konstigt att det blev kaos för stackars Turbo.
Nu är det hyfsat lugnt igen och jag tackar assistent Nisse som fann sig snabbt i situationen och gjorde att det ändå gick så bra som det gick med förändringen!

Kram på er 💗

fredag 5 januari 2018

Årskrönika 2017

Januari:
Vi började året med att berätta för Turbo att en av assistenterna sagt upp sig. Erik skulle gå vidare i livet och det var ett tungt besked för vår son. Jag körde en runda i bilen med honom när jag berättade och utbrotten var så pass stora att det inte gick att köra vidare på en bra stund - det var bara att stanna i skogen ett tag.
I slutet på januari tackar vi av Erik som gjort ett fantastiskt jobb med Turbo under alla svårigheter som varit och även glädjestunder förstås!


Nattliga utbrott från Turbos sida förekom till och från och det är förstås slitsamt. Dagliga utbrott hade vi ett tag och det var glassplitter var och varannan dag att sopa upp.
Min sjukdom tilltog under den här perioden och jag fick mycket pepp från både mannen och "lillebror" - utan dem vet jag inte....

Februari:
Äntligen tog vi oss för att leta efter plastglas att köpa, som Turbo sen accepterade. Sååå skönt att slippa allt glassplitter vid utbrott!! Att en så enkel sak kan göra sån skillnad för att förbättra vår vardag... 😃



Här kommer vi in i en period då det är utbrott i stort sett varje dag. Något är allvarligt fel någonstans, men vi har eg ingen aning om vad. Här får jag försöka leka detektiv för att utröna vad som oroar Turbo. Efter ett lyckat ritprat får vi fram orsaken och vi backar och låter en assistent gå bredvid några gånger till, sen blir det bättre. Det är små detaljer som gör att bemötandet slår fel hos Turbo.


Mars:
Mars gjorde entré och jag hade en mentalt jobbig period. En av dagarna drog jag ut med kameran som enda sällskap, mannen var hemma med Turbo så jag kunde slappna av och veta att jag skulle få vara ifred. Jag hade en underbar dag med mycket hjärnrensning. Fick möta solnedgången vid en vacker sjö...


och jag kunde också njuta en stund vid "svansjön" innan jag styrde kosan hemåt efter en helt fantastisk dag.


Sånt där lever jag länge på!

Vi var nere i botten vad gäller assistans för Turbo. Några krismöten på assistansbolaget blev det och under mars gjorde vi ett nytt avstamp för att försöka förbättra situationen.

April:
Jag och mannen får en trevlig liten weekend i Jönköping där vi bl a hade en helmysig kväll med ett par kära vänner. Härligt!


Senare under april kom jag och mannen äntligen iväg till Italien med ett par andra nära och kära vänner från barndomen. Oj, vad vi njöt av tillvaron där!



Där fick jag också uppleva första anfallet av nässelfeber. Jag trodde det var allergi först, men senare har det visat sig att det beror på stress... Konstigt *ironi*.


Under månaden strulade det på korttids med ett par rejäla utbrott som följd. Som tur är så är personalen rutinerad och står pall utbrotten, även om de är megajobbiga.

Maj:
En ny assistent på hemmaplan börjar jobba med Turbo - Jim kallar jag honom här på bloggen.

Korttids strular rejält så vi får ta till en speciallösning - personalen jobbar i hemmet de dygn det skulle varit korttids. Denna lösning är högst tillfällig.

Juni:
Strulet med korttids fortsätter, min nässelfeber återkommer med ordentlig kraft och på ett allvarligt sätt, OCH Turbo och Kent gör ett första studiebesök på flygplatsen i Landvetter. Spännande tider!


Efter mitten på månaden börjar Turbo vistas på korttids igen efter fem-sex veckors uppehåll. Vi höll andan... och det hade fungerat hyfsat bra.

Juli:
Första veckoslutet under juli åkte jag och mannen till annan ort för att koppla av och ha fokus på att inte ge upp... 😏 Det blev en katastrofhelg. När jag läser om vad jag skrivit om detta veckoslut så fattar jag inte hur vi klarade denna pärs. Det blev minimalt med sömn, eftersom korttids blev rena katastrofen. Nattliga lotsningar två nätter i rad, var väl mer än man orkade med. Det slutade med att mannen fick ringa högsta chefen för korttids och vid det laget var varken jag eller mannen glada. Lös situationen så vi slipper avbryta vår tripp, var väl uppmaningen från oss. Till slut gick de med på att lösa det så personalen kunde jobba hemma med Turbo resten av veckoslutet. Phu, vilken pärs! Innan lösningen kom, så tog jag inte blicken från min mobil, jag fick hålla koll på den varenda sekund pga det kritiska läget med Turbo - visst låter det avkopplande?!?


Augusti:
Vi börjar månaden med att genomföra en bravad!! Eller... vi och vi... Kent och Turbo står för bravaden. De genomför en första provflygning mellan Landvetter och Arlanda! Mitt mammahjärta höll på att svämma över! 💗 En fantastisk bedrift av dem båda! 💗
Att Turbo klarar detta, är ett resultat av att vi skalade bort allt som påverkade honom negativt under en period.


Denna stockholmsresa innebar en massa trevligheter. Vi umgicks hela familjen, barn med familj, barnbarn, assistent osv. Allt var Turbo-anpassat förstås.




Jag fick också tillfälle att åka en bit och träffa tjejerna i GP-gänget - heeelt underbart!!


I slutet på augusti gjorde jag slag i saken och tog mig en hel veckas time-out från allt. Jag lånade "lillebrors" lägenhet - som snällt flyttade ut för min skull - och jag försökte ta hand om mig på bästa sätt. Det var ett försök att mota bort mina sjukdomar lite, nässelfebern trodde jag i min enfald att jag skulle bli av med då.... Men jag hade, trots nässelfeber, en underbar vecka med många vackra vyer och många fotoupplevelser och lugn omkring mig:



Lånet av lyan blev också upptakten till något helt nytt som ingen av oss kunnat ana, men som inneburit att jag, mannen och "lillebror" blivit ännu mer sammansvetsade under hösten. Och det på ett sätt som ingen av oss kunnat drömma om. Numera gör vi en "resa" tillsammans och går en tuff "match", men vi SKA ta oss igenom "resan" som är låååång, nåt annat finns inte på kartan för någon av oss.


September:
Turbo börjar med lektioner igen. Han är fortfarande inskriven på gymnasiet, men hela förra terminen hade han inte en enda lektion och hamnade mellan stolarna. Nu återupptas det i en lokal som vi tror ska fungera bättre.
Vi byter assistansbolag och lämnar ett mysigt bolag bakom oss. Men vi behöver ett assistansbolag som har mycket kunskap om autism om Turbo ska få det han behöver, därav bytet.
Tyvärr ökar nässelfebern i intensitet för mig och orken försvinner i takt med att nässelfebern ökar. Jag och mannen inser att vi behöver göra något åt min situation, men vad och hur?

Oktober:
I slutet på oktober inleder jag en tillfällig time-out från jobbet på firman. Jag kom att jobba 1,5 dag/vecka fram till nyår, för att komma ikapp mig själv. Tyvärr sammanföll denna ledighet med att jag och "lillebror" kämpar på med vår "resa/match", eftersom det är vi som drar det tyngsta lasset. Den innebar många möten och en del sömnslösa nätter, men bara att kämpa vidare... Men vi får väl se det som att det var tur jag var lite ledig från jobbet iaf... 😌

November:
Det börjar strula rejält med korttids igen. Vardagsdygnen som eg skulle vara på korttids, får jag hämta hem Turbo kl 22 på kvällarna. Detta blir en slitsam period, eftersom jag behöver varva ner den tiden på dygnet och sköta min sömn. I stället fick jag steppa upp och vara alert som assistent från kl 22 och framåt. Ett möte med LSS-handläggaren och chefen för korttids stod på agendan, men hur löser vi situationen?? LSS-handläggaren skriver ett tillfälligt beslut om att de korttidsdygn som ligger på vardagar ska bedrivas hemma, men som assistans i stället för korttids. Klippan på korttids antar erbjudandet att jobba som assistent de dygnen. Turbo märker därmed inte större skillnad än att de är hemma i stället för borta, samma personal jobbar som skulle ha jobbat borta med honom.

Turbo väljer att avsluta sin gymnasiegång. Han ser skolan som ett stort krav, trots att han endast har nån enstaka lektion/vecka. Moget av honom att tänka till och fatta det beslutet iaf!


December:
Kent och Turbo genomförde en till flygtur till Stockholm. Bara det är en bragd! Tillsammans gick vi på Idol-finalen på Globen och ännu en seger var i hamn! Fantastiskt bra jobbat av både Turbo och Kent! 




"Resan" och "matchen" tillsammans med "lillebror" tilltar. Mellan jul och nyår hann vi med två akuta möten även om vi båda var strängt upptagna. En hel del vånda blev det under hösten för oss alla tre innan vi bestämde oss för att göra den här "resan" tillsammans. En hel del tårar har det också blivit, speciellt nu mellan jul och nyår, men vi blir nog starka tillsammans av det här. Och man lär så länge man lever, man lär av allt man får vara med om! Lärdomar som är sååå nyttiga att ha med sig i livet. 


Jag och mannen avslutade året med att åka till Malmö ett par dygn under mellandagarna. Skönt att komma iväg lite och min man han kan han, det lovar jag! Han hade t ex ordnat så vi kom iväg en kväll på en fantastisk matupplevelse på en mycket speciell restaurang (om man nu kallar det så). Maten och drycken var heeeelt enorm och otroligt välkomponerad. På bild här nedan hade vi fått in dovhjort - en av mina fyra rätter!




Jag avslutar denna årskrönika med att skriva: "Jag älskar dig, min kära man!" och tillägnar dig bilden med ett träd fullt av röda hjärtan!!  💗💗💗


Kram till er alla som orkat läsa om min vardag, ända till slutet på detta långa inlägg! 💗