Fatta.... vilken LYX!!! **** Autism/ADHD

Ny skolvecka igen, och sonen åkte iväg till skolan utan missöden och det är alltid skönt. En halvtimme efter att han kom hem från skolan så kom N hit och skulle vara med sonen i tre timmar. Jag hade planerat noga vad jag skulle hitta på under den tiden. Måste ju försöka vara hemifrån så mycket som möjligt så jag inte störde dem. Och det var inga problem att vara borta den tiden... jag hade kunnat vara borta ännu längre. Vet ni vad jag hann med under dessa tre timmar? Jo, det här:

packade bilen full med återvinning

åkte och tömde bilen

åkte till djurtillbehörsaffären och köpte kattsand och mat

åkte till mataffären och veckohandlade

och tog en promenad

Promenaden blev inte så lång, jag hade ju kameran med mig och då stannar jag i var och varannat steg och plåtar nånting ;) Finns alltid nåt man kan ta kort på, har jag upptäckt. Sen var jag ju tvungen att passa tiden så jag inte kom hem för sent. N hade en tid att passa. Men oj vad lyxigt det kändes att vara ute på egen hand mitt på vardagseftermiddagen när mannen jobbade! Nu ska jag berätta om nåt ännu mera lyxigt...och som har med assistansersättningen att göra... och nu blir det lite privat... och det här privata som jag berättar nu är ett bevis för hur diagnoserna har förändrat mig.... för några år sen sa jag att "så där vill jag aaaaldrig ha det".... nu har jag det... hm...


Har en känsla av att det kan bli långt nu... orkar ni?? Jag måste nämligen ge er min bakgrund till varför jag gör som jag gör i det här läget.

Träd i gröna strumpor!

De allra flesta som får assistansersättning till sitt barn säger kanske upp sitt andra jobb och jobbar enbart som assistent. Men inte jag!  Oj, är hon inte klok!, tänker ni kanske. Ja... hade jag haft mitt förra jobb kvar, som jag bytte bort för fem år sen så hade jag inte tvekat en sekund (tror jag). För fem år sen köpte jag och mannen det företag som han jobbat på i många år. Nu finns det ett par olika typer av egna företagare... de som lever väldigt gott på det... och de som knegar utan att kunna ta ut skälig lön för alla timmar man jobbar.... Jag och mannen tillhör den senare kategorin... Och det betyder att om vi skulle anställa någon till att göra det antal timmar jag gör, ja, det skulle vi inte ha råd med. Som egen företagare jobbar man mycket gratis. Men det finns fördelar också. T ex alla dessa telefonsamtal och möten man lägger ner pga diagnoserna, vi har ingen arbetsgivare som blir sur för att vi är borta så mycket. Vi har "bara" att jobba igen det på tider som fungerar för oss.

Så vad göra för att förbättra livssituationen då, om jag inte kan sluta jobba utanför hemmet? Nu får N ta några timmar i veckan på måndagar och det kan ju bli mera framöver, vi får se. Mitt stora problem genom de senaste åren har ju varit att inte hinna med att sköta hemmet på ett sätt som jag vill. Nu har jag tänkt att en del av min assistanslön får gå till att leja bort lite av de sysslorna. Så i fredags började det... en städerska från en städfirma var här och gjorde en veckostädning. Hon kommer att vara här en gång i veckan. Och det var det jag sa för några år sen att jag skulle inte vilja ha nån som kommer och städar i huset, hehe. Men nu är jag där. Jag ser ingen annan lösning just nu och för mig var det ren lyx att komma hem från jobbet i fredags kväll och det var skinande rent överallt! Svårt att förklara hur jag känt den senaste tiden. Man plockar och plockar efter diagnoserna men jag kommer aldrig runt med veckostädningen, hinner aldrig färdigt. Så det här ska bli helt underbart! Ska väl tillägga att jag känner kvinnan väl, som kommer och städar, jag vill ha henne och ingen annan.

Nu känner jag att jag fått mer energi när jag ser en ljusning och att det övriga plocket känns överkomligt. Tänkte ta tag i lite förråd m m och röja lite extra, så ska nog det här bli bra så småningom.

Ja, det var lite av mitt privatliv... i morgon ska jag försöka få tag på assistansbolaget och räta ut en del frågetecken, men de ska nog bli helt raka tids nog! Gokväll på er!