tisdag 29 november 2016

Kommunikationsmiss med svåra följder

Det där megautbrottet som Turbo hade igår kväll, sög verkligen krafter ur mig. Jag har sovit extra många timmar inatt (välbehövligt förstås) och är lite lagom seg idag. Men jag har tvingat mig att göra det som stod på agendan ändå. Jag blir bara stressad om jag inte får det gjort.

Utbrottet igår berodde eg på en kommunikationsmiss mellan mig och Kent, så jag får ta på mig hela skulden. Turbo hade ett schema med tider i sitt huvud, vilket jag inte hade poängterat tillräckligt tydligt för Kent, därav utbrott.

Men som jag skrev igår så intalade Kent mig att det ändå fanns positiva saker i det som hände. Det var nämligen så att Kent hade med sig en ny kille som skulle träffa Turbo för första gången. Nu har den killen upplevt ett våldsamt utbrott, det första han fick göra. Då ger det sig ju direkt om han blir avskräckt eller inte. Förr eller senare kommer alla assistenter att få uppleva utbrott och eg är det så att ju förr desto bättre för alla parter.



Dessutom fick den nya killen se hur vi andra agerade under och efter utbrottet, både jag som mamma och Erik och Kent som assistenter. Kan det bli bättre eg, om det nu ändå ska inträffa utbrott?? Jag tycker förstås att detta är jättejobbigt med utbrott och andra blir inblandade, men Kent fick mig ändå att inse det positiva i det om det nu ändå ska hända.

Turbo lugnade ner sig så småningom och var förvånansvärt lugn senare på kvällen. Erik fick jobba klart sitt pass och sen tog jag över. Skönt att det blev ett bra avslut iaf.
Idag har han nog varit lite trött och tröttheten tog överhanden nu på kvällen. Ett snabbt avslut på dan och sen snabbt i säng, räddade nog kvällen från utbrott. Men det är klart att han också är tagen av såna där stora utbrott. En natts god sömn så är nog allt återställt till det vanliga igen, skulle jag tro.

Med tanke på en kommentar efter förra inlägget - visst håller jag fullständigt med dig, Annelie, om att vi har världens bästa killar runt Turbo! Ingen tvekan om det! De pallar trycket som blir under ett svårt och tärande pass - det är inget enkelt jobb de har, men de klarar det galant med sitt lugn och sin förståelse.

Nu ska jag också försöka komma i säng i tid ikväll för det behövs efter gårdagen även om jag sov länge i natt.
Kram på er alla ♥

måndag 28 november 2016

Vilken smäll!

Tjoff, vad det smällde ikväll! Det kom som en blixt från klar himmel, så hade vi glassplitter i hela nedervåningen på tre röda sekunder (m m som inträffade). Oj, vad såna här utbrott suger kraft! 

Men vad jag uppskattar den fina personalen vi har runt Turbo! Är glad för stödet från er! Vi hade för ovanlighetens skull ett par, tre stycken i huset ikväll. Både Erik och Kent gjorde ett kanonjobb med sitt lugn och lågaffektiva bemötande. Tack vare er så funkade det efter omständigheterna så bra det bara kunde.
Och Kent som ringde mig senare på kvällen och fick mig att tänka positivt om det som inträffat. Han fick mig att inse att det faktiskt går att se nåt positivt även i detta, hur konstigt det än kan tyckas.

Nu sover vi på saken, för vi är nog alla trötta, och tar nya tag i morgon! Kram!

söndag 27 november 2016

Platt fall, Stockholm och rutor

Veckan som gått nu, var ingen vecka jag längtade till. Lite tuff, men jag har som sagt överlevt. Den dagen som skulle bli den tuffaste (torsdagen), funkade ganska bra och jag tog mig igenom den bättre än jag väntat. Kvällen innan fick jag ett pepp-sms från en av mina närmaste och som är insatt i vad jag drabbats av. Sms:et gjorde att jag började tänka på ett annat sätt. Jag bestämde mig för att lägga mina känslor åt sidan, och gå till det som var inbokat med inställningen att jag skulle suga åt mig så mycket fakta jag nånsin kunde ta in.

Jag hade en del förväntningar på vad besöket skulle ge - jag ville ha svar på några specifika frågor. Tyvärr var det fel människa jag träffade för att få svar på frågor som rörde hjälpmedel, det var de frågorna som hade prio ett för mig. När de svaren uteblev så kändes det som ett platt fall.
Fakta som kom fram var att det inte finns något botemedel - nej, och det visste jag redan, så det var ingen överraskning. Sen hade jag hoppats på - men inte trott på - att de skulle se om det kommer att vända snart eller inte. Naturligtvis fanns det inget svar på detta heller. Det finns tre sorter av denna sjukdom, men ingen har svar på vilken jag drabbats av. Det är bara tiden som kan utvisa det.

Så nej, det där besöket gav mig inte mycket faktiskt. Eller... kanske kan det leda till något positivt för någon annan framöver..... ☺ (har inte med sjukdomen att göra).
På kvällen kunde jag prata av mig om händelsen på dan, med både mannen och "lillebror". Sååå skönt! Vad gjorde jag utan er?? ♥

En massa väntetid hade jag under dagen. En gofika med en tjej som bor i stan där jag var och som också jobbar på "vårt" assistansbolag, räddade dagen, då jag fick fördriva nån timme med henne. Det blev en mysig och härlig stund som gick alldeles för fort! ♥



I fredags åkte mannen och Turbo till Stockholm för att hälsa på storebror Charlie med familj. Jag är ju en aning avis över att de fick träffa vårt barnbarn Vera (heter förstås nåt annat). Men starkt gjort av Turbo att komma iväg nu äntligen. Det är ca 1,5 år sen han och mannen var i Stockholm. Förr åkte de säkert två gånger om året. Men Turbo har inte känt sig i balans för att klara av att åka dit och det är ju bra att han säger ifrån själv. Denna gången åkte de bil i stället för tåg som de tidigare gjort. Turbo tyckte det kändes instängt med tåg.

Charlie och Vera


Allt gick nog bra under fredagen och lördagen, men i morse märktes det tydligt på Turbo att alla intryck tagit hårt på honom. Trött och seg på fm och frukosten ville han inte äta bland annat folk. Men vi är vana att anpassa det mesta så mannen fixade till det så han fick i sig frukost i lugn och ro och i hans takt.

Nej, det blev INTE McDonald´s-frukost ☺


Här hemma gick jag och väntade och undrade hur Turbo skulle reagera på min framfart medan de var bortresta. Jag hade ju gått lös på målarfärgsburkar och målat om soffbordet. Jag har pratat om det länge, men inte "vågat". Turbo gillar ju inte förändringar. Men nu har han ju flyttat ut till sitt och då tog jag och gjorde som jag väntat på länge.
Lite udda målning, jag vet. Det var inte så här jag tänkt mig när jag började måla, men det växte fram under målningens gång. Ja, ja, alla behöver inte tycka det är snyggt....





Turbo protesterade först, men jag avledde honom genom att försöka få honom att hitta ett system i de vinröda rutorna. Omöjligt, tror jag, och det slutade med att han kommenterade att det säkert är nån "bugg" i målningen! :) Han kommer säkert att vänja sig vid bordet så småningom.
Lite dumt var det väl att ommålningen sammanföll med en resa som tog extra hårt på honom, men det är ju omöjligt att veta i förväg.

Nu väntar vi och ser hur den här dagen slutar. Vi hoppas förstås på det bästa så vi kan ladda för morgondagen som innebär spännande saker för Turbo (och oss).

Kram på er ♥

torsdag 24 november 2016

Platt fall...

Ja, hörni... jag har överlevt den här dagen också, tack vare min närmaste omgivning. Men mer om den här dagen i nästa inlägg. Ett par sammanfattande ord från dagen får bli: platt fall, ingen bot (visste jag väl), jaså, inga svar m m.


Återkommer, som sagt...
Kram!

tisdag 22 november 2016

Obekväma förändringar

Gårdagen tog jag mig igenom, faktiskt lite bättre än väntat. Min sjukdom blir nu tagen ett steg längre och nu avvaktar jag slutet på veckan. Ska på en undersökning där jag ska genomgå nån mätning m m, få se om det finns nåt liv i mig. Ha, det där lät väl värre än vad det är, men delvis är det så det är. Ni skulle förstå varför jag skriver så, om ni visste vad det är för sjukdom det rör sig om.
Nu ska jag ändå försöka intala mig om att det blir positivt - eller kanske jag skulle tänka tvärtom för att inte bli besviken?? Men samtidigt vill jag inte gå och vara negativ fram till undersökningsdagen. Nä, jag måste nog försöka tänka positivt, sen får det bli som det blir, men visst är det jobbigt när jag tänker på det! Vill väl helst förtränga det.

Samtidigt hoppas jag kunna få en liten hint om vilket håll det är på väg åt... men det kanske är för mycket att hoppas på. Vet inte om de kan se det...



Här hemma flyter det på med Turbo. Men vi märker hur känslig han är för hastiga förändringar. Igår fick han reda på att jag inte skulle vara hemma som idag på em när den externa assistenten skulle gå av. Jag brukar alltid vara hemma då, men nu var jag inkallad till ett obligatoriskt möte på assistansbolaget som kom lite hastigt på så det hade inte varit tillfälle att förbereda Turbo på det så värst långt i förväg. Mannen var hemma så det var inga bekymmer på det sättet, men protester blev det över den snabba förändringen, men det gick förhållandevis bra ändå. När jag kom hem senare på kvällen, hade mannen och Turbo haft myskväll framför TV:n så det gick ingen nöd på nån av dem.

Nu är jag trött efter en lång dag. Möte på assistansbolaget och sen lite eget eftersnack som sög lite av olika orsaker.... Men ni är alla så underbara på assistansbolaget! Kämpar på med alla nya regler och är samtidigt så omtänksamma mot kunderna.
Tack alla inblandade för i em/kväll (ingen nämnd, ingen glömd)!

Kram, kram ♥

söndag 20 november 2016

Utbrott och jobbigheter

En lugn lördag fick mannen och jag efter festligheterna på fredagkvällen och det var ju skönt. Men idag har det brakat loss.... En av personalen på korttids hade blivit sjuk och därför fattades en person. Valle gjorde så gott han kunde och stannade kvar extra, så tiden på korttids blev förkortad med "bara" fyra timmar. I stället för att bli hämtad av mig kl 17 idag, så hämtade jag kl 13 i stället. Turbo fick reda på detta igår när det stod klart att de var en man kort. Jag trodde att omställningen skulle lagt sig tills idag, men inte!



Det räckte med att han såg mig på parkeringen så brakade utbrottet loss. Det var inget nådigt utbrott, både jag och bilen blev träffade av föremål innan det la sig för honom. Jag var tvungen att stanna vid vägkanten under ett av utbrotten, men så småningom och väldigt sakta kom lugnet tillbaka igen. Men det var jobbigt för honom, och detta var ändå en grej som vi andra kanske ser som en bagatell. Tyvärr går det ju inte att ha flera dygns framförhållning i schemat när en plötsligt blir sjuk. Det är sånt som händer och tyvärr inget man kan förbereda Turbo på. Ikväll har det varit lugnt iaf och det är skönt att han verkar ha landat igen.

Snart väntar sängen här och vi hoppas på en god natts sömn. Jag behöver ladda lite inför veckan som kan bli tuff. Tuffar igång redan i morgon och det kan säkert bli jobbigt, men tror ändå att det värsta blir på torsdag - vi får se.
Men så gulliga ni är i min omgivning, även om ni inte är införstådda i vad det handlar om. Har t o m fått presenter i brevlådan! Wow! Tack! Om du visste vad det värmde gott med din omtanke, goa du!



Allt går så mycket lättare med stöd från vänner.
Jag känner att jag måste poängtera här igen - det är inget dödligt eller farligt på det viset, det jag råkat ut för. Vet att många är oroliga för mig, men släpp lite på de tankarna. Jag klarar mig, även om det kan komma att bli jobbigt. Men jag vill ändå försöka hoppas på att det kan vända snart, även om det hittills gått utför.... Och spekulera inte eller försök gissa - tror det är en promillechans att ni gissar rätt eftersom det jag fått inte hör till de absoluta vanligheterna.

Kram på er ♥

lördag 19 november 2016

Festligheter

Igår blev det nya tag. Vi hade en liten festlighet att se fram emot på kvällen så dagen gick väldigt fort. Jag slutade jobbet några timmar tidigare än vanligt och vi åkte sen och hämtade några killar för en utekväll i stan. Vi ville uppmuntra assistenterna Erik och Nisse och även samordnaren Kent, eftersom de får slita lite extra en period just nu. Vi är så glada över att de ställer upp för oss och de försöker verkligen få vårt liv att fungera på bästa sätt. Att vårt liv ska fungera hänger till stor del på dessa fina assistenter och det fantastiska jobb de gör med Turbo.

Här sitter vi på restaurangen som var en positiv överraskning! Erik, Kent, Nisse, mannen och jag.



Kvällen blev som sagt mycket lyckad (trots ett Stefano Catenacci-fiasko, haha). En hel del goa skratt och en del allvar också förstås, men inte så mycket. Det lämnade vi till en annan dag.

En härlig restaurang var det med suveränt god mat och mycket trevlig personal. Jag och Erik pusslade ihop en egen dessert pga olika allergier och det fixade personalen med glatt humör. Annars är det inte många desserter jag vågar äta på restaurang eftersom min allergi är en aning invecklad. Men här lyckades det tack vare Eriks fantasi.


Den här kvällen ville jag och mannen genomföra för att säga - TACK för att ni finns och hjälper oss i vår vardag!

Idag är vi lite trötta, men det är det värt! Jag gick och la mig kl 3 på morgonen så kvällen med killarna blev lång. Turbo är på korttids så jag och mannen har fått ta dagen i vår takt så det har inte gått någon nöd på oss.
Jag laddar för nästa vecka som jag anar kommer att bli tuff. Ska konfronteras med min sjukdom och ta den ett steg vidare.... Vill helst förtränga det, men kommer inte undan. Men det är ju en söndag emellan så det går att förtränga nån dag till.

Nu blir det lite slappa av framför TV:n och ett försök att ladda lite batterier.
Kram på er ♥

torsdag 17 november 2016

Värme och omtanke

Nånting skulle jag väl skriva här idag, men risken att jag blir tjatig är överhängande. Mannen, "lillebror" och GP-gänget har fått känna av mig idag. Gissa om jag är glad för att ni finns där?!? Det blev en snabb dipp på em idag, men kommer väl ganska snabbt upp igen. Blir lite arg på mig själv när det blir så här. Jag vet ju att det är många som har det så mycket värre.

Men nu skakar jag på mig lite och tar nya tag med hjälp av dessa fem fina människor som hjälper till att lyfta mig. Laddar för lite festligheter i morrn. Ska bli riktigt skoj det!

Sist men inte minst tackar jag för alla kramar och all omtanke efter mitt förra inlägg! Det värmer oerhört mycket!

Kram på er finaste!

måndag 14 november 2016

Djupheter ang djupa tankar

Nu tänkte jag skriva av mig lite innersta tankar ang min sjukdom och omgivningen. Det är många frågor som snurrar. Frågor som det inte finns svar på i nuläget.
Hur länge ska jag dröja innan jag pratar öppet om det? Än så länge är det fortfarande bara mannen, "lillebror", äldste sonen Charlie och tre GP-tjejer som vet vad det gäller för sjukdom.
Hur länge ska jag kunna dölja det för Turbo?? Ja, jag vet faktiskt inte! Vill ju inte oroa honom, för det kommer att ge honom en massa tankar som han kanske inte ens kan uttrycka och få hjälp med att bearbeta....

Så länge som det går att mörka så funkar det ju, sen blir jag piskad att vara öppen med det. Och ärligt talat så tror jag inte det går så länge till att mörka......
Än så länge är det bara mannen och "lillebror" som märkt av i detalj hur jag mår, övriga har jag kunnat dölja det för. Sen tror jag ju att öppenhet är något som är att föredra när jag är mogen för det. Men ovissheten om jag drabbats av den värsta sorten eller om det vänder snart, är förstås svår.



Men vad väntar jag på? Ja, jag vet inte.... jag väntar nog på rätt tillfälle, men det är kanske ett tillfälle som aldrig kommer. Jag vill samtidigt vara stark när jag släpper det. Jag vill vara stark och kanske kunna ge denna sjukdomen ett ansikte, precis som jag försökt göra med detta att leva med npf-diagnoser i familjen. Men kommer jag att ha den styrkan? Ingen vet, även om jag idag känner mig urstark i psyket, mycket tack vare urladdningen för en vecka sen. Urladdningen som jag hade med "lillebror" i början på förra veckan var inte nådig. Men nu mår jag bra igen och känner mig psykiskt stark!

Jag är glad att jag hittat mina kanaler - mannen, "lillebror", kameran och numera också gymmet. Jag är glad att jag har en hobby där jag kan glömma tid och rum. Det är så gott att rensa hjärnan med kameran i högsta hugg. Jag är också glad att jag har de två omkring mig som jag kan ventilera allt med. Det hjälper också psyket något enormt.



Men jag tycker synd om er andra omkring mig som är så gulliga och omtänksamma och samtidigt oroade för mig. Jag tycker synd om er för att ni går runt och inget får veta. Tänker speciellt på er som jag hade omkring mig igår kväll, underbara goa vänner! Men, men, avslöjandet kommer så småningom....

Det var det djupa för idag. Måste bara tillägga innan jag avslutar här, att både mannen och jag tycker att du, "lillebror", är obetalbar! ☺ Tänker på innehållet i kvällens snack....... ☺

 Kram, kram ♥

söndag 13 november 2016

Dagarna går....

Nu har det gått alldeles för många dagar igen, sen jag skrev här sist. Jag glömmer ju vad som hänt under veckan när det går så här många dagar emellan inläggen. Men iaf... i onsdags hade vi en lucka i assistansschemat pga lite strul så jag hoppade in och tog den dagen. Jobbet blev förstås lite lidande, men vi hade det riktigt mysigt och trevligt, jag och Turbo. Härligt att rå om honom på en tid på dygnet som inte tillhör vanligheterna för mig. Sen blev det korttids ett dygn för honom och sen rullade resten av veckan på med de vanliga externa assistanskillarna. Nisse och Erik gör ett megajobb just nu och även de två personalkillarna på korttids som anpassar allt efter Turbos humör och mående!



Lördagen kom och det var dags för Kent att assistera Turbo hela den dagen. Det händer inte så ofta, men ca en dag var 6:e vecka står Kent på schemat. Turbo ser förstås fram emot det och han visste precis vad han ville göra med honom. Tyvärr krånglade en dator och det blev lite streck i räkningen för Turbo där. Han höll ihop så länge Kent var här, men fick utbrott på kvällen. Jag förstod att något varit fel under dagen och fick en förklaring av Kent idag om hur det stod till med datorn.

Jag och mannen hade en trevlig lördag när Turbo blev assisterad av Kent. Vi umgicks med lite vänner på förmiddagen och avslutade fm med en "ica-fika" tillsammans hela gänget. Härlig stund!
Sen var jag såååå sugen på att lufta kameran eftersom vädret var gnistrande och frostigt. Mulet och lite disigt, men träden var vita av frost, så jag bara måste ut. Mannen och jag åkte en sväng och fångade naturen.



Avkopplande för min kropp och hjärna! Så vackert så det gjorde nästan ont!

Idag har jag jobbat, varit hemma och ätit middag och sen iväg igen och träffade vänner på kvällen. Vissa vänner värmde mitt hjärta alldeles speciellt ikväll, men kanske kommer det mer om det i nästa inlägg som kan bli lite känslodjupt.... vi får se....

Kram på er ♥  

onsdag 9 november 2016

Glädje och harmoni

Tänk vad en megaurladdning kan göra gott för kropp och knopp! Idag är jag superglad och njuter av lite allt möjligt, trots att jag t ex märker att min sjukdom går åt fel håll. Men idag kan jag t o m tränga bort de tankarna och njuter t ex av att Turbo är harmonisk. Det är en sån skillnad på honom nu när han inte behöver vara spänd över att vara i en skollägenhet där han inte trivs. Han slipper vara orolig över att bli utsatt för sånt han inte klarar och därmed slipper han också oron över att få utbrott (vilket han förstås inte vill ha). Idag är en sån dag då det inte gör något att det finns negativa saker runt mig - jag känner mig glad ändå. Hoppas det kan fortsätta så!


Glad är jag också över att jag och Turbo haft en fantastiskt bra dag. Humor, mys, allvar, pepp, krav m m - allt på en och samma dag som blev lyckad.

Kram på er ♥

tisdag 8 november 2016

En bra dag

Idag har varit en bra dag. Jag är som en annan människa efter gårdagens urladdning. Turbo är i sitt esse och ville självmant ta en sväng till gymet med mig ikväll. Och jag var inte sen att haka på förstås. Det blev ingen längre stund, men glad för det som blev. Här gläds vi åt småsaker!

Kvällskram till er alla!

måndag 7 november 2016

Uppryckning

Många tankar har snurrat i min lilla hjärna under nån vecka och jag har samlat på mig en del inom mig. Mannen har fått lite pö om pö av mig. Mycket oro och mycket funderingar som jag tyvärr inte kan dela med mig av här på bloggen. Men dessa tankar har gjort att skrivandet har tagit lite stryk. Men nu äntligen har jag tömt ur mig mycket frustration och annat. Stackars "lillebror" som fick del av hela mitt register ikväll. Tack för att du orkade lyssna! Guld värt!

Sen gav jag järnet på löpbandet och rensade ut det som möjligtvis fanns kvar.

Nu har jag rensat kropp och knopp så nu får jag försöka ta nya tag. Oron finns kvar men jag har lättat på trycket så det känns lite lugnare just nu.

Lite annat finns att berätta här också, nya grejer och lite smått och gott. Så nu hoppas jag det kan bli fart på fingrarna igen så jag präntar ner här på bloggen vad som händer hos oss. Och jag är så glad att Turbo är harmonisk igen. En skön, sen kväll blev det här idag.

På återseende! Kram!

söndag 6 november 2016

Många tankar

Tiden går och mina blogginlägg lyser med sin frånvaro. En maginfluensa slog till på både mannen och mig efter att vi varit på kurs i Stockholm förra veckan. Sen har jag tyvärr haft fokus på lite andra jobbiga och oroande tankar, tankar som jag bara kan prata om med mannen och "lillebror" just nu....



När min lilla hjärna har fokus på såna tankar så blir det totalstopp i skrivandet och jag får inte ner någonting alls härinne. Men nu ska jag iaf försöka få till ett inlägg här...

Som sagt, vi är på benen från maginfluensan igen och som tur är har Turbo klarat sig från den. Tur i oturen hade vi iaf att Turbo var på korttids hela förra helgen när vi kom hem från Stockholm och däckade. På så sätt klarade han sig från den värsta smittan och jag och mannen kunde också vila oss när vi var som sämst. Skönt för alla parter.



Det känns som att Turbo varvat ner lite den senaste veckan och skönt är väl det. Vi hade ett par otroligt kämpiga veckor innan dess. Nedvarvningen tror jag beror på att han nu vet att han inte behöver åka till skollägenheten något mer. Vi stoppade ju vistelsen där eftersom vi kände hur han sjönk av att tvingas vara där. Han klarade ju inte riktigt av de ljud som ibland dök upp från intilliggande lägenhet eller från trapphuset även om det var ett lugnt ställe.

Slutsatsen vi drar nu när vi märker att han mår bättre, är att det där stället stressade honom så han inte tålde någon motgång alls utan att få utbrott. Nu kommer utbrotten mycket mer sällan och han kan ta en och annan motgång på bättre sätt. Helt otroligt vad viktigt det är att man anpassar miljön runt honom på bästa sätt som han behöver. Att han ska vänja sig att klara av sånt som han inte klarar, nä, det går bara inte. Vi har sett nu att det triggar honom hela tiden och han mår dåligt av det. Det var t o m så att en begynnande depression fanns med i bilden - han som aldrig är deppig annars, alltid glad och positiv!
Nu är det bara att avvakta och se vad som händer med lokalfrågan under skoltid....

Det som har triggat igång stora utbrott här hemma de senaste månaderna, är att internet krånglat. Frustrationen har varit stor och utbrotten har kommit i stort sett varje dag, ibland flera om dagen. Nu blir det mer sällan och vi tror att det beror på att Turbo tål motgångar bättre i o m att han är mer harmonisk nu. Men som jag skrivit tidigare så väntar vi på att få fiber indraget. Väntan är lång och de blir förstås senare än vad de lovat. Men gissa om vi blev glada när vi såg att de börjat att gräva i nåt grannkvarter en bit bort! Då kan det ju inte vara så jättelångt borta innan de börjar hos oss också (om inte snön och kylan ställer till det förstås). Som vi väntar!!



Flera bevis på att Turbo känns mer harmonisk just nu, är att han i fredags klarade ett optikerbesök galant! Han var superduktig och svarade så bra på alla frågor från optikern. Är han inte harmonisk så kan såna besök vara mycket svårt för honom och det har hänt att han svarat typ "goddag, yxskaft" på frågor - alltså inga vettiga svar alls. Men det där gick hur bra som helst.
Jag ska väl tillägga att det var en mycket proffsig optiker som tydligen förstod sig på autism väldigt bra. Han väntade t ex ut att en barnfamilj skulle lämna butiken innan han lotsade dit Turbo för att prova glasögonbågar. Proffsigt!

Igår fick vi med oss Turbo in till stan också. Det var egentligen jag som tänkte åka in och shoppa lite kläder, men mannen lockade med sig Turbo så vi kunde åka alla tre. Mannen och Turbo ägnade sig åt annat medan jag sprang runt i gallerian och försökte hitta det jag skulle. Det mest akuta hittade jag, som tur var och när vi åkte hem var vi nog nöjda och belåtna allihop. En mysig och härlig utflykt blev det!

Måste bara visa vilket läskigt "djur" jag och Turbo såg under en nattlig biltur häromnatten. Tänk vad lite mörker och ödslighet kan sätta fart på fantasin! ☺



Allt för idag!
Kram ♥

torsdag 3 november 2016