torsdag 2 februari 2012

Skolbekymmer.....

Nu i eftermiddags var jag på möte på resursskolan. Träffade de tre i personalen som varit på skolan idag. Mk fattades eftersom han var sjuk. Turbo hade fått utbrott idag också på skolan och jag tycker riktigt synd om honom nu. Det är miljön som inte riktigt funkar för honom och både jag och personalen hoppas att en lösning är på g ganska omgående. Jag ska ta och ringa skolchefen i morgon för att ta ett snack med honom! Hmm, lär nog återkomma med rapporter i ärendet.... Det finns flera brister på olika plan på skolan som måste åtgärdas i det snaraste! Ni som har följt bloggen en längre tid förstår varför jag hoppar över rektorn och kontaktar skolchefen direkt.... förtroendet har liksom blivit lite skadat.....

Det är inget bra läge att skriva ett blogginlägg för mig just nu, jag har lite taggarna utåt och har inte landat efter mötet på resursskolan. Men jag ska inte klaga på personalen, de gör sitt jobb så gott de kan efter sina förmågor. Och som jag sagt tidigare - de har skolans absolut tuffaste jobb och i nuläget tycker jag verkligen synd om dem, de såg riktigt trötta och slitna ut!




Ja, ja, skolbekymret löser sig väl på ett eller annat sätt....
Här kanske det passar att skriva om storebror Charlie och hans skolgång som jag var inne på i ett inlägg där jag gratulerade honom till att ha fått sitt drömjobb. Jag har fått hans tillåtelse att berätta om det för er läsare :)
Jag ska väl börja med att poängtera att han INTE har några diagnoser, men jag tror ändå att det kan inge hopp för barn med diagnoser.

Charlie gick genom hela grundskolan med den inställningen som "varför plugga i onödan?" "Det räcker med att bli godkänd i ämnena, varför anstränga sig mer när det inte betyder nåt att få höga betyg?" Vi föräldrar visste hans kapacitet, vi visste att han skulle kunna få höga betyg om han bara la manken till och läste läxor m m. Men det fanns inget argument som bet på honom. Han gick ut grundskolan med G i alla ämnen utom i matte för det tyckte han var jätteroligt så där fick han MVG.




Charlies resonemang gick ut på att man lär sig för att man vill lära sig, inte för att man ska ha höga betyg. Han gillade inte den där betygshetsen som skolan går ut på, den hetsen la han inte på sig men det är inte alla som kan nonchalera det på det sättet som han gjorde. Andra kanske bara blir stressade av det.

Vändningen med pluggandet kom när han gick på gymnasiet. Då började poletten trilla ner och han kom fram till vad han ville bli i slutänden. I o m att han visste det så förstod han att hans betyg (eller poäng) inte skulle räcka om han fortsatte på mediaprogrammet han gick. Så när han gått två år där på gymnasiet så bytte han till Natur. Eftersom de läst mer på två år så fick han gå om tvåan. DÅ började plugget för honom. Vi föräldrar fattade inget - hur skulle han klara att helt plötsligt sätta igång och plugga som han aldrig gjort innan??




Men nu började hans målmedvetna pluggande, han visste vad han ville och det var en sporre för honom. Idag har han alltså totalt pluggat i 17,5 år (varav 4,5 år på högskola) och är nu äntligen strax färdig. Fr o m 1 mars börjar han jobba med det som varit drömmen för honom. Han har fått jobb på ett av Sveriges största spelföretag och ska programmera dataspel.

Tanken jag hade med att berätta detta är att jag vet att det finns många "hemmasittare" i landet. Många som har Asperger vägrar se vitsen med skolan och pluggandet. Men vem vet, nån gång kanske de kommer på att de vill satsa på ett speciellt yrke och då kommer motivationen. En sak som jag diskuterade med Charlie var detta med specialintressen som många med Asperger har. Varför inte väva in det i undervisningen i skolan?? Man skulle kunna få in de flesta ämnen i deras specialintresse och därmed göra lärandet intressant för dem. Men det krävs naturligtvis mycket mer av lärarna i såna fall.
(Förutom motivationen så spelar miljön också en stor roll för de här eleverna, men det är ett helt annat kapitel.) 




Det var lite tankar från mig idag... Just nu är N hemma och assisterar hos Turbo och jag sitter en stund på jobbet. Ska snart hem och se hur läget är, har inte träffat Turbo efter skolan och det utbrott han haft där. Jag hoppas att N och Turbo haft en fin eftermiddag trots allt. Jag ska ladda inför skolchefsjagandet i morgon....

Kramar om ♥

4 kommentarer:

Fia T sa...

Det är så tråkigt när det kommer hinder ivägen, för turbo o ni behöver en bra lugn miljö o rutin (förstår jag) för att det ska funka. Men man kan ju inte styra över allt tyvärr. Men jag beundrar er så ni gör det så bra o sånt otroligt engagemang! Fantastiskt!! Kämpa på o glöm inte att ni har stöd härifrån även om man inte alltid förstår er situation. Härlig blogg! Kramar Fia

Nina sa...

Precis! Det har jag alltid sagt, det går att få lärandet intressant om man utgår från eleven! Och i slutändan tror jsg inte det är jobbigare för lärarna, faktiskt... Det är bara ett nytt sätt att tänka på.

Lycka till med ditt jagande! Hoppas det löser sig snartast så det blir lugn och ro i skolan för Turbo.

Kramar om!
Nina

Mamman sa...

Hej!

Jag kommer ihåg när jag var på ett utvecklingssamtal för ett par år sedan. Sonen gick i 5:an eller möjligtvis 6:an då. Mentorn gick igenom ämne för ämne och när vi kom till svenskan berättade han att han tyckte att sonen var dålig på att skriva uppsatser, alltså berättelser. Då hade sonen redan fått sin AS-diagnos (hade sedan tidigare ADHD och TS- diagnos). Jag förklarade för läraren att det liksom hör till när man har AS. Att det är svårt att fantisera ihop en berättelse. Det hade läraren ingen aning om. Jag gav då på förslag att sonen kanske skulle kunna få skriva faktabaserade uppsatser istället men jag fick inget gehör. Sonens stora intresse är vissa dataspel/tv-spel. Det visste ju mentorn. Han kanske hade kunnat få till uppgift att skriva om det istället. Det går ju att lägga upp undervisningen så att det passar de allra flesta men många gånger finns inte intresset och engagemanget hos lärarna.

Fantasktisk roligt att Charlie fått sitt drömjobb! :-)

Kram!

Ann-Sofie

ann sa...

Vad tråkigt att Turbo mår dåligt,kan bara hoppas för alla parter att det löser sig så småningom.Jag kan förstå att du går vidare till skolchefen då samarbetet inte fungerar med rektorn.Jag har själv gjort det då inte rektorn ville lyssna på oss angående vår son.Vi har också gett tips till skolan på sätt de kan jobba på för att göra det lättare men de vill inte alltid lyssna på det.Det är jobbigt för alla då skoltiden blir jobbig.Vad härligt att hör om Charlies framgång.Lycka till med samtalet!Styrke kramar från Åland.