Fortsatt labilt

Tänk vad perioderna svänger snabbt! Från att ha varit inne i en harmonisk period så slängs man snabbt in i en period där det är labilt och svajigt. Precis när vi tänker tanken att försöka med "nya" grejer eftersom harmonin är så påtaglig och vi ser att Turbo kanske kan klara mer, så vänder det och vi får backa. Ett olyckligt personalbyte precis före skolstart gör att vi mer än väl förstår Turbos oro som han har inombords. Även om vi andra trots allt tror att det kommer att bli bra i längden, så kan ju han omöjligt tänka så i det här läget. Vi får se tiden an, helt enkelt.

Det första Turbo gjorde i morse var att gå och titta på vårt 4-veckorsschema. Han ser fram emot morgondagen och den förväntan han har inför den gör väl inte heller gott i kroppen för honom. Men även om det är roliga saker så måste han veta om det i god tid i förväg. Vi kan tyvärr inte vänta med att sätta det på schemat till sista minuten för då klarar han inte av situationen alls.

Trots allt så känns han ändå lite stabilare i eftermiddag och kväll än han gjort de senaste dygnen, men nästa timme kan det ha svängt ordentligt.

Här fortsätter mannen och Turbo dealen med att bada.... Precis som flera av er kommenterade efter inlägget igår, så finns tanken att lägga ner det i förtid ifall det riskerar att gå överstyr totalt. Men det är inte så enkelt som att om vi lägger ner badet så mår han bra. Hur vi än gör nu så är han labil och då kommer utbrotten mer eller mindre dagligen. Tar vi bort badet så är det något annat som ger utbrott när vi är inne i en sån här period. I förrgår klarade han badet utan utbrott, men igår blev det utbrott. Så det varierar. Men märker vi att det bär ur alldeles, så bryter vi naturligtvis. Men då hamnar vi i en annan situation (som jag inte kan skriva ut här) som mest troligt också leder till utbrott. Så hur vi än gör så kommer det att resultera i utbrott nu när han har den här jobbiga perioden. Vi väljer alltså mellan pest eller kolera...

Jag fick en fråga häromdagen som jag svarar på här men måste nog förklara situationen först. Jag var på väg till fritids/korttids med Turbo på morgonen. Efter vägen dit kör vi förbi en mamma med sin son som jag känner via diagnoslandet. Jag förstår att de är på väg åt samma håll som vi och regnet har börjat ösa ner. Spontant känner jag att de måste få åka med så de slipper bli dyngsura. Frågan gällde hur Turbo tar en sån sak att de åker med helt oförberett och om det stressar honom?

Jag tänkte ett par varv innan jag stannade efter vägkanten, men det gick ju blixtsnabbt. Jag kände att det borde gå bra och jag slängde ur mig en snabb fråga till Turbo om det var ok att de åkte med. Och det tyckte han. Jag bedömde läget som att det var en kort väg kvar - bara några minuter. Dessutom visste Turbo vilka ni var, alltså inga främlingar. Hade det varit några han inte alls visste vilka det var och om det varit en längre bit så hade det säkert blivit svårare. Eftersom det var så kort stund så kände jag att den lilla stressen skulle han klara och det fick rinna av sen. I ett sånt där läge får man också bedöma i vilket skick Turbo är. Hade det varit utbrott på gång så hade det naturligtvis inte fungerat.

Snart kväller här och vi får ladda för morgondagen med allt vad den för med sig....
Kram på er därute ♥