Sammanfattning och uppdatering

Om jag skulle försöka mig på att skriva några rader. Vet inte om det är nån som kikar in här längre.. Men om ni visste vad jag saknar skrivandet, men orken eller tiden räcker liksom inte till. Jag har alltid tyckt om att skriva, så nån gång emellanåt så kanske det kommer någon bokstav här. Som nu t ex.
Jag tänkte ge mig på att försöka sammanfatta så kort som möjligt, om vad som hänt sen mitt senaste ordentliga inlägg. Och det är mycket förstås! Jag vet att jag nämnde att vi hade ett turbulent dygn när vi var i Stockholm under en weekend. Tänkte bara förklara lite vad som hände även om det är några månader sen. Det visar på så väl, hur livet är i en familj som vår, att aldrig någonsin riktigt kunna koppla av om inte mycket trygg och van personal finns runt Turbo.

Vi satt iaf med ett par goa vänner på en restaurang. Vi ville kosta på oss en lite finare kväll, den kvällen, eftersom vi inte kommit iväg på nån annan typ av semester. Där satt vi och njöt, mellan någon av rätterna (tror det var nio rätter totalt), då jag får sms från Turbo på hemmaplan. Oron stegrade sig i honom och han behövde snabbt få dit någon som han var trygg med. 35 mil därifrån, så steg pulsen hos mig och mannen. Det fanns bara två personer som var tänkbara i det läget - Kent och Nisse. Kent hade redan jobbat 1,5 dygn och precis landat hemma hos sig en dryg timmes bilväg från oss, så honom ville vi inte ens störa. Mannen fick tag på Nisse som ställde upp den sena lördagskvällen och tog ett dygn med Turbo, även om det inte riktigt passade honom. Guld värt med såna killar!
Efter många om och men, kunde vi fortsätta äta, men kvällen kändes lite smått förstörd ändå med all oro som blev. Det kom en liten tår när det väl löste sig och anspänningen la sig.

Bild på min förrätt: 😁

Min specialförrätt pga allergi - popcorn med tryffel!

I början på oktober tackade vi av assistent Nisse. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna 😢 - Nisse är den som varit med allra längst under resan med Turbo. Han var den första som blev anställd när vi fick beskedet om personlig assistans till Turbo - och det är en del år sen nu. Han har vuxit i sin roll och blivit en klippa för oss alla i familjen, en trygghet för Turbo. Kanske, kanske, kommer han och tar något pass någon gång framöver, men det får framtiden utvisa.

I början på oktober blev vi också med en till katt. Vi fick då hem en kattunge, denna gången en söt liten hona. Man kan tycka att det räcker med två katter (och det gör det nog), men det var av en speciell anledning vi tog hem denna. Vi har väntat in den rätta under några år. Så nu är hon här och Turbo accepterar henne sakta men säkert. Det tar ett tag, men det går framåt.

Svea

Resan med "lillebror" går vidare, som den också kommer att göra under några år framåt. Det har blivit många möten och det lär det bli framöver också. Drygt ett år har vi hållit på nu och det går sakta framåt.. "Resan" försvårades av att han bröt handleden lite illa, men det är bara att kämpa på så ska det säkert bli bra till slut.

Som ni alla som följt bloggen vet, så kopplar jag av som bäst när jag är ute med min kamera. Det har inte blivit många såna tillfällen det sista och jag saknar det och jag längtar till någon sån dag framöver förstås. Men en dag under hösten kom jag iväg. Mannen tyckte jag skulle ta en runda för att koppla bort allt som cirkulerar i huvet. Och vilken runda det blev! Det blev många upplevelser och speciellt EN gav extra stort intryck på mig. När jag klättrat upp till en utsiktspunkt för att inta en lättare lunch där i min ensamhet, så fick jag helt plötsligt sällskap. Ganska snabbt förstår jag att det är en assistent och en brukare som är ute på utflykt. Jag ser även på kläderna att de antagligen åker motorcykel. Brukaren var rörelsehindrad och jag förstår än idag inte hur h*n kom upp på motorcykeln!

Men en sak som gjorde stort intryck på mig och som grep tag i hjärtat på mig, var samspelet mellan brukare och assistent! Wow, så njutbart att se och höra! Och vilken glädje för brukaren att komma ut i naturen, trots rörelsehinder! Det jag såg var verkligen hjärtevärmande!

Jag fick några tips på fotoställen i närheten, av assistenten. Jag åkte förstås dit och jag träffade senare på dem igen och växlade snabbt några ord med dem. Vid ett senare tillfälle körde de om mig när jag stannade för att fota. Den "tummen-upp" som jag fick av dem kommer jag sent att glömma!


I slutet av november gjorde vi en sak som vi inte gjort tidigare. Vi hade folk i huset! Det ni! Och dessutom sov de hos oss två nätter. Vi hade förberett Turbo noga och han hade fått vara med och planera. Dagtid var de inte här alls, utan de var här morgon och kväll + nattetid. De timmar vi inte hade extern assistent, så stängde jag in mig med Turbo i hans lya. Jag sov även där och jag tyckte det var riktigt mysigt. Hans lya är helt fantastiskt trevlig, tycker jag.

En av de som övernattade - Turbos storebror "Charlie"        Jag sover i lyan

Veckan efter den där speciella helgen som tog hårt på Turbos krafter, var det dags för Turbo att operera sig i käken. Usch, vad jag hade våndats för detta! Hur skulle vi lägga upp det? Vem eller vilka skulle åka med honom? Kan man få lugnande medel att ge redan hemma? Det fanns många frågor och vi ville förstås göra allt så bra som möjligt för Turbo.

Det slutade iaf med att något lugnande fick vi inte i förväg, man gav bara sånt på plats! Morr, tyckte jag. Bättre att få dit honom lugn än att något skulle stegra sig i honom när vi väl kommit dit. Men de var benhårda.

Det blev till slut, efter många överläggningar, att jag och (assistent) Kent åkte till sjukhuset med Turbo. Det visade sig vara ett lyckat drag, för bättre hade det säkert inte kunnat bli. Och snygga var vi i operationssalen! :) Både Kent och jag reagerade på att sköterskorna visade tydligt att de tyckte det var konstigt att vi båda skulle med in där. Men Turbo sa bestämt att han ville ha oss båda bredvid sig och så fick det bli!

:D 

Turbo var förstås spänd som en fiolsträng, men ändå med på noterna. Och oj, vad beröm han fick av operationsläkaren! Turbo låg under kniven i ca 40 minuter - VAKEN, och med på vad läkaren gjorde. Läkaren var väldigt noga med att kolla med jämna mellanrum, om Turbo ville bryta, men det gick bra att fullfölja allt som planerat.
Jag tittade bort många gånger och Kent fick sitta närmast Turbo och hålla järnkoll. Jag gömde mig lite halvt bakom, kan jag lätt erkänna. Samtidigt behövde vi läsa av Turbo hela tiden, men vilken trygghet att ha en person med dit, som känner Turbo utan och innan! Kent tog också hand om Turbo en stund efteråt så han fick landa lite, medan jag fixade ut medicin på apoteket. Guld värt!


Ett nytt försök gjorde jag och mannen under helgerna och ledigheten nu, att åka till Stockholm då vi har barn och barnbarn där. Denna gången kändes det från början att det skulle kunna funka tills vi kom hem igen. Sååå njutbart det var!! Jag och mannen behövde verkligen koppla bort nu. Det var så längesen vi fick göra det. Underbart!
Så här såg det ut när vi badade utomhus en kväll, på toppen av en byggnad, med utsikt över bl a statshuset i huvudstaden!  😎

Fullständig njutning

Det var en del av vad som hänt i stora drag. Mer finns det förstås och jag hoppas jag kan förmedla fler ord här snart. Om det nu är nån som kikar in här... jag saknar kontakten med er fina läsare och jag uppskattar de kommentarer jag får av er. Jag tänker ofta på er! Kram till er alla! 💟