Positiva detaljer

Morgonen flöt på förhållandevis lugnt i morse. Vi kom iväg till fritids/korttids i lugnt tempo och utan incidenter. När jag hämtade Turbo sen strax efter lunchtid så var han på ett strålande humör, glad och go´. Då blir jag också glad! Han och Otto hade nog haft bra timmar tillsammans. Själv hade jag jobbat och stått i, första dagen efter semestern. Men det var lika bra att komma igång igen, jag har ändå jobbat en eller ett par gånger i veckan under semestern. Det är baksidan av att vara egen, men framsidan är att man kan springa på möten ang. Turbo titt som tätt utan att ha en chef som ev. inte förstår ens situation.

En go´ och gla´ eftermiddag har jag och Turbo också haft. Vi har pratat och "lekt" och haft det allmänt mysigt. Men jag har förstått att det här med den enorma skogsbranden oroar honom idag. Det var i de trakterna som han och mannen var för en vecka sen på deras utflykt. Han frågar och undrar hur det går för dem som de hälsade på. Mannen fick ringa något samtal idag dit upp och kolla läget och en annan får vi stadigt rapporter ifrån via facebook. Ingen fara med dem i nuläget, men det är bara en mil därifrån så man vet aldrig. Jag kunde iaf lugna Turbo med att det var ok just nu.
Usch, ja, det är inga trevliga nyheter från Sala-Fagersta-området som kablas ut idag :(

Bild lånad från Aftonbladet.se

Men iaf... dagen rullade på och kvällen kom här. Jag skulle iväg och veckohandla för jag tänkte få lite struktur och ordning på vår vardag igen. När jag ska åka så slänger jag bara ur mig en fråga till Turbo: "Ska du med och handla?" JA!! svarar han! Och följer med och hjälper till med handlingen! Jag höll på att svimma! Det är år och dagar sen han var med på det sättet. Han är med in i affären när vi ska ha något litet ibland, men inte veckohandling. Men visst märker jag på honom att det är jobbigt för honom, det är en ansträngning - men det går. Vilken utveckling vi ser hos honom nu ändå!

Idag fick jag ett telefonsamtal från nya assistent Timmy (Kents efterträdare). Det är en kille som vi inte alls känner, vi har bara gått på Kents rekommendation och litat på det. Timmy och Turbo har träffats vid två tillfällen, men jag och mannen har inte hunnit prata med honom alls egentligen. När han ringde idag så fick vi en pratstund som stärkte mig i tron på att det här kommer att bli bra så småningom. Tanken slog mig efter samtalet – hur kan två personer vara så lika i sitt sätt att hantera och se på dessa diagnoser?!? Det är nästan skrämmande! Kent och Timmy verkar vara väldigt olika i sina personligheter, men just tänket kring autism och sin brukare (i det här fallet Turbo) så resonerar de helt lika och helt rätt med tanke på Turbo! Det verkar som att de gått i samma "skola" när det gäller att förstå autism och olika individer och även kapitlet med utbrott som kan vara skrämmande. Vi kan säkert känna oss trygga med att denne nye kille ska fixa Turbo i hanterandet och det känns oerhört bra. Nu måste de bara lära känna varandra och Turbo måste känna sig trygg och säker med honom, men det kommer med tiden - det är jag övertygad om.

Dags att göra kväller snart! Ta hand om er och kram på er ♥