De glömda

Nä, gott folk! Nu måste jag lägga mina gnagande känslor bakom mig. Jag har inte ens haft nån musik på idag och då är jag rejält tillplattad kan jag säga. Men nu så, nu måste jag släppa det där och gå vidare om jag inte reder ut det på annat sätt. Ska åka iväg lite på egen hand ikväll och då får jag väl skaka på mig igen, sätta på lite bra musik i bilen och sen njuta av resten av kvällen. Blir bäst så!

Idag med posten fick jag en bok som en av mannens kusiner skickat till mig. Tack! Hon var en av de som var med på kusinträffen på mannens sida för några veckor sen när vi var i Stockholm. Första gången jag träffade henne. Det är hon som skrivit boken - De glömda. Det ska bli mycket intressant att läsa den (ska verkligen försöka hinna med det).

Det är en bok som handlar om fångars anhöriga. När hon själv hamnade i den situationen att en av hennes söner hamnade i fängelse, så fick hon inget stöd i sin situation. Som anhörig kastas man in i något som man inte har någon erfarenhet av. Hon kände ingen i samma sits och hon hittade ingen litteratur som kunde ge henne den hjälp hon kände att hon behövde. Det är därför denna bok blev skriven - för att hon ville dela med sig till andra som också behöver stödet.

Jag drar kopplingar och paralleller till vårt liv och mångas liv med oss. När vi kastades in i bokstavslandet så letade jag litteratur och läste väldigt mycket. Det finns säkert mer att läsa när det gäller vår sits än som det var i hennes fall, men kanske tyvärr mest faktaböcker om diagnoser. Något jag och mannen saknade i början, var andra föräldrar i liknande situation som oss. Hittade ingen trots att vi frågade på habiliteringen efter föräldragrupper, vi sökte i kommunen men inget napp någonstans. Kommunen har ju dessutom tystnadsplikten att tänka på, så det var svårt att föra oss samman även om det hade funnits fler familjer som vår. Vi fick känslan av att vi hade ett unikt barn (vilket vi har förstås), men också av att vi var ensamma med just de svårigheter vår son har. Nu är det naturligtvis inte riktigt så, men så kändes det iaf.

Sen har det rullat på och idag har vi kontakt med andra som lever ett liknande liv med diagnoser. Och det mesta tack vare bloggen, faktiskt! Senare gick jag med i facebook eftersom jag ville har mer kontakt med dessa familjer. Idag har vi ett nätverk runt oss som vi är oerhört glada för. Vi stöttar varann och delar både glädje och sorg med varann. Helt fantastiskt vad en blogg kan göra! Jag och mannen är så tacksamma för att ni finns (ni vet vilka ni är) och utan er hade vi känt oss.... ja.... ganska ensamma med vår erfarenhet.
Från habiliteringen och föräldragrupper där, har jag kontakt med en enda mamma fortfarande och detta är nog också tack vare min blogg som hon läser. Hon ligger dessutom steget före oss i ålder på barnet så hon har delat med sig av en del erfarenheter de haft genom åren. Tacksam för det stödet!

För att återkoppla till boken "De glömda - en bok om fångars anhöriga" så ska jag läsa den och se vad den ger. Själv bär jag på en hemlig dröm - att skriva en bok om vårt liv i bokstavslandet, landet det annorlunda! Men hur jag ska få tid med det har jag ingen aning om... inte heller hur det skulle gå till....så det ligger i mitt huvud som en dröm!

Idag har jag också fått telefonsamtal från Berget på assistansbolaget, som var här med Kent igår, och han rätade ut lite frågetecken åt mig. Det gör att det lättar lite för mig även om det inte var exakt det som min olustkänsla handlar om, men ändå närliggande. Mer om vad Berget hade att komma med, berättar jag i ett annat inlägg. Det får räcka så här för idag.

Kram på er ♥
PS. En del av er läsare kanske undrar varför jag skriver öht om mina känslor eftersom jag inte berättar vad det rör sig om. Ja, bloggen är för mig som en dagbok och jag har svårt för att ibland utelämna såna känslor som nästan dominerar mig för dagen.... Sen vill jag absolut aldrig hänga ut någon här på bloggen om jag slipper.... skulle de dessutom inte vara medvetna om problemet så blir det ännu värre.... Men jag försöker in i det längsta att vara snäll här på bloggen.... Så ni får tyvärr stå ut med lite kryptiska saker när det svämmar över för mig ibland. DS.