torsdag 25 september 2014

Uppdrag granskning - mycket skrämmande!

Jag ryser... jag har sett "Uppdrag granskning" nu i efterhand. Programmet som handlade om "Anna" som blev bältad på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö. "Anna" har ADHD och Aspergers syndrom. Jag ser tydliga paralleller mellan "Annas" ångest och min sons utbrott. När omgivningen inte förstår och /eller anpassas så blir det såna resultat för "Anna" respektive Turbo. "Anna" började må bättre först efter att hon kom bort ifrån Rättspsykiatriska och den tvångsvård hon blev utsatt för där. Jag vill egentligen inte ens tänka på hur Turbo skulle reagera om han utsattes för tvångsvård och bältning.... Huh!!

Jag tror att han ganska snart skulle hamna i nån form av psykos. Som Bo Hejlskov Elvén sa i programmet så har ingen blivit lugn av att hållas fast! I stället gör man väl i att "följa med" individen och använda sig av lågaffektivt bemötande. I det fallet har Bos metod hjälpt oss i vår familj otroligt mycket.




Turbo har ju som ni vet haft många och en del hemska utbrott. Jag tänker speciellt på några av de utbrott han hade i skolan för ca ett år sen under höstterminen. Innan våra fina assistenter och resten av den nuvarande personalen kom in i bilden, så kände han att han inte blev förstådd på rätt sätt.
En av gångerna då de ringt efter mig så jag fick åka och hämta hem Turbo eftersom utbrottet inte klingade av, tänker jag speciellt på. Jag kommer aldrig att glömma den situationen. Det var ett megautbrott utan dess like. Jag parkerade bilen ca 30 meter från skolans väggar. När jag kliver ur bilen hörde jag dunsarna ända dit och jag hörde hur fönsterrutorna skallrade och vibrerade - då kan ni ana hur arg min son var och i vilket tillstånd han var i. Jag har aldrig sett något liknande hos honom. Det var skrämmande, samtidigt som jag tyckte så synd om honom eftersom allt hade blivit för mycket - något som vi vuxna skulle ha avstyrt innan det gick så där långt!




När jag kliver in där, fick jag verkligen BITA ihop för att inte BRYTA ihop - det senare var väldigt nära men jag insåg att jag inte skulle göra situationen bättre om jag inte sansade mig. Men därinne var det ett inferno som jag inte vill uppleva igen. Personalen var rädd (förståeligt eftersom de inte hade de rätta verktygen i sitt bemötande) och de visste inte hur de skulle hantera saken. Jag gick in till Turbo och försökte vara coollugn för att om möjligt få det att smitta av sig på honom. Efter ett tag var han så pass att jag fick ut honom i bilen.

Personalen frågade om jag klarade av att åka hem med Turbo ensam (ren omtanke om mig när de såg i vilket tillstånd Turbo var i). Men vet ni, jag var inte rädd! Då ska man ändå ha i beaktande att Turbo vid det laget var en bit över 190 cm lång! Men jag kände mig så pass säker på att jag skulle fixa honom med hjälp av lågaffektivt bemötande och en stor förståelse av hur fel det blivit för honom. För denna stora explosion var ett resultat på att Turbo vistats i fel skolmiljö alldeles för länge. Hade man bara kunnat läsa av honom i tid så hade det aldrig hänt, allt det som hände under den där perioden som vi bara vill dra ett streck över.




I nuläget vet vi inte alls hur det ser ut för Turbo till hösten, eftersom han går om nian nu. Det enda vi vet är att det måste finnas förstående personer runt honom, annars kan det gå riktigt illa. Och en aning rädd blir man när man ser det som kom fram i gårdagens program av uppdrag granskning, där man inte alls gick till botten med att fråga sig varför individen gjorde som den gjorde och vad som hade behövts göras för att individen skulle må bättre. Att bälta Turbo (eller vem som helst) skulle vara förödande - hemska tanke! Det gäller i stället att se vad som behöver anpassas. Vi ser ju en enorm skillnad nu mot för ett år sen. Idag har vi en harmonisk kille som gör framsteg. Jag vill nog påstå att Turbo bara har personer omkring sig nu som förstår problematiken. Detta är A och O! Jag hoppas verkligen det får fortsätta vara rätt personer runt honom så han slipper falla igen...

Kram på er goa läsare ♥

5 kommentarer:

Nina sa...

Ja, huh! Samma tankar här. Förstår precis :( Bra att det lyfts fram, och hoppas det ger resultat...

Kramar om!

Sofie Levin sa...

Å va bra du beskriver situationen, hur viktigt det är att skolgången fungerar. Vi kan verkligen intyga att att skolan bemöter rätt och är anpassad betyder allt. Vi som haft en kille som hatade skolan i fem år har fått se början på en helt annan gladare och nöjd kille som faktiskt gillar skolan. Känns fantastiskt för trivs han avspeglar det sig på oss här hemma. Slipper alla jätteutbrott och frustration för att han inte förstod och blev sedd. Det är så otroligt skönt när saker går åt rätt håll och alla dessa utbrott är inget man saknar! //Kram från mig!:)

Anonym sa...

Hua ja, det programmet (det jag såg) är ju fruktansvärt...läkare som anser det helt ok att bryta mot lagen t o m pga okunskap. Skrämmande skrämmande, jag blev också skiträdd!

Jag vet inte vem vi har Bo Hejlskov att tacka för men han är som gudasänd!

Kram och ha en fin dag <3

Tina sa...

Ska se programmet känner jag....
Kramar om i massor <3

Ebba Grön sa...

Har inte sett programmet men känner till problematiken alltför väl! Ville ha samarbete med skolan, de hade inte tid, det var inga STORA problem, 3 år senare hade DE stora problem, då skrek de att det var mitt fel, utbrott, ja, på min fråga vad som hänt fick jag inget svar, Hen hade haft utbrott och det var mitt fel! Respekt för individen, se, lyssna hade räckt för att de inte skulle ha några problem, vad de ställde till med och ställer till med fortfarande förstår de inte, allting är ju mitt fel, fortfarande, mer än 10 år, inte samma personer men samma attityd och då har de inga problem att lösa! Ta väl hand om er!