Byta eller inte byta?

Jag reflekterade över en sak som gäller Turbo i morse. Jag är så oerhört glad för att han i stort sett varje morgon vaknar på gott humör och med ett leende på läpparna! Nu när det är sommarlov så får han ju sova en liten stund extra varje morgon och han är i stort sett utsövd när jag väcker honom. Om inget går snett på morgonen eller om jag inte behöver stressa honom det sista eller om jag kan låta bli att säga fel saker, så fortsätter det goda humöret.

Att sen komma till korttids efter mitt jobbpass och hämta honom och mötas av en fortfarande lika glad kille är värt hur mycket som helst. Turbo trivs som fisken i vattnet just nu. Han har underbar personal omkring sig som han trivs bra med och som gör att dagarna går smärtfritt nu. Sommarlovet är ju ingen hit annars för dessa barn, men vi har fått till en bra struktur nu och allt flyter på bra. Turbo använder sig också av tvåveckorsschemat jag gjort i ordning och känner sig lugn och trygg med den överblicken. Härligt så länge lugnet varar!

På förmiddagen hade vi alltså ett möte inbokat på jobbet. Mötet gällde ett assistansbolag. Mannen jag berättat om som vi träffade i väntrummet på habiliteringen i torsdags jobbar åt ett stort assistansbolag. Vi blev lite nyfikna på hur de jobbar och det hela lät väldigt bra! De verkar ha mycket stor erfarenhet av att jobba med den problematiken som Turbo har. De verkar också ha lyckats med att ändra på vissa som varit utåtagerande, till att få ut sin ilska på ett accepterat sätt. Mannen själv har en 15-årig son som blivit hjälpt med den här biten. Det låter som att detta bolag är något som vi behöver.... låter nästan lite för bra... ska nog kolla upp lite extra...  

I väntrummet var också en av deras assistenter med och skötte deras dotter. Samspelet mellan assistenten (en 20-årig kille) och brukaren gav stort intryck på mig, det var helt fantastiskt att se! Assistansbolaget utbildar sin personal och de tycker det är mycket viktigt. Lika viktigt är det att kemin stämmer. Det ser vi med den personal som Turbo har omkring sig nu, både handhavande, kemi och utbildning är viktigt. Det lät väldigt lockande det som assistansbolaget hade att komma med.... vi tog lite betänketid så får vi se hur vi ska göra om vi ska byta eller inte....  

När vi kom hem efter min jobbardag och jag hämtat Turbo så var ju Turbo som sagt väldigt lugn, glad och harmonisk. Jag la mig och vilade i soffan intill honom och passade på att prata lite om hans utbrott - men hela tiden på ett positivt sätt, både med lite humor och lite allvar. Man får passa på när han är på ett speciellt bra humör och ta det i små portioner. Det gäller ju att undvika att han stänger av som han så ofta gör när man riktar något direkt mot honom.
Jag har en strategi och en plan i mitt huvud som jag tänker gå efter. Idag tog jag ett steg till i den planen. Och faktum är att jag tror fortfarande på att det ska gå att nå honom! Men det blir i små, små steg, sakta och försiktigt, som jag tar detta vidare framåt. I dagsläget har jag ingen handledning, så jag får prova mig fram.... Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag detta är mycket intressant och jag hoppas jag kan tycka att det är ett roligt arbete när framgångarna kommer - måste tänka optimistiskt här! Men vägen är lång och det är jag mycket väl medveten om....

Ha det gott mina läsare och kram på er ♥