Turbo är inne i en harmonisk och fin period igen. Men trots det, så fick vi ett utbrott igår kväll. Det var vårt fel förstås, vi hade inte den framförhållning som Turbo hade behövt och i det här fallet var det solklart. Under lördagen kom vi på att vi kanske skulle basta på kvällen. Jag åkte bort en stund på eftermiddagen och när mannen då förde bastning på tal, så exploderade Turbo. Han hade behövt veta det ganska långt i förväg. När jag kom hem hade mannen städat upp och snyggat till, men jag fick lägga i en högre växel för att tina upp Turbo. Sen hade vi en mysig kväll i soffan i stället för i bastun. Det går absolut inte att köra över Turbos behov av att veta långt i förväg om det ska hända något speciellt som avviker från den vardagliga rutinen - och det vet vi ju så väl!
Nu tänkte jag ta upp lite reflektioner och funderingar som kommit upp i min lilla hjärna, efter besöket på internatskolan förra veckan. Skolan verkar vara kanonbra, MEN - utan att ta bort glädjen över hur bra det såg ut där, så vill jag poängtera att vägen dit är lång, från där vi står nu. Mycket måste gå i lås för att det ska klaffa.
Som ni trogna läsare kanske kommer ihåg så blev större delen av årskurs 9 spolierad för Turbo, med resultat att så gott som inga lektioner kunde hållas med honom under förra läsåret. Han går nu om 9:an och lektionerna kommer så smått igång, även om det långt ifrån är samma fart som i en vanlig klass 9. Vi måste ta allt i Turbos takt, men jakten på betyg måste också fortsätta.
För att komma in på internatet krävs att Turbo har behörighet från gymnasiet. Och för att komma in på det tilltänkta gymnasiet krävs att han har minst åtta betyg klara när han går ut 9:an för andra gången. Han har en bra bit kvar, men det finns en plan och i nuläget är vi alla positiva till att det ska fungera. Vi har inte gett upp än och vi och alla runt honom kommer att ge järnet ända in i mål, det är jag säker på!
Så just nu är det många saker som hänger lite löst när det gäller Turbos närmaste framtid. Vad händer till hösten? Hur får vi honom motiverad både nu och sen? Han verkar egentligen hellre vilja gå ett program på gymnasiet som inte finns på detta anpassade gymnasium som vi tänker på i första hand. Men utan den här anpassningen så kan han inte gå på vilket gymnasium som helst. Med anpassning så blir det ett program han inte sätter som nr 1.... Finns motivationen då?
Fördelen med internatet är att där pluggar de inga vanliga skolämnen, utan där är det programmering som gäller för hela slanten! En idealtillvaro för en grabb som min.
I samband med att vi pratat med Turbo om framtiden så har han också berättat om lite hur han skulle vilja ha det. Hans mål har länge varit att gå i storebror Charlies fotspår. Charlie satsade på att bli spelprogrammerare och jobbar idag på Paradox i Stockholm. Men häromdagen nämnde Turbo att Paradox är för stort för honom - han vill hellre jobba ensam eller möjligtvis med någon enstaka omkring sig!! Wow, vilken klarsynt tanke av honom! Han inser ju själv att han inte fixar det stora - vilket framsteg!
Men även om han vill jobba enskilt så krävs det högskolestudier....
Men vad händer om han inte kommer in alls på gymnasiet?? I nuläget har jag inte den blekaste aning.... Det är många frågor som hänger i luften! Mannen och jag har en eller ett par tankar som ligger och skvalpar i bakfickan, men dessa tankar får ligga där tills de behövs plockas fram. Jag hoppas vi slipper plocka fram dem....!
Som avslutning vill jag svara dig som frågade om det inte var Kronobergs slottsruin jag hade på bild i inlägget angående internatskolan. Lite likt var det men, nej, detta är någon annan ruin jag fotade någonstans i Småland. Jag tror det var utanför Sävsjö?
Och du Emelie, jag tycker du ska göra slag i din idé och låna mina ord...
Nu får ni alla ha det bäst därute! Kram, kram ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar