Hab-planer m m

Det var lite småstruligt på fredagsmorgonen också med Turbo, lite strul på korttids men fina T ryckte ut på sin enda lediga dag och räddade situationen. (Har ju sagt att det är ansvarstagande personal.) Till slut så lämnade jag Turbo på korttids och nu är Turbo kvar där över helgen så vi har lite ledigt. Idag har jag varit en duktig flicka och dragit i handbromsen eller nödbromsen eller vad det heter. Den här veckan som gått har varit lite väl stressig och jag känner att jag måste ha en dag då jag inte har en enda tid att passa eller ett enda måste att uträtta och inte behöva träffa en enda människa. Idag fick det bli en sån dag då jag skärmade av omvärlden! Ställde in det som var planerat och bara var i stället.

Så det blev en sen frukost idag, men så lyxigt det känns att i lugn och ro sitta på verandan med mannen och t o m kunna läsa tidningen i fred! Det känns hur väl vi behöver denna avlastning.

Sen har dagen gått i sakta mak här och jag har donat lite här hemma i min egen takt. Mannen har donat lite också :) Just det ja, ETT måste fanns det på min lista idag - klippning av mannen! Han hade blivit alldeles för långhårig så det blev en rejäl hög! Han tyckte "högen" var ljus, så jag fick väl upplysa honom om att han blivit gråhårig.... Japp, det kommer förr eller senare :)
Förresten så har jag en underbar man - ni skulle bara höra lite av hans planer inför semestern med Turbo... återkommer när det övergått från planering till spikat schema. Vi måste förankra det hos Turbo också och se om han är med på noterna...

Jag får väl ta och berätta lite av vad psykologen på habiliteringen sa igår när hon ringde mig. För ett par veckor sen när jag och mannen var in till hab och träffade henne och den "nya" som tar över, så spånade vi lite hur vi ska gå vidare med Turbo och den KBT som inte finns att tillgå på hab. Vi kom inte fram till något då, men psykologen fortsatte att fundera. Eftersom KBT inte finns så får man försöka få det bästa alternativet som finns. Psykologens förslag nu är att vi ska få hjälp av en psykolog som vi haft tidigare på hab men som tyvärr har slutat där. Vi gick också en kurs med henne och hon var suveränt bra. Många har också erkänt henne som den bästa psykologen. Ingen visste förstås om hon ens ville åta sig det här fallet och de visste inte heller om habchefen var villig att godkänna detta. Men nu lämnade de positivt besked om att detta blir möjligt!

Nu hänger lite på rektorn och chefen för korttids vad som händer med detta. Enligt hab är det det allra bästa om vi föräldrar, korttidspersonal och skolpersonal får handledning av en och samma person. Och det är ju inte svårt att förstå. Men det gäller att det passar in i de övrigas planering också. 
Detta lät ju väldigt bra om det nu inte finns att tillgå det vi efterlyst. Skönt att de ändå vill göra nåt bra av det iaf. Nu får vi vänta och se för det är mitt i semestertider här. Härligt att det rör på sig iaf!


Nu ska jag och mannen ta till vara på resten av den här sköna dagen och först ge oss ut på en cykeltur. Sen blir det nog lite mera slappa av och kanske ett glas rött - nä, det behövs inget kanske, det BLIR ett glas rött! 
Kram på er ♥ 

Vilar

Jag tar en vilodag från bloggen idag, men ska nog återkomma i morgon med ett inlägg. På eftermiddagen idag fick jag ett telefonsamtal från psykologen på habiliteringen. Hon hade lite nyheter att berätta, nyheter där både skolpersonal, personalen på korttids och vi föräldrar är inbegripna. Men mer om det i nästa inlägg!

Ha nu en fredag full av mys ♥

Bilden tagen på dagens lunchställe

Stress och öl

Nu gör jag ett nytt försök att skriva ett inlägg med bilder, få se om jag lyckas annars vet jag inte vad jag ska ta mig till...

Den här veckan har varit lite väl stressig för mig och jag känner av att jag når gränsen igen snart. Men i morgon är det fredag så det passar nog med en ingenting-göra-dag på lördag kanske. Det är mycket hemma och det är mycket på jobbet. Vi jobbar nästa vecka också men sen är det stängt och vi får några veckors semester - iaf ifrån det jobbet.... Idag har jag flängt som en skottspole hit och dit och det känns inte som nåt vettigt alls, men det är klart att det blir ändå även om det inte känns så.

Turbo körde jag till korttids på morgonen som vanligt och idag gick det bra igen, inga missöden. T tog emot honom och både lämning och hämtning fungerade som det skulle. Efter att jag hämtat Turbo på korttids så var det till att åka hem och vara hemma knappt en timme. Sen kom assistent N och tog över assisterandet här. Jag åkte till jobbet och hämtade mannen. Vi hade nämligen bestämt att vi skulle gå ut och äta med korttidskillarna T och Mt som jobbar med sonen. Och det skulle vi göra i den stad där de bor, ca fyra mil ifrån oss. Eftersom vi inte känner till den stan så väl så fick killarna välja matställe. Jag och mannen blev helt sålda på stället! Helt fantastiskt mysigt och vackert vid den stora sjön där.

Vi blev lite avis på att inte ha ett sånt ställe lite närmare oss så man kunde gå dit och ta sig en bit mat och en öl nån gång då och då.... Men, men, man kan inte få allt.... hmm, retligt är det....
God mat hade de iaf och vi blev mätta och nöjda.

Vi uppskattar dessa killar nåt oerhört och ville visa detta för dem. Jag tror det är lite brist på visad uppskattning i vårt samhälle. Men vart skulle vi varit om det inte funnits bra personal runt Turbo? Han är så otroligt känslig för att kemin stämmer och att kunskapen om hur han fungerar finns. Stundtals så är det ett mycket tufft jobb de har och hela tiden får de lägga sig själva åt sidan precis som vi föräldrar får göra.

Ett litet dilemma vi haft är ju vad man ger för något till två unga killar?? En blomma... tja kanske... men så här fick det bli - lite blandad konfekt med blomma och lite dryck!

Hinken innan cellofanet

Med cellofan

Några öl går väl alltid ner... :)

En eloge får vi också ge till chefen för korttids som fixat och grejat så dessa grabbar jobbar med Turbo idag! Det betyder mycket att chefen är förstående annars kan det ju bli helt fel iaf.

Jaha, det var den dagen det! Lite småsurt var det det sista innan läggdags här ikväll med Turbo. Vi vet inte vad det beror på, om det bara är trötthet eller nåt annat men nu sover han iaf. Det ska jag också göra strax. Godnatt, godnatt ♥

Fel, fel, fel och ännu mera fel

Jahapp, detta blev en morgon som hette duga! Nu har vi haft lugnt för länge så nu drar vi igång igen.... ;) Till frukost brukar vi titta på nyhetsmorgon och kommentera och ha oss :) Men i morse funkade inte TV-sändningen som den skulle - vi hade ingen bild. Lite småutbrott kom förstås och sen var det fel på allt. Frukosten dög inte, trots att den såg ut som den brukar göra... Sen gick det snett under en lång stund. Men det glada humöret kom tillbaka innan vi åkte till korttids så det var ju frid och fröjd.

Sen kom nästa motgång. Vi rullade in på parkeringen vid korttids... personalens bil stod inte där som den brukar. Ser hur oron kommer smygande hos Turbo. "Han kanske har lånat någons bil" försökte jag bortförklara. Vi ringde på korttidsdörren och Turbo försöker öppna - låst. Någonting är helt fel! Personalen som skulle jobba idag är en ansvarskännande kille, han vet hur känslig Turbo är och han vet hur viktigt det är att passa tiderna för Turbos skull. Under dessa snart två år som han jobbat med Turbo så har det aldrig hänt att han varit borta eller kommit för sent, han är inte ens sjuk och borta för det. Det sista vi sa igår när vi skildes åt var "Vi ses i morgon", så nåt missförstånd med jobbpass kunde det inte bero på....

Jag sa till Turbo att sätta sig i bilen eftersom jag anade att ett utbrott låg på lur. Vi satte oss i bilen och jag ringde personalens mobil ett par gånger - inget svar. Här börjar mina tankar snurra ordentligt - vad har hänt?? Om han hade fått fel på bilen eller blivit sinkad av nån annan anledning så skulle han ha ringt mig, det vet jag! Bilolycka, kört av vägen, ja, vad kan ha hänt? Mina tankar var jag tvungen att hålla för mig själv. Hade jag knystat det minsta lilla inför Turbo så vet jag hur det slutat - med katastrofutbrott.

Efter 25 minuter så ringer äntligen personalen upp mig - han har försovit sig! Sånt som inte får hända när man jobbar med personer med autism, men att det händer nån gång ändå är oundvikligt. Det händer alla nån gång i livet. Personalen har fyra mil att köra så det tar en stund innan han är på plats. Jag får försöka få Turbo på bättre humör under den tiden. Han har vid det här laget fått en del utbrott i bilen och han tänker minsann INTE vara på korttids idag, vid såna här oförutsedda händelse så låser det sig totalt för honom! Men jag vill nåt helt annat. Vi kör en sväng och jag försöker avleda och visa honom lite grejer. Jag försöker peppa honom så mycket som det bara går och lägger på all min humor som jag kan fiska fram i det läget.  

Jag kör ut i skogen så vi kan köra en runda i sakta mak. Där leker vi M-leken, en lek som Turbo hittade på när han var liten. Vi ska säga M när vi ser en mötesskylt och den som säger det först får en poäng. Ja... det är lite som roar, men tur är ju det många gånger. Sen är han på lite bättre humör även om han är lite sprittig och oron finns kvar i kroppen.

Nu är vi i det läget att oron kan komma ut mot personalen eftersom det är han som "ställt till det" - i Turbos huvud är det så det fungerar och jag vet det så väl. Jag köper en muta som han får för att han ska fixa mötet med personalen på ett bra sätt. Jag ger honom också ett förslag på vad han kan säga till honom så blir det lättare för Turbo att komma över det jobbiga. Och det går faktiskt bra, även om det varit lite oro i kroppen under dagen där.

Lite oro kände jag av när jag hämtat Turbo, men nu är det ganska lugnt här hemma. Nu hoppas jag att det inte ska komma ut nåt frampå kvällen här utan att vi får en läggning i någorlunda lugn och ro.

Ja, så kan det bli ibland. Och detta av en bagatellsak egentligen. Sånt här händer vem som helst och när som helst och det är bara att ta, men för Turbo rasar hela hans värld när det inte är som det brukar.

Alltså, detta inlägg ser inte ut att vara mitt inlägg - INGA BILDER!! Nä, jag fick ett larm om att bildminnet på bloggen är fullt! Hur i all världens dar fixar man till det då?? Ja, inte vet jag! Men en sak som är säker är att det måste fixas. Jag kan inte trivas med en blogg utan bilder, då blir jag deprimerad! Jag sliter mitt hår ett tag här... jag som inte har nåt att göra....

Kram på er iaf  ♥

Byta eller inte byta?

Jag reflekterade över en sak som gäller Turbo i morse. Jag är så oerhört glad för att han i stort sett varje morgon vaknar på gott humör och med ett leende på läpparna! Nu när det är sommarlov så får han ju sova en liten stund extra varje morgon och han är i stort sett utsövd när jag väcker honom. Om inget går snett på morgonen eller om jag inte behöver stressa honom det sista eller om jag kan låta bli att säga fel saker, så fortsätter det goda humöret.

Att sen komma till korttids efter mitt jobbpass och hämta honom och mötas av en fortfarande lika glad kille är värt hur mycket som helst. Turbo trivs som fisken i vattnet just nu. Han har underbar personal omkring sig som han trivs bra med och som gör att dagarna går smärtfritt nu. Sommarlovet är ju ingen hit annars för dessa barn, men vi har fått till en bra struktur nu och allt flyter på bra. Turbo använder sig också av tvåveckorsschemat jag gjort i ordning och känner sig lugn och trygg med den överblicken. Härligt så länge lugnet varar!

På förmiddagen hade vi alltså ett möte inbokat på jobbet. Mötet gällde ett assistansbolag. Mannen jag berättat om som vi träffade i väntrummet på habiliteringen i torsdags jobbar åt ett stort assistansbolag. Vi blev lite nyfikna på hur de jobbar och det hela lät väldigt bra! De verkar ha mycket stor erfarenhet av att jobba med den problematiken som Turbo har. De verkar också ha lyckats med att ändra på vissa som varit utåtagerande, till att få ut sin ilska på ett accepterat sätt. Mannen själv har en 15-årig son som blivit hjälpt med den här biten. Det låter som att detta bolag är något som vi behöver.... låter nästan lite för bra... ska nog kolla upp lite extra...  

I väntrummet var också en av deras assistenter med och skötte deras dotter. Samspelet mellan assistenten (en 20-årig kille) och brukaren gav stort intryck på mig, det var helt fantastiskt att se! Assistansbolaget utbildar sin personal och de tycker det är mycket viktigt. Lika viktigt är det att kemin stämmer. Det ser vi med den personal som Turbo har omkring sig nu, både handhavande, kemi och utbildning är viktigt. Det lät väldigt lockande det som assistansbolaget hade att komma med.... vi tog lite betänketid så får vi se hur vi ska göra om vi ska byta eller inte....  

När vi kom hem efter min jobbardag och jag hämtat Turbo så var ju Turbo som sagt väldigt lugn, glad och harmonisk. Jag la mig och vilade i soffan intill honom och passade på att prata lite om hans utbrott - men hela tiden på ett positivt sätt, både med lite humor och lite allvar. Man får passa på när han är på ett speciellt bra humör och ta det i små portioner. Det gäller ju att undvika att han stänger av som han så ofta gör när man riktar något direkt mot honom.
Jag har en strategi och en plan i mitt huvud som jag tänker gå efter. Idag tog jag ett steg till i den planen. Och faktum är att jag tror fortfarande på att det ska gå att nå honom! Men det blir i små, små steg, sakta och försiktigt, som jag tar detta vidare framåt. I dagsläget har jag ingen handledning, så jag får prova mig fram.... Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag detta är mycket intressant och jag hoppas jag kan tycka att det är ett roligt arbete när framgångarna kommer - måste tänka optimistiskt här! Men vägen är lång och det är jag mycket väl medveten om....

Ha det gott mina läsare och kram på er ♥

Rubriktorka...

Det blev lite mycket idag och dagen gick fort, den bara försvann!
Turbo fick ett litet småutbrott precis innan vi skulle åka till korttids och mitt i alltihop så ringer min mobil. Mannen som vi träffade i väntrummet på habiliteringen ringde och ville boka in ett möte med oss. Jag var tvungen att direkt säga att jag inte kunde prata med honom just då så han fick återkomma... Det är bara Turbo som gäller i såna där situationer och vi var ju tvungna att komma iväg nån gång. Den nya killen Ok skulle jobba ensam med Turbo idag och Turbo hade sett fram emot det. Då blir det samtidigt lite dallrigt för honom innan vi kommer iväg, förväntan är inget han fixar så lätt.

Lämningen gick bra och även hämtningen gick hyfsat även om han inte är riktigt lika lugn som när någon som är van har jobbat med honom. Men det är ju helt naturligt. En liten oro märkte jag av i kroppen på Turbo, men det la sig ganska fort när vi kommit hem sen. Så eftermiddagen och kvällen har varit lugn - skönt!

Under dagen så ringde den där mannen upp mig igen och vi bokade in ett möte på jobbet i morgon efter frukost. Egentligen ville han ha mötet idag på eftermiddagen och han tyckte inte det gjorde nåt om Turbo var hemma..... nä.... han har inte träffat vår familj.... Vi vet ju att det skulle vara omöjligt för oss att sitta och prata med en person under nån timme och samtidigt assistera Turbo. Vi skulle inte få ut nåt av det besöket. Bäst att ta det i lugn och ro i stället.

Sen har det varit en massa annat här idag, men det orkar jag inte dra nu och inte var det nåt väsentligt för dagens inlägg heller så det kan lika gärna vara. Tänkte hitta kudden i tid i kväll, blev tyvärr lite för sent för mig igår.
Sov gott allesammans ♥

En fantastiskt bra helg

En riktigt mysig och go´ helg har vi haft! Turbo har varit helt underbar och mått förträffligt! Det är så jag och mannen har undrat vad det är med vår son?? Men tydligt är det att allt runt honom fungerar utmärkt och att han trivs med den personal han har omkring sig - så härligt att se hans välmående nu ♥ Men det är långt ifrån ett normalt liv i en familj, men efter en sån här helg så klagar vi absolut inte. Så här såg det ut igår när Turbo satt och programmerade på sin laptop :)

Ett enda utbrott har vi haft under helgen och det rådde jag för... eller... det är väl sånt som händer... Man kan ju inte ha allt i huvudet. Det är så att efter det att vi fick ny el indragen i huset så kan vi inte köra både diskmaskinen och micron samtidigt för då går en säkring (ska ringa elektrikern i morgon). Naturligtvis glömde jag det igår kväll när jag skulle värma lite mat i micron. Diskmaskinen hade gått en timme och den går tyst så inte tänkte jag på det! Säkringen gick och därmed får Turbo problem med den stationära datorn och måste starta om nåt program där. Utbrottet var ett faktum!

Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men jag bemötte honom på ett lite annorlunda sätt än jag brukar.... eller nej, mitt tänk var nog lite annorlunda kanske. Nu när jag har läst mer i kursboken och efter vårt samtal med psykologen på hab så går jag ett steg till i mitt tänk. Nu är jag lite inne på att han ska lära sig att hantera utbrotten. Dit har vi långt, men tänket finns hos mig, men jag kan ju inte dra det fullt ut än innan jag går igenom det från början med Turbo och sen spinner vidare på det. Dit har vi också långt.... Men jag analyserade gårdagens utbrott och Turbos sätt att reagera, på ett annat sätt än jag gjort tidigare. Och jag TROR PÅ att det ska gå att påverka Turbo till det bättre trots att det är ett STORT projekt, frågan är om jag kommer nån vart själv.... vi får se. Jag tyckte ändå att det fanns en tendens till att kunna få honom att stanna upp och tänka till lite.... jag vill tro det iaf. Men visst är det lätt att tänka positivt nu när vi är inne i en period som är lugnare och vi har färre antal utbrott, annat vore det om dagarna fylldes med utbrott från morgon till kväll. Och det är säkerligen mycket lättare att få Turbo att stanna upp nu när han är i bra balans.

Vårt schema när det gäller coca-cola har fungerat över förväntan över helgen. Nästan så man blir lite chockad, inget som helst tjat om att få mer än det som står på schemat och Turbo har varit duktig med att spara ransonen till middagen. Inga sura miner om det heller. 
Jag blir inte klok på detta egentligen! Om det vore ett riktigt beroende, hur kan det då vara så lätt att bryta bara genom ett schema?? När vi inte haft schema så har han vid vissa tillfällen fått utbrott när man nekat honom. Likadant var det med alla sötsaker som han hamnade i beroende av tidigare. Detta löste vi också med schema på hur mycket han fick äta och det löste sig lika enkelt. Att det är ett beroende är jag ganska övertygad om. En period när det var som värst så låste jag in allt sött - trodde jag iaf. Tills jag hittade honom med en burk vaniljsocker bredvid sig som han åt nävevis ur - det kallar jag beroende! Skönt när det går lätt att åtgärda iaf.

Så sammanfattningsvis har detta varit en fantastisk helg ur våra ögon sett och vi tackar och tar emot! Nu tar vi nya tag inför en ny vecka och väntar med spänning på vad den har att komma med. Något intressant tror jag iaf väntar runt kröken. Ha nu en fortsatt go´ kväll ♥

Vi helgar vidare

Egentligen hann jag inte skriva färdigt torsdagens inlägg riktigt så jag får väl fortsätta i detta inlägg. "Något" pockade på min uppmärksamhet så jag avrundade det jag skrev och skickade ut det som det var.
Eftersom vi var i stan i torsdags på habiliteringen och hade några timmars ledigt från Turbo (assistent N var hemma med Turbo), så passade vi på att handla och uträtta lite ärenden. Jag hade skrivit upp en lista som vi skulle beta av och det gjorde vi ganska snabbt faktiskt.

Så fort jag är inne i stan (blir inte så ofta) så kilar jag in på Dressman och kollar om de har jeans i Turbos storlek. Har de det så roffar jag åt mig dem direkt! Han har nämligen 36-tumslängd på jeans och det finns inte ofta att hitta i hans storlek. Lite tråkigt bara att det är samma modell hela tiden som Turbo får gå i.... men det finns inte så mycket annat att göra.

Passade på att köpa lite nya T-shirts till honom också. Det behövs lite påfyllning efter att han tuggat intensivt ett tag på dem nu. Som jag skrev tidigare så gick det tre stycken på tre dagar där. Nu fick det bli några billiga på rean. Men helt klart är att denna tuggning hör ihop med nån oro i kroppen som han känner vissa dagar eller vissa perioder. Nu har vi nog haft en vecka här då han inte har tuggat en enda gång! Turbo är också lugn som en filbunke just nu och är väldigt harmonisk.

Detta är väldigt märkligt egentligen! Om jag tar torsdagen som exempel så var det en dag som innehöll en hel del saker som bröt mot de vanliga rutinerna. Hela förmiddagen på korttids hade han och Mt haft besök av den nya killen Ok som slussas in nu. Bara det hade kunnat göra att Turbo blev lite orolig. Dessutom skulle assistent N hämta honom när han slutade kl 14 på korttids vilket aldrig hänt innan. Det har alltid varit jag som hämtat! Men vi hade tid på habiliteringen den tiden så jag kunde omöjligt hämta. Sen var N hemma med Turbo till kl 19 då vi kom hem igen. Vi hade en underbart bra kväll med Turbo sen. Han var glad, uppåt och harmonisk hela kvällen! Han lånade t o m min kamera och gick runt huset och fotade på egen hand men med viss uppsikt. Jättekonstigt att det inte fanns nån oro i hans kropp efter en sån annorlunda dag, men det bevisar bara hur trygg han är med den personal som finns omkring honom just nu.

Lugnet det har fortsatt här hemma, konstigt nog, för helger brukar vara lite småstökiga. Men vi har inte ens haft nåt utbrott vid frukosttid.... Vi njuter förstås! Men visst, allt är efter Turbos behov - oss själva lägger vi åt sidan.

Turbo har också varit jätteduktig på att följa mitt nya uppsatta schema där det bl a gällde att få kontroll över hans coca-cola-begär.

Nu vet han exakt vad som gäller och det fungerar utmärkt - än så länge iaf. En enkel metod, men man ser hur stort behov Turbo har av tydliggörande visuella saker.

Eftersom vi haft ett par lugnare dagar och vi varit hemma mycket både jag och mannen så har jag passat på att plugga på lite i vår kursbok. Tänker ju ta tag i saken med Turbos utbrott lite på egen hand så länge, i väntan på KBT. Vi får se om jag lyckas komma nån vart, men kanske, kanske en bit på vägen så småningom. Men det är en mycket lång process!

Måste passa på att förklara lite om varför detta med KBT inte verkar så enkelt med Turbo, enligt psykologen. Det som försvårar det hela är att han inte har så lång startstäcka - han går från 0 - 100 på en sekund ibland. Alltså från det att man ser de första tecknen hos honom tills han får utbrott. Det är den lilla tiden man har på sig att hjälpa honom att reagera på ett annat sätt, ett sätt som är acceptabelt i stället för att sparka, slå eller välta möblerna. Det krävs verkligen att man känner honom utan och innan om man ska klara en sån sak. Och han behöver ha den hjälpen både hemma, i skolan och på korttids. Därav det komplicerade! Så i väntan på att habiliteringen och skolan ska komma fram till något så provar jag snart lite på egen hand att nå Turbo och jag pluggar vidare....

Nu fortsätter vi helgmysa lite, en ledig dag kvar. Kram på er och jag hoppas ni har det fint därute ♥

Nu är jag taggad!

Detta blev en lång dag... eller förresten... ska nog börja berätta om gårdagskvällen! Jag tog läggproceduren i går kväll, det var längesen nu men mannen behövde vila. Han börjar känna sig sliten nu när jag har tagit en paus från kvällspassen med Turbo. Det sliter hårt att vara så pass alert och ligga steget före, det sista man gör innan man själv ska lägga sig. Så jag tog kvällspasset och vi hade ett helt underbart sådant! Jag fick en otroligt bra kontakt med Turbo och satt och pratade en bra stund i hans rum. Vi ritpratade lite. Detta gav mig lite mera hopp om att jag ska kunna nå honom när det gäller hans utbrott om man bara tar det på rätt sätt. Men det var ju där jag går bet! Hur gör man?? Återkommer om det...

Jag körde Turbo till korttids i morse och det var inga som helst problem. Mt jobbade idag och de hade också besök av den nya killen Ok. De hade nog haft en lyckad dag, vad jag kan förstå. Härligt när det verkar funka direkt! Bara att hoppas det fortsätter så.

Mannen och jag hade en tid på habiliteringen strax efter lunch - intressant möte! Vi skulle träffa psykologen där och se om vi kan komma nån vart med detta med KBT. Lite av syftet med mötet idag var också att psykologen skulle lämna över vårt ärende till en annan psykolog eftersom vår "gamla" ska sluta. Synd eftersom hon ändå verkar kunna det vi har efterlyst. Men, men... Vi fick alltså träffa en "ny" psykolog och vi vet inte så mycket om henne än, men första intrycket var bra iaf.

Den "gamla" psykologen redogjorde också för mötet hon hade på skolan i förra veckan där hon fick träffa Turbo för första gången och även personalen som var på skolan den dagen. Intressant att höra om hennes reflexioner där och hon kom också med teorier om varför Turbo gör vissa saker - mycket intressant! Hon är ändå psykolog så hon kan ju antagligen se lite djupare på detaljer än vad vi andra kan.

Hon spann också vidare på hur vi ska lösa detta med KBT. Det är tydligen inte många föräldrar som efterfrågar en sån specifik sak som vi gör, men de ville ändå försöka lösa detta. Men utbildade personer på autism verkar helt klart vara en stor brist överallt. Eftersom vi efterfrågat något speciellt och det inte finns inom habiliteringen så kunde de tänka sig köpa in den tjänsten - låter ju jättebra! Sen är det det att de vill se vad rektorn och skolan kommer fram till så det möjligtvis går att samordna. Psykologen fick mig att förstå hur svårt detta är med Turbo, att det behövs personal runt honom som verkligen kan läsa av honom blixtsnabbt om man ska kunna hjälpa honom med KBT.

Men jag är sååå taggad just nu och jag kommer att göra ett ordentligt försök att nå Turbo nu. Jag kommer att ritprata mycket med honom (om han är med på noterna). Försöka få fram ett budskap till honom, men jag vet faktiskt inte än vad jag ska börja med. Vi har nämligen två saker som måste tas itu med, det är inte bara detta med hans utbrott utan en sak till som är lika allvarlig. Å andra sidan tror jag faktiskt inte att det är lika svårt att åtgärda som hans utbrott är. Mmm, jag ska läsa på lite till i boken jag tog fram igår. Mannen kikar lite i den också och vi är båda övertygade om att den är väldigt bra och kanske det som vi behöver för att börja på lite med Turbo. Ja, ja, fortsättning följer....

Iaf, när vi var i väntrummet på habiliteringen så inledde mannen ett samtal med en annan pappa som satt där. Han hade fyra barn, varav tre med diagnoser. Det slutade med att vi utbytte våra namn och telefonnummer och där lär det bli en fortsättning... ett mycket intressant möte där också och det kan leda till en ny öppning för oss med vissa saker... återkommer säkert framöver....

Ha en trevlig och lugn helg nu alla läsare ♥

Grottar ner mig

Här har vi en mycket, mycket lugn eftermiddag och förhoppningsvis fortsätter det så hela kvällen. Turbo har tydligen haft en trivsam och bra dag på korttids idag, hela långa dagen. Härligt med harmoni här!
Själv har jag genom ett forum på nätet fått mig en kick under eftermiddagen (tack för stödet, om ni läser här!) och därför grottar jag nu ner mig i lite kursmaterial från en kurs vi var på för länge sen.

Jag letar efter själva nyckeln till att nå min son och förvandla dessa hemska utbrott till nåt helt annat. Tror ni jag lyckas?? Vet inte, men i morgon ska vi till habiliteringen få se om det leder till nåt....

Njut av sommaren, för den har kommit idag - iaf tillfälligt!

Kramar ♥

INGEN KBT !

Nu får jag verkligen lägga ordentliga band på mig för att inte vräka ur mig en massa dumt! Åhhh, jag är ledsen, upprörd, frustrerad, arg, känner mig maktlös och jag vet inte allt!! Grrr... åhhh.... !! Vill ni läsare ha en förklaring kanske?!?

Jag fick tag på chefen för habiliteringen idag, har skjutit upp jagandet på henne men idag kom jag till skott! Anledningen till att jag sökte henne var detta med att vi vill ha KBT till Turbo och har så önskat i flera år. Inget händer så därför tyckte vi det var dags att ta ett snack med chefen för hab. Jodå, hon lyssnade och verkar ta allt på allvar. Men hur många har inte lyssnat under åren och inget har hänt ändå. Svaret jag fick ang KBT var att det finns tyvärr inte att tillgå inom habiliteringen!!! Nähä... vad gör man då då?? Kan nån vänlig själ tala om för mig hur i all världen vi ska lyckas få den hjälpen till Turbo! Jag vore mycket tacksam!

Just nu känner jag mig ganska uppgiven och är färdig att ge upp den här kampen... men det går ju inte, måste tänka på Turbos bästa och hans framtid. Måste kämpa vidare, men hur?? Vad blir nästa steg? Vet inte vad som kommer över eller bredvid eller nånstans när inte habiliteringschefen kan hjälpa.... Men än så länge är inte sista ordet sagt från habiliteringschefen. Hon skulle dra detta ett varv med hela teamet som vi står under. Nån typ av hjälp ska de väl kunna fiska fram... det behöver kanske inte heta KBT för att Turbo ska bli hjälpt... Att de inte kan erbjuda KBT bygger på att det inte finns nån utbildad psykolog på detta att tillgå. Det finns öht inte så många såna....

Skönt att skriva av sig lite, tyvärr i lite heta ordalag men det är så det känns just nu! Jag önskar så att jag kunde den här biten själv, att jag kunde rita upp något enkelt men med ett budskap som Turbo behöver ta till sig. Men hur ska jag nå honom, hur ska jag lägga upp det? Ja, det är ju där proffshjälpen behövs. Och kanske räcker det inte med att rita, man måste kanske ta till andra metoder - vad det nu kan vara som expertisen använder sig av... Vi får väl se vad som händer, vi har möte med psykologen i slutet på veckan....Nu lämnar jag detta för idag och ska försöka samla mig igen...

En glad Turbo lämnade jag av på korttids idag. Mt mötte och de fick en bra dag. Skönt när det börjar fungera bättre och bättre mellan dem eftersom Mt inte jobbat så länge med Turbo än. Men det ska nog bli bra. Tyvärr möttes jag av en Turbo som var sur och visade fulfingret när jag hämtade på eftermiddagen. Inte riktigt vad jag behövde efter denna förmiddag, men det var bara att koppla på värsta pedagogen igen! En liten felsägning av personalen på korttids (sånt som händer oss alla ibland) och Turbo gick igång. Som tur var satt det inte så djupt utan det räckte med att jag började skoja lite och sa nåt lockande till honom så blev han glad ganska omgående. Skönt! Nu är han lugn och glad och fin här igen.

Såg att jag fått en avi med posten idag när vi kom hem... Undrar om jag hinner hämta ut det idag... beror på när mannen kommer och löser av mig här.... Spännande saker!

Det hade också kommit ett brev från en läkare med ett besked om att ingen behandling behöver sättas in på Turbo i det som man testade HÄR! Vi har varit tvungna att kolla upp det en gång till eftersom vi misstänkte att värdena inte låg inom gränserna. Men nu så... Så skönt att slippa, med tanke på att behandlingen innebar en spruta varje dag.... Nu räcker det med att man kollar honom var 6:e månad och det kan vi stå ut med :) Är glad över detta fina besked idag iaf! Detta besked ska jag ta med mig i sinnet när jag åker iväg bort en stund ikväll och jag lämnar det upprörande telefonsamtalet bakom mig (hoppas jag).

Ha en trevlig dag det som är kvar av den och jag hoppas solen lyser på er ♥

Nöjd!

Gårdagens eftermiddag och kväll funkade fint här hemma med Turbo. Han var lugn och fin och av morgonens utbrott på korttids fanns inget kvar. T hade märkt av en viss oro under dagen, men jag tror det beror på att Turbo känner sig obekväm och skäms inför T efter sitt utbrott. I morse var det återigen T som tog emot Turbo på korttids/fritids medan jag jobbade. Idag hade Turbos oro varit bortfluget och det är ju skönt när det lägger sig igen och de hade haft en fin dag.

I eftermiddags så försökte jag göra färdigt schemat jag hållit på med till Turbo. Vartefter jag funderar så kommer jag på bilder som fattas och det är bara att sätta sig med dataprogrammet och göra i ordning nya och skriva ut. Sen är det bäst att laminera dem så de håller att flytta runt på. Men nu börjar jag bli nöjd! Nu har jag fått med det viktiga som Turbo behöver veta och som jag vet att han frågar om varje dag. Som ni ser har jag också fått in en halvliters petflaska med coca-cola vissa dagar i veckan. Ska bli spännande att se om han "köper" detta schema, men jag tror det. Nu är denna veckan och nästa vecka klara och uppsatta på väggen så nu kan Turbo kolla och se vad som gäller.

Nu ikväll tog jag fram mina kära stavar igen efter ett par månaders vila för dem (och mig). Men nu tycker jag det är dags att vi börjar motionera oss så sakteliga igen. Jag ska försöka ta mig en halvtimmes promenad varje dag och se vad kroppen säger. Får börja lite försiktigt, men nu måste jag igång. Känns inte bra att inte röra på sig som man är van. Typiskt nog så kom det naturligtvis ett störtregn när jag var som längst bort ikväll, men det var skönt ändå att äntligen ha fått komma ut en stund.

Här sitter jag nere i källaren och fördriver tiden medans mannen sköter kvällsbestyren med Turbo. Lugnast så och jag hoppas det ska gå smärtfritt ikväll, men man vet aldrig....
Kramisar ♥

Schema, pyssel, bilder och utbrott

Usch vad de lediga dagarna försvinner och går fort! Det är så mycket man vill och behöver göra så man hinner inte med hälften ens, men vi har haft en mysig och bra helg, jag och mannen, så jag ska inte klaga! Det är första helgen på många, många veckor som jag känner att jag mått ganska hyfsat och är någorlunda med på banan igen, även om jag måste vara försiktig.

Igår (lördag) träffade vi lite vänner på förmiddagen och gjorde lite nytta, shoppade, åt lite god lunch m m. Bl a så köpte vi ett par högtalare som jag kan koppla till min laptop när jag kör radio eller spotify i den. Har nämligen ingen radio utan använder mig av datorn till det. Men laptopen har inget bra ljud, men det blev riktigt bra med högtalarna till! Bara att hoppas på att Turbo också gillar ljudet...

Det passade utmärkt med bra ljud med tanke på att jag skulle hålla på med bildschema på eftermiddagen igår. Det blir så mycket roligare då för det tog sin tid kan jag säga. Det är lite pyssel med dessa bilder men jag tycker det är ganska roligt bara man har tiden. Och ännu längre tid tar det när vissa lägger sig i ;)

Jag gjorde i ordning ett tvåveckors schema så Turbo får bättre översikt när och var han ska vara borta och hemma och vem som jobbar med honom m m. Så här ser nästa veckas schema ut:

Nu har jag gjort i ordning bilder både på korttids och på personalen där, så det är lättare för Turbo att se vad som ligger framför honom. Detta är alltså inte ett detaljschema, det får man använda fickschemat till eller nåt liknande. Det här schemat är bara till för att se i det stora hela hur dagarna ser ut.
Något jag också kommer att sätta in bilder på här, är när och hur mycket coca-cola Turbo får dricka. Turbo är en person som mycket lätt hamnar i ett beroende och tyvärr tror jag vi halkat in i ett coca-cola-beroende just nu. Men jag tror att vi kan stävja detta genom att visa tydligt på schemat vad som gäller. Vi provar så iaf så får vi se hur det går.

Frampå tidiga kvällen igår cyklade jag och mannen in till samhället till det nyöppnade huset i byn, och tog oss en macka och ett glas rosé.

Kopplade av lite där innan vi cyklade hem igen. En helt och hållet njutbar dag blev det, oj, vad vi behövde det! Undrar vart vi varit om vi inte haft avlastning?? Den tanken vågar man inte tänka fullt ut...

Idag var det dags att hämta Turbo på korttids. Fick sms från T som jobbade sista dygnet, med en förvarning om att det kunde vara lite labilt pga ett utbrott vid frukost idag :/ Bra att veta sånt i förväg för då kan man förbereda sig lite och vara extra alert om det skulle behövas vid hämtningen.

Jag skrattade gott när jag läste i kontaktboken sen om vad som hade hänt ;) Alltså... det är inget att skratta åt egentligen... det är jobbigt när det händer.... Men dels så är det så makabert och T beskrev det så roligt och dels så är det så befriande att Turbo reagerar likadant på korttids som han gör hemma, han känner sig trygg även om det naturligtvis aldrig är lyckat med utbrott.
Någonting gick snett med ett saltkar och vips så fick stackars T städa HELA köket sen! Det går blixtsnabbt och har man tur kan man rädda några saker från att åka i golvet! Jag ler igenkännande och tänker att så där ser många av våra helgmornar ut.... Japp, sånt är livet på en Diagnoslandspinne!

En massa kramar till er alla därute ♥

Lokalbyte? Personalbyte?

En liten detalj i schemat igår kväll blev lite fel för Turbo så det blev ingen dusch, tyvärr. Hoppas personalen på korttids står ut och / eller skickar in honom i duschen ;) Inte lätt när det blir fel och surt, då är det bara att göra nattningsproceduren så kort som möjligt för att undvika större utbrott.

I morse körde jag alltså Turbo till korttids där Mt tog emot. Nu är det korttidshelg så vi hämtar inte förrän på söndag eftermiddag. Jag tror säkert de får en bra helg och jag och mannen behöver pusta ut lite.

Jag tänkte återkoppla till ett inlägg som jag hade för ett par dagar sen som gällde att Turbo tuggar sönder sina T-shirts. Jag har fått ett fint tips via nätet (vad gjorde man innan internets tid?) så igår beställde jag hem ett par grejer som jag ska testa på honom, få se om vi kan rädda hans T-shirts i fortsättningen. I början på veckan gick det tre T-shirts på tre dagar - blir lite väl dyrt i längden. Kommer att berätta vidare sen när jag fått hem grejerna och tala om hur det gick. Spännande, tycker jag och jag hoppas att det inte är alltför lång leveranstid bara.

Personligen så tror jag att det är ganska vanligt att de med autism tuggar på saker. Jag kommer ihåg en gång för en massa år sen då vi bodde på ett vandrarhem. I köket så stod det en likadan pipmugg som Turbo hade på den tiden. Jag vet att jag och mannen kommenterade muggen och undrade om det kunde finnas fler än Turbo som tuggade så där.... Den var nämligen lika söndertuggad som Turbos. Och det visade sig att flickan hade autismdiagnos! Kan berätta att vi köpte nya pipmuggar OFTA, vi var storkonsumenter på pipmuggar!

I helgen nu så har jag tänkt att sätta mig och göra ett ordentligt bildschema som visar två veckor framåt. Är övertygad om att Turbo behöver ha ett sånt. Därför var jag tvungen att ringa chefen för korttids idag för att få veta hur det blev med lokaler för Turbo. Det var ju tänkt att han skulle ha en ny lokal när han är där på dagtid (alltså fritidstid, ej helger). Men det ställde ju till en hel del oro för Turbo. Nu hade hon stor förståelse för detta och fixade så han får vara på det gamla invanda stället. Andra barn som tål det bättre får byta ställe istället för Turbo. Guld värt att slippa oroa honom nu med en sån sak också, det räcker med att det är sommarlov!

Chefen där berättade också att en del personal från korttids kommer att försvinna snart.... de har för mycket personal på korttids.... Dock hade hon förhandlat sig fram till att både T och Mt får vara kvar på korttids, mycket för Turbos skull! Gissa om jag pustade ut när jag hörde detta?? Vilken tur att hon förstår hur jobbigt det ändå varit under detta året för Turbo med nya skolan och personalomsättning där. Så en personalförändring på korttids också, är nog mer än vad Turbo och vi föräldrar klarar av nu.... Vi är glada och tacksamma över att slippa byta lokal och personal för Turbo! Tur att det finns förstående enhetschefer som jobbar på rätt ställe!

Innan jag slutar för idag så måste jag tacka A för komplimangen om bloggen, blir jätteglad över att få respons på det jag skriver! Jag kommer att besvara din fråga senare, så håll ut lite.

Nu ska jag ta mig hem från jobbet och försöka hitta lugnet och koppla av lite och det ska väl inte vara alltför svårt ikväll. Och mannen har lovat att träna på en ny rätt på sin meny... ser fram emot det :) ♥ Kram på er alla ♥

Sorgsna tider för många

I dessa dagar läser man på olika forum på nätet om hur sorgligt det är i skolavslutningstider för många av NPF-barnen och deras familjer. Barn som inte ens går på avslutningen för att de inte klarar av det, barn som går, men har det annorlunda strukturerat eftersom de behöver det. Min son är ju en av dem som har avslutningen på ett annorlunda sätt mot vad som är vanligt för en 7:de-klassare. Känslomänniska som jag är så vet jag inte om jag kanske trycker bort de där jobbiga känslorna, för i år blev det verkligen annorlunda med tanke på att han går på en skola med endast tre elever. Han går inte ens i en vanlig klass längre och kommer säkerligen inte att göra det nån gång framöver heller....

Igår märktes det tydligt att Turbo är annorlunda. När jag frågade honom vad vi skulle fira skolavslutningen med för gott hemma, så blev svaret "muffins". Ja, så fick det bli! Nu hade de ju ätit tårta i skolan och han var nöjd med det, men samtidigt, visst funderar man som mamma ibland.... Visst känns det som ett styng i hjärtat ibland när man inser hur det skulle kunnat vara, men nån sorg... nej, det känner jag inte riktigt så och glad är jag över att slippa det också. På nåt sätt har jag väl accepterat läget och som jag skrivit förut så är livet för intensivt för att jag ska hinna tänka tanken helt och fullt ut. Vem vet, det kanske kommer.

Iaf, så la sig lugnet ganska bra här igår kväll när jag fått lugnat Turbo med att han fick vara på det vanliga korttidsstället idag medan jag jobbade. En liten aning jobbigt blev det för honom precis när vi åkte hemifrån i morse och lite dallrigt vid lämningen, men sen var han gladare när jag hämtade honom. Han och Mt hade haft en fin dag tillsammans och Mt tyckte Turbo kändes bättre. Det fanns inget stelt i hans ansikte när jag mötte honom på eftermiddagen och han var strålande glad när vi åkte hem. Sen i eftermiddag så har assistent N varit här som vanligt på torsdagar och det är en stund som Turbo alltid ser fram emot.

Det var skönt att Turbo kom iväg till korttids idag iaf, trots oron med platsen och trots att han fortfarande är förkyld (men mycket bättre). Jag och mannen hade lite på agendan idag genom jobbet. Som företagare var vi inbjudna till en förhandsvisning av ett "hus" i vår lilla ort, som man ska inviga på lördag.

Huset innehåller glasmuseum, utställningslokaler, glashytta, konferenslokaler, festlokal och fik m m. Jag hade inga som helst förväntningar på hur det skulle se ut, vi är inte vana vid sånt här i vår lilla "håla". Men oj, vad vi blev överraskade över stilen på bygget. Vi har ju bara sett bygget utifrån när det vuxit fram, men invändigt - det var helt i min smak! En duktig person från orten hade arkitekterat hela huset. Fantastiskt! Vi blev också bjudna på en buffé där så vi fick nåt i magen. Detta kommer nog att bli ett ställe dit jag tar besökare på en kopp kaffe, lunch eller varför inte en öl eller ett glas vin! Bilderna i dagens inlägg är från dagens visning.

Här har vi Siw Malmqvist som ställde ut sina akvareller. Riktigt fina alster hade hon!

Nu är det läggproceduren kvar här ikväll och mannen fixar den. Jag har dragit mig undan och sitter i källaren så de får vara ifred. Men jag hör att det är lite dallrigt... Go´natten på er så småningom ♥