Jag var ju inne på i förra inlägget om hur turbulent livet varit och att vi inte hunnit stanna upp och tänka efter så mycket på hur vi har eller har haft det. Ibland undrar jag hur vi orkade med vardagen under sonens första år.... puh så det var. Kan berätta lite mer om det.
När sonen var fyra månader gammal, dog min mamma. Det gick väldigt fort, två månader, sen var hon borta. Hon fick se sitt barnbarn några månader bara, men hon sa bl a en mening som etsat sig fast hos mig: "Det är nåt speciellt med honom". Tänk om hon visste hur rätt hon hade....
Efter att hon gått bort, växte oron för min pappa som vi såg inte mådde bra. Efter mycket om och men lyckades jag lura honom till en läkare och efter en del undersökningar och utredningar konstaterades att han blivit dement....och det gick fort utför, antagligen utlöst av min mammas bortgång. Något jag ångrar idag är att jag inte skrev ner alla turer som blev med honom och myndigheter.... kunde ha skrivit en bok om hur stelbent papperssverige fungerar i såna situationer. Oj, oj, det var en kamp det också.... precis som det kan vara en kamp när det gäller många saker inom NPF-området.
Men iaf, knappt ett år efter att min mamma dött så dör min svärfar helt plötsligt och utan förvarning. Det var som ett otroligt dåligt skämt alltihopa! Vi var mitt uppe i kampen och oron för min pappa och nu lämnar svärfar, som då var omgift, en relativt ung änka och en två-årig son efter sig. Vi kände naturligtvis att vi behövde stötta och ta hand om dem så gott vi kunde, mitt i allt som vi hade med mammas bortgång, pappas sjukdom och två söner att ta hand om varav den ena fortfarande ganska liten.
Allt detta som hände under sonens första år, fick vi nysta upp igen när vi påbörjade utredningen med honom. Det första man tittar på när man gör en utredning är om det finns nåt i familjen som påverkar barnet till att ha det beteendet eller de svårigheter det har. Men man kom fram till att hans problematik inte hade att göra med alla dessa saker som inträffade i vår familj. Och skönt var väl det, för hade de kommit fram till en sån sak så hade jag nog lagt en stor skuld på mig själv. Inte för att man hade kunnat påverka så mycket, men ändå....
Ja, ja, det var lite historia... tur man inte vet i förväg hur livet kommer att se ut. Men livet går vidare och man hittar trots allt glädjeämnen och visst finns det många såna! Man har med tiden lärt sig uppskatta småsaker som andra kanske inte ens ser.
Nu är det helg igen och sonen har blivit "fraktad" till korttids där han ska vara över helgen. Han åkte till skolan för första dagen idag för denna veckan. Har varit hemma och hostat och snorat några dagar och man vet inte hur den här dagen avlöpt. Det kan ju bli lite ostabilt så här första dagen efter att ha varit hemma flera dar. Men korttids är ju lugnt och tryggt så det blir säkert bra bara han kom dit.
Häromdan började jag fundera på upplägget av passning av sonen när vi ska till Japan. Man behöver ju ha det svart på vitt så vi tryggt kan lämna landet. Men jag hade inte behövt bry mig, korttidskillarna hade redan snackat ihop sig och gjort upp ett schema över hur och när de ska vara hemma hos oss och ta hand om sonen! Blir nog inga bekymmer det där, snyggt jobbat tycker jag!
Jag pratade med en av killarna idag och fick reda på att han hade andra planer framöver. Jag har tänkt tanken, detta är unga killar som jobbar med sonen och man vet inte vilka planer de kommer att ha. Vi är glada så länge det varar med denna personal som faktiskt fått korttidsvistelsen att bli näst intill perfekt för sonen. Men usch vilket streck i räkningen det skulle bli för sonen och hela familjen om det skulle bli ändring på det! Nu verkar det inte som personalkillens planer skulle påverka sonens korttidsvistelse alls och det är jag oerhört tacksam för! Hoppas det får fortsätta som det gjort de senaste 1-1, 5 åren ett bra tag till iaf.
Nähä läsare, det blev lite dystert här idag (och alldeles för långt, kanske). Nu tar jag mig nog en promenad innan jag fortsätter att jobba nån timme till. Sen blir´e fredagsmys med mannen, halloumiost, räkor, ett glas vin, tända ljus och en mysig spinnande katt i knät tillsammans med Idol. Det ni! Hoppas ni får det lika bra därute ♥
2 kommentarer:
Vännen min <3 Jag är lite slarvig med bloggläsandet just nu och ströläser bara. Har itne riktigt ro men är väl snart ikapp igen :) Lite mycket hela tiden..
Kramar om du fina!
Jaa du vilken resa ni fick, verkligen allt på en gång. Märkligt men det verkar som om det alltid blir så på nåt sätt. Det är verkligen tur att man inte vet vad livet komer med för överraskningar i förväg, få då skulle man inte orka alls, det är jag ganska övertygad om.
Ni är verkligen starka och fantastiska måste jag säga som har lyckats så otroligt bra med sonen. Det är nog inte så konstigt att du inte hunnit sörja nåt, du har ju inte haft tid det har ju verkligen gått i ett. Ibland ösnkar jag att jag vore mycket yngre så man var lite mer bekymmerslös, å andra sidan hade man inte haft all erfarenhet man faktiskt har nytta av med den sits man hamnat i.
Stor kram och tack för ett mycket öppenhjärtigt inlägg.
Och såklart det där huset är såå fint, men min absoluta favoritbild av dina bilder är trädsiluetterna, den är så otroligt vacker...
Mys på nu med varsin katt i knät till teven och vinet.
Skicka en kommentar