Känslor i diagnosvärlden

Med tanke på gårdagens inlägg så försökte jag pejla läget i morse för att kunna ge medicinen tidigare än vanligt. Tyvärr vaknade han och var sur, jag hade inte en susning om varför. Han brukar inte vara på så dåligt humör när han kliver upp ur sängen, men idag märktes det tydligt att något var fel. Efter ett tag förklarade han att jag väckt honom mitt i en spännande dröm och nu fick han ju inte veta hur det slutade.... Nej, vad säger man till tröst?? Kanske kan fortsätta drömma drömmen nästa natt.... :)
I vilket fall som helst så blev morgonen faktiskt lite lugnare än vanligt sen, trots den dåliga starten!

Här händer inte så mycket just nu. Jobbar fortfarande men ska snart hem för morgondagen är fullspäckad. Måste förbereda lite ikväll. Sonen är på korttids denna helgen.

Jag har en vän i Diagnoslandet som skriver väldigt mycket om sina tankar. Med tillåtelse från henne tänkte jag visa er en sak hon skrev häromdagen. Orden passar i mångt och mycket väldigt bra in på vår familj, med vissa små detaljskillnader.

"Ofta saknar jag verktygen för att kunna fixa mitt arbete. Det är ett jobb jag inte har bett om. Plötsligt så var jag heltidsanställd i NPF-världen och ingen gav mig en intervju. Jag fick en tjänst och ingen vägledning. Kunnandet var jag tvungen att fixa själv. Det finns ingen uppsägningstid på detta jobb. Anställningen varar för evigt och jag är oavlönad. Semester kan jag inte ta. Det finns inte på kartan över kriterierna på detta unika jobb. Jag kan lämna över, stämpla ut och vara mig själv en stund. Dock så måste jag infinna mig snart på plats igen, ty det är jag som är som enkom kan sköta detta arbete.

Nu kommer jag att få vara tjänstledig varannan lördag och det ska bli en enorm lättnad. Det är av kärlek och av överlevnad jag har åstadkommit denna lilla ledighet. Även jag behöver få kraft och ork att återhämta mig. Misstro mig inte, jag älskar det jobbet jag har. Det gör jag av innerligt engagemang och av total kärlek. Däremot så måste man få bara vara i bland och få tid med den andra heltidsanställda. Vi behöver rodda familjeföretaget och få perspektiv på livet. Även han behöver bara få vara och nu har vi fått chansen. I snart 24 år har vi varit tillsammans och kärleken flödar trots brist på avlastning. Tillsammans är vi så starka och jag är så glad att jag mötte ett sådant underbart exemplar till man. Ett guldkorn. Jag älskar honom och han mig. Vi är ett team och det är vår samspelta lagkänsla som fixar vardagen."

 

Skillnaden mellan oss och henne är att vi har varit tillsammans några år längre. Vi har också kommit några år längre i Diagnoslandet och därmed också hunnit få mera hjälp och avlastning vilket är ett måste om man ska orka vara en bra förälder. 

Det var lite tankar från mig här ikväll. Nu önskar jag er lite härligt fredagsmys och en helskön helg ♥