fredag 28 oktober 2011

Fredagsmys?

Sonen kom iväg till skolan idag också :) Lite lättare idag än igår får jag väl säga. Han är väl fortfarande inte riktigt glad och det kan man väl inte räkna med än på ett tag heller. Dataproblemet hankar sig fram provisoriskt. Vi har kopplat en extra skärm till laptopen så han kan hålla på med den... iaf tills vi ska lämna in den... då blir det inte lätt :(. Sen har han ju kommit på att han inte kan ta med sig den till korttids i veckan heller. Det är ju lov nästa vecka och han ska vara på korttids fyra dagar på dagtid när jag jobbar. Han brukar alltid ta med sig datorn dit, så det blir en utmaning att få det att fungera ändå.




Jag kan väl tillägga det att dessa båda utbrott som fick så förödande konsekvenser i veckan (skärsår på mina fötter och att datorn gick sönder), det var inga stora utbrott utan det var tillfälligheter att det blev som det blev. Hade jag inte stått precis där han kastade glaset så hade det bara varit att sopa upp glassplittret och sen varit över. För sonen blev lugn direkt efter kastandet. Likadant var det när han kastade datamusen. Hade den kommit på sidan om dataskärmen så hade det varit frid och fröjd snabbt sen. Så det är inte det att han haft ovanligt mycket eller ovanligt stora utbrott denna veckan.




Jag har lite kontakt via nätet med en mormor i Diagnoslandet. Det är så intressant att höra hennes reflexioner och tankar om hur det kan vara. Hon är en mycket insatt och förstående mormor. Bl a så fick jag några tänkvärda rader skickade till mig. De är skrivna av en okänd skribent, troligtvis någon med egna diagnoser. Läs och begrunda ur den personens synvinkel som har diagnoser:

Tänk på hur det känns för oss med diagnoser.
Tänk på hur det känns för oss, att vi känner oss annorlunda.
Tänk på att vi blir missförstådda och ibland kränkta för vårat annorlunda tänkande.
Tänk på hur det känns att inte kunna kontrollera sina aggressiva utbrott.
Tänk på hur det känns att inte kunna sitta still när det kryper i hela kroppen.
Tänk på hur det känns för oss när man inte orkar med alla krav.
Tänk på hur det känns för oss när man inte kan bromsa sig själv.
Tänk på hur det känns när man inte klarar av att strukturera sig själv tillräckligt.
Tänk på oss hur det känns att känna sig misslyckad när man gör så gott man kan.
Tänk på oss hur det känns när man tappar självkänslan och har svårt att anpassa sig.
Tänk på oss att vi behöver stöd och stöttning.

Jag tycker dessa ord gör så att man kan sätta sig mer in i hur den personen känner sig och det är så man måste tänka för att kunna stötta på bästa sätt. De klarar inte saker som vi andra klarar, bara att acceptera att det är så och försöka strukturera och anpassa bäst det går. De har det inte lätt.
Nu har inte min son kommit så långt än att han förstår att han är annorlunda och lider av det, han är glad och lycklig (för det mesta) i sin egen bubbla. Han tänker inte på sin omgivning på det sättet och det är väl både för- och nackdelar med det.
Ja, ja, tänkvärt var det iaf.




Hur det har gått i skolan idag vet jag inte än. Har inte träffat sonen än utan sitter på jobbet fortfarande. N har assisterat hemma några timmar på eftermiddagen medans jag och mannen uträttade ett ärende. Men nu är mannen och sonen på bio! De ser Tintin-filmen och jag hoppas den faller sonen i smaken så det funkar bra för dem. Strax hämtar de mig på jobbet och vi ska åka hem och försöka få till lite fredagsmys i soffan. Vi hoppas på det iaf.
Kram på er alla som fredagsmyser och alla andra också  ♥

2 kommentarer:

Babs sa...

Ja jag har tänkt att gå på fotomässan, Mats tyckte vi skulle åka till Stockholm den helgen och jag var inte sen att haka på. Vi har tänkt att gå på fredagen men det är ju inte skrivet i sten.
Vilken fin blogg du har, fina bilder och du skriver så bra, lättläst och enkelt!

mariellejohnsson sa...

Ja det var minsann tänkvärda ord. Just det där med utbrott är ju en sån sak som jag verkligen försöker sätta mig in i och har gjort i alla år. Det gör man ju som mamma, man försöker förstå hela tiden.
Det som är jobbigt är snarare att omgivningen inte förstår tycker jag. Alla dom som står med gapande munnar och tycker att när det gäller barn så är dom ouppfostrade och när det gäller vuxna så borde de spärras in i princip. Sånt där gör så ont inne i mig.
Men men man får väl försöka släppa det, det går ju inte att ändra på alla andra även om man gärna skulle vilja.
Du är en fantastisk mamma tycker jag. Och jag känner igen så mycket av det du skriver.
Stor kram!