K-A-T-A-S-T-R-O-F

Om nu min rullgardin sakta gick ner för mig på eftermiddagen igår av olika orsaker och stannade på hälften, så gick den snabbt ner helt innan dagen var slut. Fy vilken avslutning på gårdagen det blev! Jag tyckte jag var lite nertryckt på eftermiddagen så jag tog mig en rask och snabb promenad i ösregnet igår. Sen var det min tur att lägga sonen på kvällen och det var då det hände....

Sonen har börjat krångla vid läggdags och förhalar tiden så den går alldeles för långt innan han hamnar i sängen trots att vi använder timstock. När han dragit ut på tiden tillräckligt så tyckte jag att NU måste vi gå upp i sängen. Sonen är väldigt kravkänslig och datamusen satt genast i laptopskärmen - SMACK! Skärmarna tål tyvärr inte såna krafter. Det händer emellanåt att han kastar musen men då hamnar den på sidan om skärmen, så icke igår :(

Oj, vad ledsen han blev! Det går inte att med ord beskriva, han t o m grät sig till sömns sent omsider - har nog aldrig hänt förr. Att vara i närheten av honom i det läget är svårt, försökte väl till och från och man får vara på sin vakt men man vill ändå försöka trösta det otröstliga så gott det går. Fast det går egentligen inte....Datorn är ju hans allt! Det var som en beskrev det för mig igår: att datorn för grabben är lika viktig som syret vi andas. Ja, så kan man nog säga...

Med två dagar i rad då det hänt förödande saker så är man återigen i det läget att man är så fruktansvärt trött på dessa utbrott. Jag går här och funderar och grubblar på ett förslag jag fick på ett forum på nätet som handlar om NPF, ett förslag som kanske, kanske skulle göra att vi tar ett steg i rätt riktning i kampen mot utbrotten. Men förslaget behöver skräddarsys så det passar min son, och vi behöver också hjälp utifrån och att hitta rätt person för detta.... någon med rätt intressen och rätt pedagogik... mmm.... inte lätt.... tål att grunnas på.

Hade tänkt mig en långpromenad idag för att försöka få bort lite av det negativa som cirkulerar i mig, men jag tittade på min fot igår kväll och den såg inte så bra ut. Ett av skärsåren från i förrgår var nog djupare än jag trodde. Blödde så det droppade när jag tog av förbandet igår... hade kanske behövt att sys ihop. Men, men, det ska väl läka så småningom, har haft värre skador än så utan att uppsöka läkare... Så jag tog och cyklade på motionscykeln i stället så svetten lackade. Jätteskönt att bli av med lite överskott eller underskott eller vad vi ska kalla det. 

En liten pärs var det att få iväg sonen till skolan i morse. Han hade bestämt redan igår att han inte kunde gå till skolan idag pga att han var för ledsen. Det var också det första han sa när jag väckte honom. Men jag var beredd på detta och jag kände mig som en grym mamma som skickade iväg honom idag. Han t o m grät en stund innan taxin kom.... Men samtidigt tror jag att tankarna skulle skingras lättare i skolan än om han var hemma och bli påmind om det tråkiga som hänt. Jag förvarnade Mk på skolan om att de kunde få det tufft idag och jag berättade vad som hänt. De anpassade skoldagen efter sonens tillstånd, jättebra! Nu är det bara att se hur eftermiddagen och kvällen avlöper. Kan bli en utmaning....

Kram på er gott folk ♥