Idag när jag suttit på jobbet och haft radion på, så har det genomgående temat varit hur alla längtar efter semestern och vad skönt de ska ha det då. De vet inte hur bra de har det...
Semesterperioden i en familj som vår, brukar vara den tyngsta perioden på året. Visst ska det bli skönt att vara ledig från jobbet, men diagnoserna har vi inte ledigt från. Eftersom sonen har så pass grav funktionsnedsättning att han behöver passning hela sin vakna tid så innebär det ett jobb för oss föräldrar på ca 15 timmar varje dygn. Det är lika med heltid + en massa övertidstimmar varje dygn. Nu är vi ju två som kan dela på detta, men man är ändå aldrig ledig och kan slappna av om man befinner sig på samma plats som diagnoserna. Men, men, sånt är livet på vår pinne. Vi ska säkert ta oss igenom denna "semestern" också, det brukar gå på ett eller annat sätt. Ett par perioder kommer vi att få riktig semeter också, mer om det sen. Vi jobbar en vecka till på jobbet först.
Denna helgen är sonen på korttids och E ska jobba hela helgen (enbart han). Så nu när jag kom hem från jobbet för en stund sen så var det underbart tyst och lugnt här. Bara katten och mannen hemma. Katten mötte mig vid grinden och viftade på svansen - precis som en hund.
Mannen välkomnade mig med det här:
Nu ska jag slappa ikväll. Hoppas ni andra kan göra detsamma. Jag ska börja med att lägga mig i hängmattan en stund för den brukar jag inte få använda mig av...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar