Rävsax!

Nej, denna helgen har inte varit nån vidare kul helg och idag är jag lite bitter, eller vad jag ska kalla det. Tänk om det hade funnits obegränsat med pengar - då hade vi sluppit detta kaotiska som nu börjat i vår familj i helgen. Ja, jag skriver BÖRJAT, för jag tror detta bara är början. Det kommer att ta tid innan Turbo har landat efter alla förändringar som väntar. Om det hade funnits obegränsat med pengar så hade säkert Turbo sluppit den där flytten av korttids.... (Och det är ju som sagt inte bara flytten som påverkar honom. Efter att ha fått reda på igår att det blir ändring av schemat på korttids också, så dök han totalt! Den biten kommer att bli oerhört jobbig för honom.)

Men nu är det tyvärr så överallt i samhället att allt styrs av pengar och då kastas man in i såna här jobbiga grejer som man helst hade velat vara utan. Kan väl säga så mycket som att mannen och jag är hela, iaf fysiskt, efter den här helgen. En del grejer har som sagt gått sönder här hemma, men så länge det "bara" är materiella saker som går sönder så får det gå. Men hur det känns inombords både av att se Turbo gå igenom detta och efter att ha ansträngt oss till max hela helgen - det är en helt annan femma!

Nu ikväll sitter jag på jobbet med huvudvärk av all anspänning som blivit under helgen. Men jag är ändå glad så länge det stannar vid huvudvärk. Förra våren drabbades jag av utmattningsfeber som varade ett par månader. Den gången var det en sån här jobbig period hos Turbo som varade under ett par veckor som utlöste det hela. Bara att hoppas på..... ja, vaddå?? Det känns som vi sitter i en rävsax!

I de flesta situationer som uppstått och som betytt negativa saker för Turbo som vi märkt att han inte klarat av, så har det funnits lösningar att ta till så det blivit bättre för honom och han har sluppit en situation som gör att han mår dåligt. Nu har vi en situation som vi inte kan hjälpa honom med och det känns inte alls bra. Detta blir bara för mycket för honom och det känns som vi tvingar honom in i något som kastar omkull honom helt och hållet.

Detta blev ett inlägg i en ton som jag inte gillar, och jag vill inte vara gnällig eller bitter el. dyl. Men just nu känns läget lite surt efter vad vi fått bevittna under helgen med Turbo. Mycket av det sura ligger förstås i att vi föräldrar inte kan hjälpa honom på något sätt mer än att finnas där och försöka lotsa så gott vi kan.

Ja, ja, vi tar en dag i taget så får vi se var vi hamnar så småningom. Jag hoppas bara att vi håller oss flytande igenom detta. Mannen har försökt muntra upp mig med både blommor och choklad - och det värmde förstås ♥

Kram på er alla ♥