Gav rektorn ett tips.......

En aning hektisk dag har det varit idag. Sonen kom upp och iväg med taxin trots att han var väldigt trött idag. Det drog ut en halvtimme för länge vid läggningen igår och det märks dan efter. Men det är så skönt när han väl går mot taxin och vi känner att vi lyckades idag också :)

Mannen och en anställd har varit på kurs igår och idag och när mannen är borta blir det automatiskt att jag får ta i lite mer grejer på jobbet. Dessutom hade jag vissa saker jag bara måste hinna med under dagen. Mitt i alltihop var jag tvungen att jaga vissa personer på telefonen. Bl a har jag pratat med skolsyster. Hon är ju ny för min son eftersom han bytt skola nu. Men hon var införstådd med vad som behövs kollas upp emellanåt. Eftersom han äter medicin som kan påverka blodtrycket så behöver det kollas med jämna mellanrum. En annan grej behöver också kollas upp ganska snart, men vi avvaktar iaf en dryg vecka till så får vi se. Det känns lite jobbigt att blanda in ett nytt moment för sonen nu när han är så pass i obalans som han är. Men det ska säkert gå bra sen.

Ett annat samtal som jag ville få gjort idag var att prata med rektorn..... Försökte nå henne hela dagen men hon var upptagen med annat. Sju minuter innan sonen skulle komma hem med taxin svarade hon! Yes! Jag la fram mitt förslag till att förbättra situationen på resursskolan för sonen (och även andra elever skulle jag tro). "Ja men det var ju ett lysande förslag", uttryckte hon sig! Tänk att man ska behöva tänka åt dem också!!
Hon lovade att ta tag i detta omedelbart..... Nu skulle hon på kurs i morgon, så jag får väl ge henne några dar. Händer inget inom den tiden så ringer jag skolchefen så får han ordna till det. Jag sa det också till henne så hon vet om det. Det måste hända nåt omgående innan det går för lång tid med dessa utbrott som sonen får var och varannan dag på skolan. Det måste bli stabilt snart. Ja, ja...... jag hoppas det ordnar till sig med mitt förslag iaf...... jag vet att det är fler som tycker som jag i det här fallet.....

Trots att sonen varit orolig i skolan idag så är det rätt lugnt på hemmaplan för tillfället. Men man vet aldrig - det kan vända snabbt ifall han har något som behöver ut innan kvällen.
Nu väntar jag på avlösning här hemma. Mannen är på väg hem och då måste jag åka tillbaka till jobbet. Jag hann ju inte med riktigt allt under dagen.....  Kram på er, alla läsare ♥

L-A-B-I-L-T

Utbrotten fortsätter här. Sonen hade haft ett utbrott i skolan idag igen. Det verkar som utbrotten utlöses av samma typ av situation varje gång. Ska nog ta tag i det i morgon, tror jag. Det måste kunna gå att lösa så han slipper utsättas för sånt som triggar honom. Tycker så synd om honom att han ska behöva må dåligt i skolan och få utbrott där var och varannan dag. Jag ringer nog några samtal i morgon, så får vi se hur det går. Börjar bli lite trött på utbrotten nu. Vi har knappast haft några utbrott i sommar, och under förra terminen var de lätträknade. Bortskämda har vi kanske blivit, men samtidigt vet vi ju att det måste kunna gå att ordna så lugnet och harmonin  infinner sig hos sonen igen. Vi längtar efter den tiden nu!

Samtidigt ska jag inte klaga. Det finns de som har det mycket sämre än oss. Idag har jag haft kontakt med en  bloggvän som står mig nära, och hört hur eländigt hennes båda barn mår och detta pga att skolan inte gjort tillräckliga anpassningar under ganska lång tid. Jag nämnde det förra veckan också, men nu har det gått ännu längre åt skogen! Skrämmande!! Och allt detta för att inte skolan gjort sitt!! Men detta får mig att vilja kämpa medans tid är, för att försöka få det bra runt sonen. För oss blir det säkert bra till slut.....

Igår skrev jag om lite olika grejer som inträffar samtidigt som sonen är på korttids. Då kan jag och mannen passa på att vara med på det. Bl a skrev jag om fotomaraton och jag fick en fråga vad det var för något. (Här är förra årets inlägg om den dagen.) Det är en tävling som Borås fotoklubb anordnar en gång varje år. Man har fem timmar på sig att fota saker till tio olika teman. Vilka teman det blir vet man inte i förväg utan får reda på det när man startar. Svårt är det och jag känner att jag inte har nån chans att vinna, men det är kul att vara med. Här är en bild jag fångade förra året, dock använde jag den inte i tävlingen:

Så visst kom du ihåg rätt Nina! En brud med hund klädd i frack - så söta!
Det blir spännande att se vilka ämnen det blir i år. Bara att hoppas på att vädret är lagom också. I sånt här regnande som vi haft ett tag nu så blir det inte så lätt om man är rädd om kameran :) Men det är ju ett tag dit så det hinner ändra sig många gånger tills dess.

Ha en skön kväll allesammans ♥

Vågar man hoppas......

Sonen var lugn igår kväll efter korttidshelgen. I morse var han också lugn - alldeles för lugn..... det var oerhört svårt att få upp honom ur sängen. Såååå trött!! Det känns på att gå upp en halvtimme tidigare mot förra läsåret. Dessutom efter en korttidshelg, för där blir det kanske lite sena kvällar :) Han protesterade lite och sa att han inte orkade kliva upp ur sängen idag, men på nåt sätt fick jag honom färdig tills taxin rullade fram här.

I eftermiddag när sonen kom hem var han hyfsat lugn. Och dagen har fortsatt så ända fram till kvällen. Personalen på skolan har fått order att hålla eleverna lite mer individuellt och inte så mycket tillsammans med varandra. Det är nog precis vad min son behöver iaf. Efter dagens lugn så är det nästan så jag börjar tro på att skolsituationen börjar gå åt rätt håll. Men det är för tidigt att säga, vissa dagar var ju bra förra veckan också......

F ö börjar det bli lite grejer för oss att se fram emot i höst. Vi har en fantastisk tur med att vissa saker sammanfaller med korttidshelger. Är det så att vi ska göra nåt tillsammans jag och mannen så måste det ju vara en helg när sonen är på korttids. Nästa gång sonen är där så ska vi vara med på fotomaraton, en tävling som vi var med på förra året för första gången. Under senhösten har vi också planerat in en helg i Stockholm. Av en händelse fick jag reda på igår att Fotomässan är samma helg där. Lite tur ska man ha ibland! Sen är det lite annat smått och gott också....☺

Om man skulle ta och göra en tidig kväll här kanske. Sonen kom i säng väldigt tidigt ikväll för han var såååå trött, man kanske skulle passa på att få sova ikapp lite :) Kram, kram ♥

Nya friska tag

Helgen är till ända och det har varit en härlig helg faktiskt.

Sonen blev som sagt körd till korttids direkt efter skolan i fredags. Vi  har inte haft en aning om hur fredagen sett ut i skolan, vi visste inte vilket skick han skulle vara när han kom till korttids, vi visste inte hur det skulle gå när reserven S jobbade första dygnet osv. Men jag försökte koppla bort all oro över helgen. E skulle ju komma till korttids och ta över från lördag eftermiddag och vi litar på att han kunnat lugna ner situationen om det skulle behövas.

Igår vaknade vi av att det var ett riktigt oväder över oss. Åska, blixt och hällregn. Och vi som skulle iväg och grilla på eftermiddagen! Typiskt..... Hur det än var så chansade vi och åkte iväg iaf. Vi skulle ändå åka fem mil så chansen fanns ju att vädret var bättre där vi skulle vara. Vi hade skapligt med tur trots allt, även om det ösregnade lagom till vi tände grillen. Men det tog sig med hjälp av lite paraplyer ;)

Sen var vädret lite till och från men det var iaf så pass att vi kunde ha lite hyss för oss och ha skoj. Så här snygg var man vid ett tillfälle ;)

På kvällen sen, såg vi filmen "Hur många lingon finns det i världen".

Bild lånad från moviezine.se

En mycket sevärd film. Men som vanligt nuförtiden när jag ser en film som handlar om någon typ av funktionsnedsättning så analyserar jag lite djupare än jag gjort tidigare. Ser gärna nån parallell till vårt liv eller någon typ av budskap i filmen. När det gäller den här filmen så såg jag lite paralleller med det som hänt hos oss. De personer som det handlar om i filmen och som har olika funktionsnedsättningar, fick ett gladare och positivare liv när det helt plötsligt dök upp en ny personal hos dem. Den här personalen kunde ta dem på ett mycket bra sätt, satte sig in i vad de tyckte om att göra och vad de trivdes med och hur de ville ha det och vad de mådde bra av.

Hos oss förändrades sonens liv till det bättre - och därmed hela familjens - när skolan anställde en ny assistent till vår son för ca 2, 5 år sen. Assistent M förstod vad sonen behövde. Hon styrde upp det hela och anpassade skolsituationen med bl a schema och andra åtgärder. Detta gjorde att antalet utbrott från sonens sida minimerades. Innan var det utbrott var och varannan dag så fort sonen klev ur taxin här hemma. Han hade hållit ihop i skolan men släppte ut det hemma. Förändringen blev otroligt stor när allt styrdes upp efter hans behov!

Två andra personer som också förändrat sonens och vårt liv väldigt mycket är ju de killar som jobbar med sonen på korttids. Innan dessa killar kom in i bilden för ca 1 - 1,5 år sen så var det rena mardrömmen att lämna och hämta sonen där. Varje gång var det gråt, sparkar och slag. När han kom hem efter en korttidshelg så var han instabil och fick en massa utbrott. Även där hade han gått och samlat på sig en massa som till slut rann över när han kom hem. Det var en jobbig period. Jag vet en mamma som hade stödfamilj till sin son men som gav upp det eftersom lämningen och hämtningen tog så mycket på hennes krafter..... Nuförtiden går lämning och hämtning på korttids helt smärtfritt för oss och det finns inget hos sonen som behöver rinna över efter helgen, nu är han lugn och cool och harmonisk. Helt fantastiskt och vi njuter förstås!

Tyvärr har ju skolsituationen förändrats radikalt från den förhållandevis lugna period vi haft på 2-3 år. Nu är vi i ett läge som vi hade innan M blev assistent för sonen i förra skolan. Som bekant fungerar det inte riktigt som det ska just nu i nya skolan.... Men det jobbas på det och jag hoppas snart att det ska bli bättre och lugnare där också, för nu när sonen är så stor och stark så orkar man nog inte ha det så turbulent nån längre period.....  Nu tar vi nya tag och ser fram emot vad morgondagen för med sig - utbrott eller lugn??

Go´ söndagkväll på er alla ♥

Känns inte bra just nu.....

Så här många utbrott på lite drygt en vecka, ja, det var länge sen vi hade en sån period, det var nog ett par år sen. Jag hoppas verkligen man kommer tillrätta med rutinerna på skolan snart. Inte lätt, jag vet, men det SKA gå! Om inte så får vi snart köpa oss ett nytt hem..... igår kväll var det glassplitter att sopa upp, i morse gick vardagsrumsbordet..... Men för att se nåt positivt i situationen som råder så är jag glad så länge vi är hela runt omkring honom.... Det blir till att kämpa vidare, för sonen mår inte bra just nu.

Oswald

Som sagt - idag hade vi ingen bra morgon. Sonen klev upp ur sängen och direkt klagade han på att han hade ont. Förstod att det skulle vara svårt att få iväg honom och jag behövde naturligtvis ha honom under uppsikt för att se vilket håll det skulle gå åt. Att må dåligt och/eller ha ont, det är inte lätt för sonen att ta. Han blir ledsen och det blir lätt utbrott. Speciellt nu när han är i obalans också. Jag fick i honom lite halv frukost, och så småningom kvicknade han till och det onda gick över. Ett par timmar för sent lämnade jag av honom på skolan, för han ville dit. Men det var ett stelt ansikte som sa hejdå till mig. Jag fick en känsla av att det var laddat för utbrott......

Felix sover

Nu sitter jag på jobbet och funderar över hur det gått.... Sonen åkte direkt från skolan till korttids eftersom det är korttidshelg, så varken jag eller mannen har träffat honom efter skolan. Tyvärr är inte allt riktigt som vanligt på korttids det första dygnet. T jobbade i skolan idag och sen har han tagit ledigt detta dygnet som egentligen var hans. Vikarien S jobbar istället. I det här läget hade det varit bäst med den ordinarie personalen, men nån gång måste de få ta ledigt. T har ju jobbat väldigt mycket i sommar utan att ha nån semester så man unnar honom en välbehövd ledighet. Hoppas bara att det går bra med sonen och S nu.... Lördag - söndag är det ordinarie E som jobbar på korttids och vi får väl hoppas att E kan få sonen att landa lite tills det är dags för hämtning.

Jag ska försöka skaka av mig den gnagande oron för sonen, för vi behöver verkligen denna ledighet också efter alla utbrott den senaste tiden. Ska snart ta en långpromenad hem från jobbet i den tropiska värmen. Men jag hade ju lovat att berätta lite hur det går med den nya katten!

Felix älskar att leka med skor!

Sonen har tagit emot honom mycket bättre än vad han gjorde när vi skaffade Oswald (den första katten). Då var han helt ovan med katter och det fungerade inte alls och det tog säkert ett par månader innan det flöt på hyfsat. Den nya katten (Felix) har han klarat att hantera från första början eftersom han nu är van vid katt. MEN, det han har oerhört svårt för är när katterna bråkar! De ska naturligtvis göra upp lite rangordning här. Själv tycker jag också att det både ser otäckt ut och låter otäckt. Men det är helt normalt har vi fått lära oss. Jag hoppas sonen vänjer sig och/eller att brottningsmatcherna blir lite lugnare. Att de springer runt och jagar varann har han inte ont av, det tycker han bara ser kul ut. Det blir säkert bra till slut!

Ha nu en trevlig fredagskväll med härligt mys! Fredagskramen kommer här ♥

Ännu en dag

Haha, jag blev så full i skratt igår när mannen kom hem från jobbet. Han gör som han brukar: det första han gör när han öppnar dörren  är att snabbt försöka känna av vibbningarna i luften här inne (utan ord) - försöker pejla hur det står till med sonen idag, vilket humör han är på. Han förstod direkt! Han går in till mig i köket och tecknar till mig: "Är det en sån där utbrottsbenägen dag idag?" Jag nickar som svar, vi behöver inte säga nåt till varann, vi förstår båda ändå vad som behöver göras = gå på tå ända tills sonen ligger i sängen. Vi ger varandra en snabb och stärkande kram, sen fortsätter vi tågåendet. Vi föräldrar till barn med NPF blir nog experter på att ha känselspröten ute hela tiden och känna av läget utan ett endaste ord. Vi får ett extra utvecklat sinne :) Och det är ju inte helt fel för det kan man ha nytta av i andra sammanhang också.

Vi klarade oss utan större utbrott igår kväll. Innan läggdags blev det att sopa upp glassplitter över hela TV-rumsgolvet, värre än så blev det inte ;)

Idag är det lite lugnare här hemma, dagen i skolan har nog avlöpt bättre idag men det är långt ifrån lugnt. Jag pratade med chefen för behandlingsassistenterna / korttids om en annan sak idag, men naturligtvis kommer vi in på skolfrågan också. Hon hade en idé på en förbättringsåtgärd där, men tyvärr ligger det på rektorns bord, själv kan hon inte göra något åt det. Men jag hoppas hon kan hjälpa till att driva igenom det. Faktum är att jag och mannen var inne på samma åtgärd igår..... Ja, ja, vi får se hur det går.... annars finns det ju alltid en skolchef att gå till.....

Jag fick en fråga av en ny och anonym läsare. Vad glad jag är att du hittat hit och att du dessutom gjorde ett avtryck!
Jag funderar på det där du skriver om assistenter, har din son det, hemma på fritiden? och i så fall hur och av vem har ni blivit beviljade det?
Ja, vi har assistanstimmar till sonen. Det går inte att lämna honom ensam nånting, utan han behöver ha någon som lotsar honom hela tiden. Vi har blivit beviljade det genom försäkringskassan och fått ett visst antal timmar. De flesta av timmarna tar jag och mannen, men vi har också en kille (N) som kommer att ta några timmar i veckan för att sonen ska känna att han har en "kompis" att göra nåt tillsammans med.

Jag tycker ni ska söka assistans till ert barn även om Hab säger nåt annat. Vi gick genom ett assistansbolag och de hjälpte till med allt. Vi tyckte det kändes tryggt att gå genom dem eftersom de har en massa kunskap och de hjälper också till ifall man behöver överklaga. Det assistansbolag som vi anlitat hade efter första träffen också ärligt talat om för oss om de inte tyckte det varit nån idé att ansöka hos försäkringskassan. De har ju en hel del erfarenhet och vet vad man kan ansöka för. Så sök - finns inget att förlora på det!

Vårt nytillskott Felix

Har fått en del komplimanger över mina foton - blir överlycklig av det, en liten amatör som jag, och dessutom helt värdelös på det där som kallas teknik! Tack ni goa ♥

Det efterlystes också lite info om hur det går med den nya katten :) Ja, det är ett kapitel för sig.... så det tar jag kanske i morgon ;) På återseende då och kram till er alla ♥ 

Utbrott igen....

Ja, mina kära läsare - här fortsätter utbrotten.....
Idag var det visserligen en rörig situation i skolan med förflyttning ner till den stora högstadieskolans aula och allt vad det innebär med en rörig fotografering. Men jag tror att det hade gått hyfsat där iaf på morgonen. Sen hade sonen fått utbrott under lunchen.... Så det är nog bara att jobba vidare för att det ska bli så lugnt som möjligt runt honom. Det måste bara gå att få lugn och harmoni så småningom. Det var inte många utbrott på den förra vanliga skolan det sista året, så visst ska det gå!

Nu går han ju på en resursskola så jag är övertygad om att det ska bli bra till slut. Men en stor skillnad nu mot förut är ju eleverna han går med. På förra skolan anpassade sig eleverna efter min son och de tog en otrolig hänsyn. De flesta i klassen hade lärt känna honom ordentligt eftersom de gått i samma klass i sex år. De visste precis vad som gällde och hur man skulle bemöta honom. Så kommer det ju inte riktigt att fungera på den nya skolan eftersom alla "sitter i samma båt". Det är inte så lätt för de här eleverna att ta hänsyn till nån annan elev, tänker speciellt på min son som har väldigt svårt för att tänka steget längre än till sig själv! Den enda lösningen som jag ser det är ju att hålla isär på eleverna så mycket det bara går.

Jag hämtade sonen på skolan idag eftersom han hade lite fritidstid där efter skoltid. Vi hann inte många meter på väg hem förrän man fick sig en hård smäll över armen..... något behövde ur honom efter den här dagen. Nu går vi på tå här resten av dagen, han småsmäller emellanåt men vi hoppas att vi ska slippa nåt större utbrott. Det känns nästan som vi backat tillbaka tiden ett par år och att vi är tillbaka där...... Men gårdagen var ju bättre, så det är bara att hoppas att det var fotograferingens ostruktur och röra som la grunden för en dålig dag sen.......

Funderar på om jag ska ta en regnig promenad när sonen lagt sig ikväll. Behöver andas lite djupt tror jag.... eller också blir det soffan...... vi får se.
Men nu får jag nog hjälpa till att assistera lite här först..... Kram, kram på er iaf  ♥

Orkar knappt.....

......skriva nåt här idag. Har drabbats av en enorm trötthet antagligen av den psykiska påfrestningen man haft några dygn, kombinerat med för lite sömn.
Men jag tänkte ändå försöka utveckla en av kommentarerna jag fått. Det är en av Ninas kommentarer - märks att du varit med ett bra tag i Diagnoslandet och fattar vad det handlar om. Tack för dina kloka ord!

Det handlar förstås om skolsituationen som råder och som är helt ny. Och det var med anledning av det jag skrev igår om min magkänsla om att det är för rörigt för sonen, som Nina kommenterade. 
Jodå, sonen och övriga elever har var sitt eget rum med skrivbord och personliga saker. Där kan de ha hur mycket individuella lektioner som helst, allt efter behov. I dagens läge är det fyra elever och fyra personal + en personal från korttids (en femte elev väntas in). Jag mailade vår kontaktperson på skolan igår kväll och berättade lite om hur jag kände. Som du skrev i kommentaren så får man åtgärda sånt som känns "fel" ganska snabbt, annars tar det onödigt lång tid att jobba fram tryggheten på nya stället.

Personalen verkar jättebra, de verkar ha den rätta viljan och det är sagt att de ska se till varje individs behov. Sen finns kanske inte lång erfarenhet för alla i personalen, men nån gång ska ju vara det första jobbet efter en lång utbildning också. Den förra assistenten sonen hade på gamla skolan, hade ingen som helst erfarenhet inom NPF, hon var "bara" vanlig pedagog. Men hon blev ändå en klippa, hon var som klippt och skuren för jobbet. Så att man inte har erfarenhet behöver inte betyda nåt egentligen.

Så det som är det stora hindret för den nya personalen är ju att de inte känner eleverna och det tar tid att lära känna dem. För vår sons del har han ju tryggheten i att det hela tiden finns en personal från korttids med där varje dag så länge det behövs. Men oj, vilket tufft jobb det är att jobba på en skola med enbart NPF-elever och det finns inte två som fungerar lika! Tufft men samtidigt intressant.

Jag tror på den här skolan! Vi kommer att ha god kontakt med den  person som har huvudansvaret för vår son. Det känns betydelsefullt att vara delaktig i den här skolan, samtidigt som man naturligtvis inte vill lägga sig i för mycket. Men i början får man kanske hjälpa till och leda dem in på rätt spår.... vi är ju ändå de som känner sonen bäst.
Idag känns sonen mycket lugnare än vad han gjorde igår eftermiddag och kväll, så det kanske är på god väg åt rätt håll! Tyvärr är det skolfotografering i morgon och det innebär ett rörigt moment då de ska förflytta sig till den stora högstadieskolan. Undrar hur det kommer att gå??

Nähä, nu väntar kvällsbestyren för här ska bli ett tidigt sänggående har jag bestämt! Så go´kväll på er (för min del snart go´natt) ♥

Mentalt slut!

"Måste jag gå till skolan idag?" var en av sonens första meningar i morse när han klev upp ur sängen! Det var detta jag var orolig för....
Helgen var en pärs att försöka få honom att mjukna när det gäller skolan. Vi lyckades komma ganska långt med honom och det kändes bra igår kväll. Men sen kan det vända på nån minut. Så i morse kom protesterna. Men jag ska inte klaga, det finns de som har det tusen gånger värre. Samtidigt kändes det som ett litet vägskäl, blev han hemma idag så skulle det bli problem sen. Kom han iväg idag fanns chansen att det skulle lätta lite på trycket. I bakhuvudet har jag i helgen haft Mamma Z och hennes familj (igen). Vem vill hamna i den sitsen?? Blåmärken har vi fått genom åren pga diagnoserna, både Mamma Z och jag, men att få det för att man nämner ordet skola - nej, dit vill vi inte (men där är de nu)!

Och visst kom han iväg! Jag pustade ut när han väl satt i taxin. I morse gällde det att inte väcka för tidigt så det blev tid över för då kunde tankarna hinna komma. Det gällde också att inte väcka honom för sent så det blev stress och därmed utbrott, för då är det också kört. Det blev rätt lagom.....

Men fy så trött jag är nu, mentalt utpumpad! Har ju varit på helspänn hela helgen och i dag pga att man måste göra allt rätt och få sonen positiv igen. Det var värt all anspänning eftersom han kom iväg i morse! Sen har jag fortsatt vara orolig under dagen, orolig och fundersam över hur det gått på skolan. Fick rapporter sen att det gått bra. Sonen hade varit glad men uppspelt. Hemma i kväll har han varit lite labil, inte så konstigt eftersom allting är nytt för honom.

Men samtidigt ringer en klocka i bakhuvudet... Även om skolan är liten så är det nog inte riktigt så lugnt omkring honom som han är van vid från förra skolan. Nu kanske de sitter en grupp på t ex fem stycken och gör något (t ex spelar spel). Det har han inte gjort tidigare eftersom han varit ensam med sin assistent eller högst haft med sig EN elev och gjort något tillsammans. Min magkänsla säger att det blir för rörigt.... Men vi ger det några dagar så får vi se om han landar. Inte alls lätt för nya personalen att veta var gränserna går.

Mannens kamera lever farligt :)

I eftermiddag var N här och tog några assistanstimmar. Jag och mannen passade på att ta en liten fotorunda och även uträtta lite ärenden. Skönt att komma ut och rensa hjärnan lite. Men nu, mina kära läsare, är det sömn som fattas..... ZZZZzzzzzov gott ♥

PS. Tack för era härliga kramar och hejarop i kommentarerna - de värmer såååå gott ♥

Psykologisk pärs

Den här helgen har som sagt gått åt till att försöka få sonen på bättre tankar inför morgondagen efter det som hände i skolan i fredags (se fredagens inlägg). Igår sa han ju att han absolut INTE skulle gå till skolan i morgon. Men när det blivit så här och sonen är låst i ett läge där han bara ser svart, så är det en balansgång för oss föräldrar. Vi får inte prata för mycket om det, inte säga fel saker om det, vi måste välja tidpunkten noga då vi säger nåt. Helst undviker vi att prata om själva katastrofen, det är ingen idé att ta upp det med honom för då stänger han bara av och det går absolut inte att nå honom. Då ligger t o m ett utbrott nära till hands. Man får försöka gå omkring händelsen på nåt sätt och peppa med nåt positivt, nåt som handlar om något helt annat på skolan.

Det har varit en mycket labil helg med sonen, iaf lördagen och halva söndagen. Men med lite peppning, lotsning och psykologi känns han nu rätt så bra ikväll. Jag var ju hemma hela dagen med honom igår, men idag var jag iväg med lite vänner på förmiddagen. Kan väl säga att jag hade tankarna på sonen mest hela tiden och lite funderingar på vilka hjälpmedel jag skulle använda mig av till honom så det blir så bra som möjligt. Splittrad i tankarna med andra ord.
Jag och mannen gjorde en rockad i våra arbetsuppgifter på eftermiddagen pga läget med sonen. Jag brukar ju jobba hela söndag eftermiddag och kväll men kände att det inte var särskilt lyckat för mig att vara borta så mycket mer idag med tanke på morgondagen. Så jag åkte bara och gjorde ett par grejer på jobbet, sen instruerade jag mannen så han fick åka och göra några av mina arbetsuppgifter. Resten får vara till senare i veckan. Nu måste sonen gå i första hand.

Nu har jag bl a använt mig av systemet att sonen får kryssa glad, likgiltig eller ledsen mun på en del av schemat för i morgon.

Detta för att se om det är nåt speciellt som bekymrar honom. Man får ut jättemycket av det här om man tar det vid rätt tillfälle, han t o m öppnar sig en del och pratar spontant om vissa saker ibland. Och visst fick jag fram vad som ligger och gror..... orsaken var väntad..... men allt annat var bra som tur var!  (Visar inte de negativa sakerna här eftersom jag inte vill gå in på detaljer för sonens skull.)

En viktig sak som han fick ur sig idag, var att han blir väldigt störd av för mycket prat omkring sig. Och det har vi ju märkt här hemma också att han blivit känsligare på. Är det då en elev som är väldigt pratig omkring honom så är det lätt att det blir en explosion förr eller senare. Och hur ska ny personal veta sånt och var gränsen går för honom??

Nu väntar en nervös morgon, allt hänger på att jag gör rätt i morgon bitti. Ska jag få iväg honom till skolan eller blir han hemma? Just nu känns det rätt ok och jag tror det kommer att gå, men man vet inte förrän han är iväg!

Skickar ut några cyberkramar, fånga dem om ni vill ♥

Fortfarande frustrerad!

Sonen var lugn och sansad hela eftermiddagen och kvällen igår, så det verkar som T lyckats vara en skicklig psykolog igår. Efter ett sånt här nederlag med stort utbrott i skolan, så kan det vara turbulent även när han kommit hem. Men han var så lugn ända tills läggdags, då rann det fram igen. Men det är ju inte så lätt när man är trött....

MEN så i morse.... det första han sa när han vaknade visade att händelsen sitter djupt i bakhuvudet på honom. Han ska minsann INTE gå till skolan på måndag. Jaha, det var den här sitsen vi har kämpat så länge för, för att slippa uppleva. Vi ville inte hamna här! Här har vi kämpat i två år för detta läsår, så blir det så här ändå. Grrrr!

Jag skyller allt på att rektorn inte fixat det hon egentligen borde ha gjort för ett halvår sen. Vi serverade henne korttidspersonalen T och E på silverfat, som var villiga att jobba med sonen i skolan. Hade hon gjort vad hon skulle så hade E och T kunnat vara med på gamla skolan under en lite längre tid för att lära sig olika detaljer om sonen och hur han fungerar i skolmiljö. All personal runt sonen på gamla skolan visste precis som vi att det skulle behövas. Tyvärr blev det inte så, de fick var sin dag i gamla skolan och nu är det denna personal som får ta värsta smällarna.....

Denna personal känner sonen väl, men det är stor skillnad att jobba med sonen i skolmiljö mot korttidsmiljö där han dessutom är helt ensam med en personal. Tryggheten har de, och det är otroligt beydelsefullt. Men här snackar vi inte om några klara och tydliga saker utan om små, små detaljer hos sonen, som leder till stora förödande konsekvenser - och det går blixtsnabbt. Det gäller att ha stor detaljkunskap om sonen i skolmiljö för att kunna undvika det som hände igår. Sån kunskap och fingertoppskänsla kan man enbart få i skolmiljö!

Gissa om det känns frustrerande när man hade kunnat lösa det smidigt. Nu sitter vi här med en son som kanske inte vill gå till skolan på måndag. Och detta är en helt ny situation i vårt hem, och den situationen är helt onödig om saken skötts på ett bättre sätt för flera månader sen. Ni får ursäkta om det blir tjatigt här men jag behöver skriva av mig lite. Dessutom känns det så onödigt att utsätta både personalen och sonen för allt detta.

Jaja, nu är det som det är. Vi får lägga vårt krut under helgen nu, på att få sonen på andra tankar inför måndagen.
I övrigt har vi en lugn dag här hemma. Mannen är förkyld men har åkt en stund till jobbet nu i eftermiddag. Och jag försöker ha det så lugnt som möjligt med sonen, undvika allt som stressar och oroar. 

MizzLiz undrade om det var Sibiriska katter vi har? Jodå, visst är det det! Får väl säga grattis till dig som också har en sån juvel!

Helgkram till er alla goa läsare ♥

TURBULENT dag

Man har ju haft lite funderingar på hur länge det kommer att ta innan sonen får sitt första utbrott i skolan. Behövde ju inte fundera så värst länge - redan idag, alltså DAG 2, kom det!! Tyvärr! Eller..... kanske lika bra att det kommer tidigt om det nu ska komma öht, så inte personalen invaggas i några falska förhoppningar......

Strax före 11 ringer de från resursskolan och ber mig hämta sonen. Efter detta utbrott och nederlag så vill sonen bara hem och jag åker förstås från jobbet och hämtar hem honom. Mina första tankar när de ringde blev ju lite så där .... en resursskola som ringer redan andra dan efter mig..... och i den gamla skolan har det inte hänt en gång på alla dessa år.... jo, förresten, en gång, då jag fick hämta sonen för han behövde limmas i huvudet för han fått ett jack där under en incident..... Men orsaken idag var nog att sonen skämdes för sitt utbrott så han kunde inte med att vara kvar där, så det hade ju egentligen inte med personalen att göra.

Det som orsakar att det blev så här idag är ju att inte tiden funnits för den nya personalen att lära känna sonen ordentligt. De vet alltså inte exakt hur de måste lägga upp dagarna och schemat och rutiner och strukturer. Som tur var fanns korttidspersonalen T där idag, som kunde ta hand om och lugna min son. Hade inte den tryggheten funnits vid hans sida så......Tyvärr blir det ju korttidspersonalen som får ta de hårda smällarna i såna här lägen nu, och smällarna är HÅRDA. Det är ju ingen idé att någon okänd personal tar honom i ett akut läge.

Det som gör mig lite smått irriterad idag, är ju att mycket sånt här kanske kunnat undvikas om det anställts personal långt tidigare som hade kunnat vara med under vårterminen på den gamla skolan för att lära sig sonens beteende och behov i skolmiljö, för skolmiljö är extra svår för de här barnen. Det är omöjligt att lära sig detta på bara några få timmar man har fått träffa den förra assistenten. Men, men, det är för sent att göra något åt nu. Gilla läget är det som gäller och man är glad för att sonen ändå har en person med sig varje dag som han känner väl iaf.

I övrigt känns personalstyrkan på resursskolan bra. Träffade dem idag på eftermiddagen och det var skönt att få prata med dem efter det som hänt. Det känns positivt iaf, och de har det inte alls lätt eftersom de inte känner någon av eleverna bra än.
Chefen för behandlingsassistenterna/korttids ringde mig i eftermiddag för att höra hur läget var hemma hos oss efter det turbulenta i skolan. Har även pratat med T efteråt. Skolan har en policy att de vill ha god kommunikation mellan hem och skola - fortsätter det så här så lär vi automatiskt ha det, men det kanske inte riktigt är så här de menar  ;)

Nej, nu tar vi helg hörrni, så hoppas vi på en bättre vardag igen sen! ♥

ORÄTTVIST i Diagnoslandet!

Så var då den stora dagen inne. En dag som vi pratat om och diskuterat så länge - första skoldagen på nya resursskolan för att börja 7:de klass. Sonen klev upp ur sängen ganska omgående efter att jag väckt honom och var på ett strålande humör.

Allt funkade bra, men när 10 min. var kvar innan taxin kom, så brakade han ihop lite. Då kom oron ut. Det blev lite gråt och lite smällar, och jag förstår honom så väl. Ny skola, nytt ställe och ny personal - inte det optimala för ett barn med autism. Som tur var kunde jag ändå trösta honom med att säga att korttidspersonalen E skulle möta honom idag vid taxin i skolan. Annars hade det nog varit rätt låst läge, tror jag. Han är ju inte förtrogen med någon annan personal som han kommer att ha runt omkring sig. Det får naturligtvis så sakta byggas upp.
Jag tror en del av oron släppte när han klev in i taxin och fick syn på ett par nya klasskamrater. Han har träffat dem på korttids när de gjort nån aktivitet tillsammans. 

Sen har jag gått i spänd förväntan hela dagen här och undrat i vilket skick min son skulle vara efter skoldagens slut…. Det är heldag från början i skolan och det kanske är lika bra så får han in rutinerna snabbare. 

Jag läste av ansiktet när han klev ur taxin här på eftermiddagen – och det var inte så svårt att se…. Hela ansiktet strålade och skrattade! Kan ni fatta hur det känns när man som vi kämpat så länge för detta läsår – en kamp som tilltog förra terminen och blev ganska intensiv. Nästan så glädjetårarna kommer. 

Samtidigt drar jag mig för att skriva detta då det finns så många elever som inte får den stöttning de behöver. När man bl a läser Mamma Z:s inlägg på sin blogg idag så ser man en milsvid skillnad  i vilken hjälp elever får. Man ser också tydligt hur det kan gå med en elev som inte får rätt stöd i skolan.  Mamma Z skriver om sin Sam som öht inte går utanför dörren för att gå till skolan, han befinner sig helt under isen.  Sam är lika gammal som min kille…..  Vilken sits man hamnar i beror till stor del på hur väl dessa barn med diagnoser blir omhändertagna i skolan.  Sams familjs situation hade kunnat vara vår situation, det hade kunnat vara vår pojke som mådde så dåligt. Nu har vi en glad kille som åker iväg till skolan på morgonen (och jag hoppas det kommer fortsätta så), med Sam får man jobba hårt för att få upp honom över ytan igen – orättvist att inte alla får rätt hjälp i tid! 

När jag pratade med personalen på resursskolan igår så framkom det att de var förvånade att sonen klarat målen i alla ämnen…. förvånande med tanke på vilka svårigheter sonen faktiskt har pga sina diagnoser. Ja, återigen en STOR eloge till den gamla skolan som kämpat med honom, speciellt de senaste 2-3 åren, och verkligen gett honom de resurser han behövt (bl a en mycket kompetent assistent m m). 

Nu hoppas jag väldigt mycket på att denna resursskola ska bli bra och det tror jag det blir bara allt sätter sig. Första dagen verkar iaf vara till belåtenhet! Ett snabbt vulkanutbrott har vi haft här ikväll, men det var nog inte skolrelaterat. Det var en situation som uppstod och som han helt enkelt inte klarar av (kattrelaterat). Annars känns han rätt lugn faktiskt. Nya tag tills i morgon. Kram på er ♥

Rapport inför skolstarten

Är lite trött här så det är nära att det inte blir nåt inlägg, men känner att jag ändå vill berätta lite hur läget är här nu i kväll.
Men jag ska börja med att förtydliga en sak från gårdagens inlägg. Nej Mamma Z, det är inte så att katterna vi har är av nån speciell sort som är extra lämpad för autistiska personer. Att Oswald behandlar sonen som han gör är nog en tillfällighet, det hade säkert en vanlig "bondkatt" också kunnat göra. Den här sorten är speciell på det viset att den anses vara allergivänlig. Man säger att ca 75% av alla kattallergiker tål den här rasen. Min son kan inte vara i ett hem med katt utan att nysa och klia sig i ögonen, men denna rasen har han inte känt något av! Ganska ofattbart att vi nu har två katter i vårt hem!

Idag har det varit lite ryckigt i schemat för sonen. Han har varit hemma hos assistenten N som de brukar på onsdagar, men jag fick hämta honom därifrån och köra honom och korttidspersonalen T till nya resursskolan för en timme mitt på dagen. Det var sista inkörningsbesöket innan starten av skolan i morgon. Sen körde jag tillbaka sonen till N och hämtade honom igen vid 17-tiden. Då ville han in och köpa godis - "bara för att det är sista sommarlovsdagen".  ☺ Vi gick in på affären och fixade det, men jag märkte att han var lite spänd.... I affären kom han på att han ville köpa nåt till skolstarten på bokhandeln så vi gjorde en tripp dit också. Men jag frågade honom på vägen dit om han verkligen skulle klara det också. Jodå, det skulle han. Och därinne var det beslutsångest som gällde.... tiden gick och jag kände att jag snart ville ut därifrån, lägga band på sig var det som gällde. Jag ville ju inte rå för att det kom ett utbrott ☺ Till slut började jag locka med att katterna saknade honom hemma och då blev det lite fart på honom. Han köpt iaf bl a ett stort sudd, redo för stora misstag....

På eftermiddagen hann jag också med ett besök på resursskolan. De hade fått fickschemat med posten idag som tur var, så jag fick det med mig hem. Så skönt, för sonen frågade efter det sen. Han behöver verkligen veta inför nästa dag vad som ska hända. Jag satt en stund nu ikväll och fixade lite bilder till schemat eftersom de inte fått nåt bildprogram än till skolan. Så nu känns det bra på schemafronten också.

Pratade med taxibolaget på eftermiddagen också. Det blir hämtning ungefär en halvtimme tidigare än vad det varit de andra skolåren hittills. Undrar om jag får upp en glad eller sur kille i morgon....?? Det tar säkert ett tag innan man får in de nya tidsrutinerna. Jag är iaf glad att jag kunde klippa grabben ikväll och få in honom i duschen sen - är riktigt nöjd faktiskt! Hade väntat mig att han skulle få nåt utbrott i kväll eftersom han kändes lite spänd på eftermiddagen och kvällen, men vi klarade oss utan det.
Nu väntar en spännande morgondag! Bäst att sova så man klarar den hyfsat bra. Sov gott ♥

Livet är surt.....

..... ja, inte för oss tre i familjen utan för Oswald - vår katt!
Nu har ju äntligen "det roliga" kommit hem till oss. Igår kväll kom SB  hem till oss efter att ha kört nästan 100 mil. Och med sig hade hon Felix!

Sibben Felix - 12 veckor

Oswald, som snart är två år, morrar högt och ljudligt åt nytillskottet - han gillar inte den nya krabaten. De har inte träffats ordentligt än, bara nosat lite. Vi ska ta det lite lugnt ett par dygn så de får vänja sig vid varandras dofter först.
Och hur går det med sonen då? Över förväntan faktiskt! Jag kommer ihåg hur det var när vi skaffade Oswald.... det var så jobbigt med omställningen för sonen att jag trodde vi skulle få lämna tillbaka katten. Så här skrev jag i ett inlägg om det när vi haft honom i fyra dygn. Så där höll det på några veckor. Men nu går det jättebra och det är fascinerande att se hur Oswald faktiskt särbehandlar oss i familjen. Mig och mannen kan han busa och gå på rätt hårt ibland, men aldrig sonen. Med sonen lägger den sig platt och låter sig bli klappad - helt otroligt att se!
Nu gick det bra igår kväll när Felix kom hit, och i morse gick det också bra. Men vi får se när katterna börjar busa tillsammans, då blir det säkert helt annat liv i luckan. Men vi vet ändå lite mer denna gången ungefär vilka problem som kan uppstå och vara jobbiga för sonen, det visste vi inte på det sättet när vi skaffade Oswald. Därför har vi kunnat förbereda honom lite bättre nu.

Som jag skrev innan så sammanfaller ju detta med skolstarten. Dålig planering, eller hur ;)? Nja, vi har tyvärr inte kunnat påverka tidpunkten alls. Uppfödaren som vi köpte Oswald av, har varit så nöjd med oss så hon ville sätta en hane på foder här. Vi har länge velat ha en kompis till Oswald, men har fått vänta eftersom uppfödaren inte hittat nån lämplig avelshane att köpa. Eftersom rasen inte är så jättevanlig i Sverige så har hon haft svårt att hitta nåt som kan införa nytt blod och nya linjer i hennes avel. Hon har letat både i Sverige, Norge, Ryssland och Finland..... Till slut hittade hon denna lilla killen en bit upp i landet! Och vi tar vad vi får, ungefär som grisen i säcken ☺. Nejdå, vi litar på henne att hon hittat en med rätt temperament bl a. I vår familj kan vi inte ha en vekling, och det vill hon naturligtvis inte ha i sin avel heller. Färgen spelar ingen roll utan det viktigaste är att katten har bra och trevliga egenskaper.

Ett mycket bra avtal har vi fått av henne också, tack vare vår familjesituation. Hon har stor förståelse för att vi inte kan ta emot en massa honor här hemma för parning titt som tätt när det blir aktuellt. Hon kommer att ordna den biten själv och tar hänsyn till sonen. Vi har haft tur som hittat denna uppfödare.

Kan beskriva lite hur det gick till när vi skaffade Oswald för drygt 1, 5 år sen. Helt plötsligt (men efter långt övervägande) bestämde vi oss för att skaffa katt så sonen fick ett sällskap. Men han är ju allergisk mot katt! Jag hade fått nys om att Sibirisk katt skulle vara allergivänlig. Jag ringde runt till uppfödare jag hittat på nätet, men ingen hade kattungar just då. Till slut hittade jag SB som hade en kattunge kvar som inte var tingad i sin kull. Just denna kattungen låg henne varmt om hjärtat och hon hade nekat några stycken som visat intresse att få köpa den. Sen ringde jag..... och hon föll för oss direkt! Hon tyckte bl a det var en god gärning att sälja kattungen till en familj där det fanns ett autistiskt barn. ☺ Wow, vilken tur vi hade att jag träffade på henne! Vi tog t o m mod till oss och åkte ner till henne med sonen för att testa så han tålde Oswald. Och det gick fantastiskt bra.

Nu har vi inte testat denna katten på sonen innan han kom hem till oss. En liten chansning kanske. Har ingen plan B ifall han skulle bli allergisk..... men hoppas det ska gå bra. Han visade inga tecken igår kväll trots att han bar på honom och inga tecken i morse heller.
Nu ska vi bara vänta ut att Oswald är mogen för en ordentlig träff också.

Äntligen svar!

Jag fick några frågor från Nina som berörde schema för sonen. Det har ju varit lite strul med det fickschema som han behöver inför skolstarten. De har ju använt ett sånt på förra skolan de senaste två åren och det har verkligen räddat situationen där, från att ha varit kaosaktigt till att det blev så lugnt som det bara kan bli i skolmiljön. Nu har vi inte fått nåt än som ni läst här tidigare.
Nina undrade då så här:

Hur funkar det för er, när ni inte har ett svar på hur en kommande dag kommer att se ut. Kan ni sätta upp nåt bara, och ändra när ni vet, eller måste ni ha rätt från början?

Kan ni göra så? Hitta på ett schema så länge för att få bort stressen av att inte veta, och sen ändra det?

Som tur är är inte sonen så beroende så långt i förväg av att i detalj veta hur skoldagen kommer att se ut vid starten. Antagligen har han i huvudet hur det varit förut i skolan och nåt annat vet han ju inte. Men kvällen innan skolan börjar, alltså i morgon kväll, behöver vi ha schemat. Han har alltid tittat på schemat kvällen innan, samma morgon det gäller och även under själva skoldagen.

Sen vet jag att ni kan sätta upp ett schema för Sandra och sen helt och hållet byta innehåll på morgonen sen. Men jag tror inte det skulle vara så lyckat att jag sätter upp ett schema här hemma och att han får helt och hållet bytt det när han kommer till skolan. Då tror jag det skulle bli rörigt i huvudet på honom. Tror han skulle känna sig helt förvirrad.
Om något är osäkert så kanske det finns två alternativ. Dem skulle man kunna gå igenom med honom och förklara att det blir nåt av dem och sen sätta in det rätta när det blir bestämt hur det blir. 

Men om sonen känner för att byta ut en rastaktivitet för att han VILL göra nåt annat än vad som är planerat, så är det helt ok.

Detta gäller ju själva detaljschemat. Sen är det viktigt med längre framförhållning av hur det i det stora hela ska se ut. I år är det väldigt speciellt eftersom det blir skolbyte och byte av all personal. Eftersom allt detta varit sååå osäkert har det varit oerhört viktigt och lugnande för honom att veta att korttidspersonalkillarna får vara med iaf i ett inledningsskede. Under sommaren har nog all trygghet för honom funnits i den vetskapen eftersom det inte kommer att finnas någon annan invand personal runt honom. Utan det löftet hade nog sommaren varit mycket orolig här för han har faktiskt inte vetat så speciellt mycket om skolsituationen förrän nu de senaste veckorna då han bekantat sig med lokalerna och även nya personalen.
Så nu hoppas jag att jag får hem ett schema i morgon inför torsdagen. Sen är det t o m så att jag tycker skolstarten ska bli spännande på ett positivt sätt efter allt som varit!

Med facit i handen.....

.... så kan vi konstatera att detta blev en mycket bra helg. Vi hade inte planerat nåt speciellt men helgen blev lyckad ändå.
På fredagskvällen tog jag mig en långpromenad hem från jobbet. Vädret var vackert och då är det så fint vid sjön jag går förbi. Kunde naturligtvis inte gå förbi utan att ta några bilder. Det tog en liten extra stund så mannen tyckte jag gått långsamt när vi väl möttes. ☺ Jag hade nämligen lurat honom att gå hemifrån och möta mig så jag fick lite sällskap hem sen ;).

Lördagen började slött med lite sovmorgon. Skönt att inte ha någon tid att passa utan man kunde äta en sen frukost utan att det gjorde nåt. Sen gjorde vi lite halvnytta här hemma. Under tiden som vi grejade här hemma kom det ett telefonsamtal igen från mannens bror. Och det fortsätter att gå framåt. Sååå roligt att höra på hans röst att han håller på att bli en helt annan människa mot vad han varit i sitt 40-åriga liv hittills! Det finns alltså hopp även om det gått lång tid. Kan detta gå vägen?? Ja, det är nästan så vi börjar tro det, men vi är samtidigt på vår vakt.... än är han inte på långa vägar i hamn....
Mitt på dan var det dax att röra på sig lite igen. Vi försöker båda motverka att vi ska behöva köpa jeans som är lika breda som långa (för att sno ett uttryck från en läsare ;))..... Så farligt är det kanske inte än men lite på väg åt fel håll är det. Vi tog med lite fika ut och tog en långpromenad igen. Härligt, mysigt och skönt.

Vi hann lagom hem och duscha och göra oss i ordning så var det hög tid att cykla ett par kilometer genom samhället. Vi var bjudna på middag hos en familj och de hade utlovat ett glas rött till maten. När vi kom dit möttes vi av måååånga små glas med lite rött i:

Mannen i huset hade ordnat så vi skulle ha lite vinprovning för amatörer! Det är nåt vi pratat om länge men inte hittat rätt tillfälle. Nu tyckte han att det var läge för det. Det blev en helmysig middag där vi satt sju stycken och smuttade, analyserade och funderade. Resultatet av det blev att här hemma blir det dyrt framöver.... jag tyckte nämligen att det dyraste vinet var godast ☺☺☺ Skämt åsido, billigare viner kan vara minst lika goda! Kul hade vi iaf!

Som tur var hade vi vädret med oss. Tanken med middagen var att vi skulle inviga deras nybyggda altan och det passade perfekt i sommarvädret som vänt tillbaka för ett par dagar. Vi kunde faktiskt sitta ute rätt länge där på kvällen trots att det var utan väggar och tak.

Idag har vi också hunnit umgås med lite vänner och har ätit en lugn middag innan det var dags att hämta sonen på korttids på eftermiddagen. E lämnade ifrån sig våran grabb och det gick som vanligt bra. Han var på ett strålande humör som vanligt efter en korttidshelg. Det är så härligt att mötas av en leende och glad son - det har ju liksom inte alltid varit så....... 

Jag och mannen uppskattar verkligen att få uppleva såna här helger där man kan leva som vanliga "Svenssons". Utan den avlastningen vi har via korttids skulle det vara helt omöjligt att gå hem till någon annan för att äta middag tillsammans och sitta i lugn och ro.

Hoppas ni andra också haft en bra helg. Kram, kram ♥

PS. Sorry Nina :( hoppas du orkar vänta en dag till på svar!

Äntligen en vanlig fredag

Äntligen en hyfsat normal fredag igen! Tror att vi är många som längtar tillbaka till lite vanliga rutiner igen.
I morse gick det lättare med sonen. Han klev upp av sig själv utan att jag behövde väcka honom och han var på ett strålande humör. Han skojade friskt och jag gick på vissa saker som han försökte lura mig på. Och då tycker han det är ännu roligare.
Det verkar som han har en förkylning på gång för han har hostat lite ett par dygn. En bra bit in i frukostbestyren lägger han ner huvudet och säger att han inte mår bra, han känner sig konstig.... Då börjar jag tänka lite.... N ska komma på förmiddagen och assistera, på eftermiddagen är det dags för korttids där T jobbar första dygnet..... Hmm, ingen av dessa båda saker vill han vara utan.... då måste han vara riktigt dålig om han säger så..... Jag blir förstås lite orolig och känner om han har feber. Kan konstatera att han inte har feber.... då kan han inte hålla sig längre och gapskrattar åt mig som gått på den lätta! Mmm, den fick jag bjuda honom på för jag trodde honom verkligen och vi skrattade gott båda två. Sen fortsatte morgonen med glada miner. ☺☺☺

Som sagt, N på fm och sen har mannen kört sonen till korttids för det är en sån helg nu.
Själv har jag jobbat hela dagen som jag brukar på fredagar i normala fall. Ska snart gå hem, tänkte jag. Känner mig hyfsat bra ikapp för en gångs skull. Tyvärr blev jag lite oeffektiv mot slutet av dagen. Samtidigt som jag jobbade med skattedeklarationer så chattade jag med en mamma som har en  son med asperger. Han ska börja på gymnasiet nu och är alltså några år äldre än min son. Extra intressant är det att ta del av andras erfarenhet som kommit nåt eller några år längre än vad vi har gjort. Tyvärr var det ingen solskenshistoria man fick höra.... samma problem som de flesta andra har, att inte skolan visar förståelse och gör det de ska. Men sånt här gör mig ännu mer taggad att fortsätta kämpa med näbbar och klor för att sonen ska få det han behöver för att må bra! Jag kör så länge jag orkar - och än orkar jag ett tag till, tror jag, vi har ju ändå bara detaljer kvar att putsa på! Våren var intensiv i kampen, men nu har vi fått koppla bort det över sommaren så nu är det nya tag som gäller.

Inget nytt har väl egentligen hänt på skolfronten med information idag. Har bara fått ett mail från rektorn som bevisar återigen att hon inte vet så mycket.... Jag håller på att knåpa ihop ett mail till skolchefen för jag tycker det är skandal att inte rektorn är mer insatt i diagnoserna hon jobbar med - hon vet inte ens vad en så enkel sak är som ett fickschema! Vi får se om jag vågar skicka mailet, jag och mannen ska slå våra kloka huvuden ihop så vi får med det vi vill ha framfört. Sen vill vi absolut inte stöta oss med skolchefen eller göra oss osams med någon, men en resursskola måste ju skötas efter vad det ska vara.

Nej, nu ska jag jobba klart det sista här sen blir det en långpromenad hem. Försöka få lite frisk luft och rensa rent i hjärnan lite efter vägen hem.

Förresten - nu är det bara tre dygn kvar till det roliga! Har försökt att så smått börja förbereda sonen på hur det kommer att bli. Även om han har vetat om det länge och är med på det och längtar, så blir det en stor omställning. Tyvärr krockar det med skolstartsveckan och allt som har med det att göra, men det är inget vi kan göra nåt åt. Detta har vi väntat på länge nu och tyvärr har det inte funkat tidigare. Ska förklara sen när allt är klart! Och Lena har i en kommentar bestämt att det är en hund..... har hon rätt??  ☺☺☺

Nina: du hade så många fina och bra frågor, svar kommer i ett annat inlägg, möjligen i morgon! 

Ha en go´ kväll alla läsare och kram på er ♥

Ett steg framåt.....

I morse var det segt att få liv i grabben här. Han kom upp ur sängen men fortsatte att sova i soffan. Inte lätt att få honom att göra nånting för att vi ska bli färdiga i tid. Till slut började jag bli lite stressad och det märker han förstås av och då kommer det utbrott. Då får jag backa tillbaka ett steg, andas djupt och försöka plocka fram pedagogen, psykologen och assistenten i mig och försöka hitta en annan strategi så jag gömmer undan min stress. Jag hittade denna figuren:

Nyckelpigan från Liseberg

Sonen har fått en ny favoritfigur och man kan "lura" sonen att göra sig färdig genom den. Han älskar när jag förställer rösten och låtsas vara figuren som bråkar och skojar med honom. I ett nafs var han ombytt och hade borstat tänderna så vi kunde komma iväg till slut! Phu!

T mötte oss på korttids idag och under dagen hade han och sonen varit på resursskolan och kollat läget. Nu fick de också för första gången träffa de båda pedagogerna som gjorde sin första arbetsdag igår. Mötet hade nog gått bra, men sonen var lite uppspelt sen. Det märktes att han var lite dallrig men helt ok ändå. Han har nog sina egna funderingar om skolan iaf. Lilla gubben frågade idag om han skulle få gå där alla tre högstadieåren.... jag tror att han innerst inne vill det.....visst tänker han till lite och undrar hur det ska bli!

Här har det ändå gått ett steg framåt inför skolstarten på torsdag i nästa vecka. Gulliga chefen för korttids och behandlingsassistenterna ringde upp mig och gav lite mera besked. Nu är korttidspersonalen T och E insatta varannan dag ett par veckor för att stötta upp sonen på nya skolan. Då kan man andas ut ang. det iaf! Skulle det inte funka efter den tiden så tror jag inte hon släpper det. Jag har förtroende för henne och ser hon och vi att det finns behov av fortsatt stöttning så fixar hon nog det.

Jag fick också reda på att det blir samma taxibolag som ska köra sonen till och från skolan som det varit de förra sex åren, så jag tror också att det blir samma gamla invanda chaufför som är helt underbar - härligt! Korttidschefen hade sagt till ledningen att man behöver faktiskt inte ändra på ett koncept som fungerar. Märks att hon fattar galoppen - tur att nån gör det!

Sen pratade jag med sonens förra assistent på skolan - tryggheten och lugnet själv! Hon ska trycka på lite och få träffa den nya personalen på skolan och verkligen betona de detaljer som behövs. Känns tryggt och jag hoppas de tar till sig det hon säger.

Det känns trots allt lite lugnare idag än vad det gjorde igår. Nu är det bara bildschemat som ska på plats också......

Kram på er alla ♥