Året som gått **** AS/ADHD

Har sett nu på flera bloggar att man gjort ett inlägg om vad som hänt under året som gått. Jag tänkte också försöka mig på det, då jag tyckte det var en kul grej. Kan ju vara bra för nya läsare att se vad som hänt och ganska kul för mig själv att få en tillbakablick också. Så här kommer det månadsvis.

Januari

Den 2 januari fick vi hem vår 12-veckors katt Oswald. Vi skaffade honom för att sonen skulle få en "kompis" eftersom han inte har några människokompisar. Det visade sig bli en mycket jobbig inskolningsperiod... I en månads tid skrek han så fort katten kom i närheten! Nu är det betydligt bättre och han vill inte vara utan katten. Se så liten han var.

Nu är han ett helt år större - en lurvig sak på nästan 5 kg.

Snö och kallt var det i januri 2010. Vi hade en period med 20-25 kalla minusgrader. Brrr!

Februari

Här gjorde vi en grej som jag aldrig kunnat drömma om att jag skulle gå med på. Jag och mannen var i en klass på gymnasiets Komvux och föreläste om hur det är att leva med sonen som har AS och ADHD. Det var verkligen spännande och givande. Klassen studerade till undersköterskor och blev färdiga nu till jul.

Mars

Jag och mannen var på kurs några gånger på habiliteringen.

Kursen gav väl inte så jättemycket - det var första gången de hade den, men vi har materialet kvar och kan ta fram vid lämpliga tillfällen och jobba med sonen.

Fortfarande är det snö och kallt. Vi hade -18 den 4 mars.

Ett par veckor senare så börjar jag och sonen cykla... och cykla.... och cykla, i stort sett varje dag efter skolan.

Någon gång här under våren så slutar vi ta med sonen på gemensamma saker som vi gjort som familj innan. Men vi inser att för allas bästa så delar vi nu på oss så den ena av oss är hemma med sonen. Många av våra vänner har inte sett honom sen dess.... Han har blivit mycket mera känslig för hur omgivningen är, det får inte vara för rörigt. Korttids har sedan en tid tillbaka lagt schemat så han är ensam med en personal de helger han är där.

April

LSS beviljar ledsagare till sonen tre timmar/vecka. Det fungerar fram till 1 juni då ledsagaren (en 20-årig kille) flyttar från orten. Tråkigt, för han kunde verkligen jobba med sonen på ett fantasktiskt sätt. Detta är en person vi i vår familj aldrig kommer att glömma pga hans naturliga fallenhet för att handskas med autismen.

Maj

I nov 2009 hade vi det första mötet med rektorn för högstadiet ang sonen och hans behov. (Hösten 2011 ska han börja där.) I maj 2010 har vi det 3:dje mötet och vi möts av förståelse. Rektorn inser att vi måste se oss om efter annan skola som är anpassad. Det går som på räls - vilket senare kommer att ändras negativt (vilket vi inte vet här).

Mannen och sonen gör sin årliga resa till Stockholm och sover på hotell några nätter. 

Tyvärr insjuknar sonen i influensa under resans gång och får inte ut så mycket av det. Senare blir mannen också dålig , och jag misstänker att detta skulle kunnat vara svininfluensan - de var mer än vanligt dåliga vid influensa...

Juni

Under juni månad tar en epok slut i sonens och vårt liv. Stödfamiljen slutar med sitt arbete att ha sonen hos sig en helg varje månad. De har haft honom så i sju år och vi är oerhört tacksamma för den uppoffringen de gjort.

Nu tar korttids över den helgen så han får vara där varannan helg. Tidigare hade han en helg i månaden på båda ställena.

Juli

Den 1 juli fyller vi den nyinköpta lite större poolen.

Den hade vi glädje av hela sommaren sen. Vi tar inte gärna med sonen till en fullpackad badstrand...

Jag och mannen fick en välbehövlig semester för oss själva i ett underbart vackert och varmt Karlskrona. Många foton blev tagna där, kan jag lova!

Augusti

En ny personal introduceras på korttids. En kille på 20 år som f ö ingick i den klass där vi föreläste i februari. Han blev tydligen inte avskräckt iaf... Äntligen börjar det ordna sig med personal efter lite turbulens med killar som kommit och gått. Nu är det den nya T och E som ska jobba med sonen alla hans helger på korttids. Dessutom finns det nu två reserver som sonen "godkänner".

September

Vi hade sån tur så Borås anordnade en fototävling en helg då sonen var på korttids, så då passade jag och mannen på att strosa runt och jaga motiv efter angivna teman. Inte alltför lätt faktiskt.

Under månaden har jag min första träff med ett assistansbolag. Jag drog igång en ansökan om att få personlig assistent. Kommer säkert att bli en lång och tuff prosess, men jag är beredd.

Oktober

Jag och sonen fortsätter med vår aktivitet som pågått sen mars, vi cyklar... och cyklar... och cyklar.

Sonen hade fått en ny kamera så han också kan fota lite igen. Den förra hade han sönder ett halvår innan, men vi gör ett nytt försök med en billig variant.

Äntligen påbörjas renoveringen av hallen efter alla dessa år med åverkan från diagnoserna. Målaren höll på en hel vecka och det var i sig en pärs när sonen var hemma.

November

Kampen fortsätter med högstadieskolan. Många möten och telefonsamtal avlöper. Eftersom rektorn backar från sitt tidigare beslut om specialskolan så tar jag kontakt med skolchefen. Han kommer att vara med på nästa mötet i december.

Snön kom med besked och för att stanna. Det blev till att införskaffa en snowracer och den har sonen verkligen älskat.

December

December fortsätter i mötenas tecken.

Vi hade möte med högstadierektorn och skolchefen om nästa läsår. Nu känns det hyfsat positivt igen, då det verkar som skolchefen fattar galoppen. Men man vet ju aldrig var det slutar....Nytt möte kommer att vara i Januari.

Jag hade också möte med försäkringskassan ang. assistans till sonen. Jag blev manglad och förhörd, fick vända ut och in på vårt liv - men jag var förberedd på det. Bara att avvakta och se vad resultatet blir.

Jag tar också tag i sonens sötbehov med hjälp av bilder i ett avprickningsschema. Det blev en hit ( iaf än så länge).

Nu ligger ett nytt år framför oss och kämpandet fortsätter för att det ska bli så bra som möjligt för sonen. Jag hoppas att vi fortsätter att hålla oss flytande här i diagnoslandet.

Något som också har hjälpt till att hålla modet uppe, är de nya mammor jag lärt känna genom bloggandet, vi som alla lever i detta annorlunda land. Skönt att få stöd och förhoppningsvis också ge stöd åt varann. Vi förstår nog varann på ett alldeles speciellt sätt....