Personligt och utlämnande inlägg **** Autism/ADHD

Jag är så glad över de läsare jag har och det gläder mig också när jag får kommentarer - det värmer så gott! Men häromdagen fick jag en kommentar som värmde mig extra och träffade rakt in i hjärtat! En ung tjej visade att hon uppskattade min blogg. Tänk att "lilla jag" kanske kan vara till hjälp för att andra ska få lite inblick i hur det är att leva med diagnoser i en familj, och även hjälpa andra att se att de inte är ensamma om att leva på det sättet.
Kanske blir jag extra glad eftersom jag en stor del av mitt liv - hela min uppväxt och lite till - haft ett dåligt självförtroende och dessutom en väldig blyghet. Har aldrig trott att jag ska kunna åstadkomma nåt speciellt eller betydelsefullt, alla andra kan ju så mycket bättre. Men mitt självförtroende har så sakteliga stärkts med åren av olika orsaker. Kan nämna ett par orsaker. Bl a har jag en underbar man som hela tiden trott på mig och vetat att jag klarar av en hel del även om inte jag trott det.

Sen har sonens diagnoser och allt vad det fört med sig förändrat mig ganska radikalt. Har ju levt med detta i drygt tio år nu. Diagnoserna har lärt mig att kämpa och ta tag i saker och ting, som jag aldrig drömt om att kunna fixa. Hade någon sagt till mig för 20-25 år sen att jag skulle fightas med skolchefen, på egen hand ta en fight med försäkringskassan och vara beredd att driva det så långt det bara går, så hade jag inte trott det. Men det gör jag idag och räds inte för det. Vet jag att jag har rättigheterna på min sida så kan jag stå för det. Och för sina älskade barn kan man gå genom eld och vatten om det skulle behövas, de är ju det käraste man har!
Ett liv med diagnoser är sannerligen inte alltid en dans på rosor, men det finns också fördelar med att leva med dem. För mig har det betytt att jag vuxit som människa, blivit säkrare på mig själv m m. Samtidigt blir man mera ödmjuk över livet, jag har blivit en livsnjutare av stora drag. Bara att få sitta i lugn och ro med en tekopp i handen kan vara ren lyx i vår familj, och man passar verkligen på att njuta av de få ögonblick som serveras.

Som bevis för att jag faktiskt inte är mig lik sen min uppväxt kan jag nämna vad som hände för ett par år sen när jag var på återträff med den gamla skolklassen. Det var ca 100 år sen  vi gick ut nian och bestämde att vi skulle träffas. Eftersom jag flyttade ifrån orten bara några år efter att vi slutat så hade jag inte träffat många av dem sen dess. Efter några timmar där så var det nån som frågade vart den gamla "Bellan" tog vägen nånstans, hon som de hade gått i samma klass som. Hon var ju som bortblåst! Jag kunde inte annat säga än att hon försvann på vägen.... Ja, livet präglar en verkligen!