Nu tänkte jag bli lite djup i mina funderingar. Ska spinna vidare på några tankar jag läst idag som berör detta med känslor hos våra npf-barn. Inget lätt kapitel. Jag har så många gånger under dessa år undrat hur min son skulle varit utan dessa diagnoser som han har. Vem är han bakom dessa syndrom? Hur hade han behandlat mig, mannen (pappan), sin storebror, assistenten i skolan (som han förstås inte hade haft då), ja alla i sin omgivning? Alla har vi runt honom, och kanske speciellt jag som är hans mamma, fått ta emot hårda sparkar, hårda slag, hårda ord, fula ord, ja listan kan göras lång. Detta har skett så många gånger - rentav dagligen - så jag har för länge sen tappat räkningen. Men de gånger man fått höra "mamma, jag älskar dig", eller " du är världens bästa mamma" , eller "vad snäll du är", de gångerna är faktiskt ganska lätträknade!
Men bakom de hårda sparkarna, hårda slagen, hårda orden m m måste man lära sig att läsa av att innebörden oftast är kärlek från sitt barns sida - hur svårt det än är att tänka så, så måste man inse det. Som mamma försöker man ge sitt barn ett överflöd av kärlek, men att aldrig få den respons man i normala fall får, kan kännas övermäktigt ibland.
Det låter kanske som vi aldrig har några ljusa stunder tillsammans... naturligtvis har vi det, men på helt andra premisser mot vad man brukar ha i andra familjer. Ibland har jag fått små lappar där han talar om hur mycket han älskar mig - gissa om de betyder mycket och de lever man flera år på! Jag vet ju att han har dessa känslor även om han har svårt för att uttrycka dem på ett sätt som vi anser vara normalt. Man lär sig verkligen njuta av dessa små stunder man får av "normalt" visad kärlek!
F ö har vår helg gått lugnt tillväga när sonen varit på korttids, men vi har inte varit hemma så mycket. Denna helgen har T och reserven N jobbat med honom. Vi har hämtat hem honom för en stund sen, men jag vet inte hur läget är just nu. Jag sitter på jobbet så jag vet inte hur sonen och mannen har det för tillfället. Jag får säkert rapporter under kvällens gång.
Nu väntar en ny vecka och det blir spännande att se vad som händer under den!
1 kommentar:
förstår dig...två tvillingar med autism... <3
Skicka en kommentar