Nu har vi lagt ytterligare en morgon bakom oss med hantverkare i huset. Och det gick idag med! Men jag börjar känna hur slitsamt det är. Jag vill verkligen inte ha nåt utbrott på morgonen den här veckan... och då gäller det att se upp och vara alert. I morse vid ett tillfälle sa målaren till min son: "Vilken service du har!".... japp just det.... Jag kan inte ställa minsta krav på sonen, med risk för att han då skulle explodera. Allt för att diagnoserna ska hålla sig i schack. Kalla det curlingmorsa eller vad som helst - jag tror inte han vill uppleva motsatsen. Chefen för målaren vet att "det är något" med sonen, men av nån viss anledning har jag inte sagt nåt till arbetaren. Om det skulle behövas, så får jag ta det då.
Just idag råkade jag läsa följande hos en annan bloggerska som har helt "vanliga" barn:
"Nu är barnen ca 8, 10 och 12 år och jag känner mig som en drogad snigel direkt på morgonen (åldern?) trots att det enda som krävs av mig är att jag går upp, väcker dem o tar fram frukost.
De klarar av dusch, mat och påklädning helt själva.
Jag behöver inte jaga någon med tandborsten....
Jag sitter lugnt med mitt kaffe o på sin höjd säger jag: "Det är dags att gå till skolan strax ungar!"
Oj, vilken skön och underbar tillvaro - rena semestern! Kan bara säga att min 12-årige son klarar ingenting av det hennes barn fixar själva - dusch, mat och påklädning. Där måste man vara med och assistera.... Här krävs det också att man räknar ner innan taxin kommer - den meningen hon använder är förbjuden här (ordet ´strax´ kan göra att han går i taket). Man slås verkligen av hur annorlunda man lever och vilken passning och observanthet man måste ha hela sonens vakna tid. Aldrig koppla av alertheten. Undrar om de uppskattar hur bra de har det? Jag hoppas det. Så där skulle iaf jag vilja ha det....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar