En del av er funderar hur det började för oss med korttids m m. Tänkte förklara lite hur det var i början. Innan sonen fick diagnoserna så hade vi inte rätt till korttids eftersom han inte var under LSS. Men eftersom han var så hyperaktiv (kuratorn vi hade då, sa att det var bland det värsta hon sett...) så behövde vi någon typ av avlastning för att orka. Då blev det tal om stödfamilj. Sonen var då ca 6 år. Vi var inte så pigga på att lämna bort honom till någon vi inte kände - socialtjänsten letar ju på någon familj. Så vi började leta i bekantskapskretsen. Och vi hittade en underbar familj, de bodde då ca 1 mil från oss. Nu har de flyttat och bor 4 mil härifrån. De blev godkända och de började ha sonen en helg (2 dygn) varje månad.
Eftersom sonen var och är väldigt krävande så behövde vi utöka avlastningen efter en tid. Men stödfamiljen kände att de inte kunde ta mera. Sonen hade hunnit få diagnos så vi låg under LSS och kunde därmed få plats på korttids. Vi blev då beviljade en helg där också. Eftersom det fungerat så bra med stödfamiljen så ville vi inte avbryta det utan fortsatte med att kombinera de två ställena.
Det var naturligtvis inte lätt i början att få honom att sova över. Först tog vi på dagtid, lördag och söndag. Sen blev det att han sov hos stödfamiljen en natt, och efter ett tag blev det två nätter.
På korttids kändes det svårare. Jag, som mamma, var nog inte riktigt mogen heller att lämna honom där över natten. Men så var det ett tillfälle då de skulle åka till Göteborg på "läger" och göra en massa skoj. De hade hyrt en gård på nåt lantligt ställe och skulle sova där två nätter. Det var ett lämpligt tillfälle att passa på. Det var ju en kul grej som han egentligen ville vara med på. Helgen gick bra och sen fortsatte vi när vi ändå hade börjat.
Korttids här i kommunen fungerar mycket bra för vår son. De försöker alltid hitta på roliga saker som sonen gillar. Det är inte bara att sitta av tiden utan personalen ägnar sig verkligen åt honom. Speciellt nu på senare tid då man ändrat så att inga andra barn är där när vår son är där. I våras så var han mycket stökig och de bedömde att han blir mycket störd av att ha flera personer omkring sig. Han mår bäst när han är ensam med en personal. Personalen får också kontinuerligt utbildning så de kan hantera autismen på bästa sätt.
Vi är på alla sätt nöjda med den här typen av avlastning. Då finns det tid till att ladda batterierna för mig och pappa i familjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar