När man tänker tillbaka på gårdagen så inser man hur konstigt och annorlunda det kan bli i en sån här familj som våran. Vi var helt i ordning för att åka bort alla tre när sonen smäller av totalt i sitt utbrott. Vi inser ganska snabbt, både mannen och jag att det inte går att åka bort med honom då. Så jag åker själv - vi har en liten turordning för såna här situationer och igår var det min tur att åka. Man är ju inte riktigt på topp efter avsmällningen hemma, men när jag väl är på annat håll försöker jag tänka att det ändå är bra att en av oss kan åka på det som var tänkt. Våra närmaste vänner har lärt sig att det kan hända vad som helst när det gäller vår familj. Det är bara att gilla läget och ta det som det blir. När jag varit borta ett tag så var det dax att åka till jobbet ett par timmar. Sen hem och äta, mannen hade lagat middag. Efter maten var det dax för min man att åka iväg en sväng, han hade lovat bort sig en stund. När han kommer hem åker jag till jobbet igen och jobbar till 20:30.
Vilket flängande fram och tillbaka, hit och dit. Allt p g a diagnoser. En 11-åring utan diagnoser skulle antingen kunnat följa med eller varit hemma själv. Men så här är livet med AS och ADHD i familjen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar