Fattar ni hur det känns?

Kan ni förstå hur det känns... hur det känns att hämta en son efter korttids/fritids igår och han var lugn, harmonisk och glad?! Efter förra veckan vi hade med lite nedstämdhet, skärsår i fötterna, allmän oharmoni och sönderslagen dator med allt vad det för med sig för sonen (ilska och frustration), så var sonen på mycket bra humör igår eftermiddag.

Morgonen var turbulent, han ville ju inte till korttids/fritids pga datorn men jag lyckades få iväg honom iaf. Efter allt detta kaos - att då få hem en son som var helt annorlunda, som att vända på en hand, ja det är obeskrivbart! Jag var sååå glad igår så det visste inga gränser. Tänk att vi fick en eftermiddag och kväll av lugn och ro! Det är obetalbart efter en sån vecka som vi haft. Och detta blev det tack vare att rätt personal jobbade med sonen igår på korttids/fritids. E var informerad om situationen så det var bara att anpassa dagen efter det. E lyckades få honom att landa!

Det låter kanske konstigt för alla som inte lever i Diagnoslandet, hur glad man kan vara av en lugn eftermiddag hemma med sin 13-årige son... Men i det här annorlunda landet värdesätter man saker som andra familjer tar för givna. Man blir så ödmjuk och tacksam för "det lilla" som erbjuds och njuter och nästan går i taket av lycka över en sån liten grej. Andra kanske inte ens tänker på det.... Diagnoslandet har verkligen lärt oss att njuta av "småsaker"!

Kram på er alla fina därute ♥