måndag 21 januari 2013

Måndagstankar

Turbo kändes rätt utvilad från stressen igår vid läggdags och han la sig utan att knorra om skolan. Så i morse var det ganska lätt att få iväg honom. Inga som helst protester och go´ och gla´ var han :) Och är Turbo glad så är hans mamma ännu gladare - inte svårt att bli uppåt när Turbo är på bra humör.

Men nu efter skolan så kändes han inte riktigt jättecool.... Ni vet, de där känselspröten man har när man är en mamma till ett barn med diagnoser, de känselspröten säger mig att sonen inte är i fullständig harmoni. Inget utbrott och sånt, men ändå.... Jag anar något lite spändhet i honom. Men vi kör på så får vi se vart vi hamnar.

Hur som helst så har eftermiddagen och kvällen avlöpt utan någon incident. Härligt! Själv har jag hunnit med att både handla och gått en stavgångspromenad här på kvällen. Mannen kom hem i tid efter jobbet så jag kunde smita iväg lite. Skönt när man är två och kan dela på assistansen.





Lite senare i veckan har vi ett läkarbesök med Turbo. Det är såna där utflykter man gott kunde vara utan. Ingen höjdare precis. Men jag fattar ju att de behöver göras, men alltid lika spännande hur många minuter Turbo fixar att vara inne hos läkaren innan han måste gå ut därifrån. Efter att ett läkarbesök gick över styr en gång så har vi lovat Turbo att han får gå ut precis när han känner att han behöver. Han ska inte tvingas att stanna i en miljö som bara är för mycket för honom. Kan förtydliga att det där hemska besöket var inte hos en läkare på habiliteringen utan en helt vanlig läkare som inte lyssnade på mig utan bara körde över oss vid besöket. Men man lärde sig mycket på det - t ex att sätta stopp i tid!! Ja, ja, nu laddar vi och förbereder Turbo så gott vi kan för det som väntar om ett par dagar.




Idag fick jag ett sms från en mamma som precis läst mitt inlägg för igår. Hon hade gråtit när hon läst det. Inte meningen att skriva så ni läsare gråter, samtidigt blir jag så rörd av att någon annan kan bli så berörd av det jag skriver. Mycket beroende av sin egen livssituation så blir man mer eller mindre berörd av olika ämnen. Nu hör det till att den här mamman har det oerhört jobbigt just nu med ett av sina barn pga diagnoser. Jag hoppas också att andra som inte är så insatta i hur det är att leva med diagnoser ska bli berörda och få mera kunskap om NPF, för det behövs sannerligen i vårt samhälle.

Ha en fin vardagskväll hörrni och kram på er ♥

1 kommentar:

mariellejohnsson sa...

Ja det där sista hoppas jag på också. Att andra blir berörda.
Många kramar till en oerhört bra mamma! Bellan = bäst! :-)

(inte för att tjata, men nyfiken: såg du min förra kommentar?)