Frukost vs frukost

Nu är helgen snart slut och det har varit en lugn helg utan det minsta utbrott. Nöjd, nöjdare, nöjdast!! Men visst, det gäller att anpassa livet efter omständigheterna annars hade vi haft en massa utbrott förstås. Jag tyckte det var lite komiskt i veckan när vi fick ett reklamblad från Ica - kunde inte låta bli att le lite fånigt för mig själv och tänka på hur annorlunda det ser ut i en familj som vår...

Att hitta morgonlugnet i vår familj... ja, det kostar på! Helgmornarna är den svåraste stunden på hela veckan, tror jag. Det brukar ta 1-1,5 timme innan lugnet lägrar sig (om allt är som det ska) och innan lugnet infunnit sig så är det långtifrån lugnt. Turbo är helt omedicinerad när han vaknar och det är bara att invänta att dagens medicin ska börja verka innan vi kan slappna av lite grand. Gårdagens morgon var som den burkar - ganska stirrig, men i morse blev det bättre. Men mannen fick jobba stenhårt för det!

Jag hade en tid att passa på förmiddagen och jag skulle iväg en viss tid. Därför behövde jag äta frukost utan att serva Turbo samtidigt. Mannen fick ta det passet och ägnade sig helt åt Turbo utan att få frukost i sig. Efter ca 1,5 timme kunde han fixa frukost till sig själv!
Vilken skillnad det är mot hur det för det mesta ser ut i en standardfamilj. Som det står i reklambladet: Tända några ljus och njuta av morgonlugnet med en kanonfrukost. Juice, smörgås med ägg och kaviar och en rejäl kopp kaffe. Ingen stress, bara njutning. 

Finns inget av det där som funkar i vår familj.... Tänder man ljus blir det utblåst illa kvickt. Dukar man fram allt det där vid en gemensam sittning så kan man bereda sig på att få torka upp ganska mycket från golvet sen. Igår morse satte sig mannen vid det bord där Turbo satt för att äta frukost. Det slutade med att jag fick rycka in och hjälpa till att rädda frukosten innan den hamnade på golvet! Mannen hade för få armar för att hinna rädda allt själv - snabbt måste det gå!

Jag vill inte på något sätt gnälla eller verka bitter med det här inlägget - tvärtom, för vi är glada över den braiga frukost som blev idag. Och vi har, både mannen och jag, för länge sen accepterat att vi har en helt annan tillvaro än vad standardfamiljen har. Vill bara belysa hur annorlunda det är att leva i en familj med diagnoser. Och det gäller att anpassa för att alla ska må så bra som möjligt. Anpassar man inte så blir det inte bra för någon av oss. Dagens frukosttajm var den bästa tänkbara för oss. Även om jag fick sitta helt ensam i köket och äta och mannen och Turbo befann sig i ett helt annat rum, så var vi glada och nöjda över att lugnet fanns där med hjälp av lotsning och anpassning. Visst skulle jag också föredra en mysig långfrukost med tända ljus där alla i familjen kan sitta gemensamt. Men vi har för längesen insett att detta inte går hos oss och därmed är vi väldigt nöjda och belåtna om vi får det hyfsat lugnt med skilda frukostar. Anpassningar för att få ett visst lugn är det som går i första hand hos oss! Och jag tror ingen var så glad som vi var efter morgonens lyckade frukoststund även om mannen fick vänta tills senare med att stilla sin hunger!

Kram på er därute i kylan ♥