Det där gick ju inte alls....

Snart är den här dagen slut - härligt! Får man tänka så? Ja, jag gör det efter den här dagen... samtidigt hade det kunnat vara värre, men det har varit intensivt hela dagen kan man ju lugnt påstå.

Men jag börjar rapportera om gårdagen för den var lite trevligare. Fick iväg Turbo till skolan trots allt och läraren Tyra hade lovat att fixa undan de där papperen som han stör sig på och blir stressad av. Lite orolig hade han ändå varit under skoltiden. Men när jag hämtade honom efter skola och korttids/fritids så var han på ett strålande humör! Mt hade jobbat med Turbo och det funkade kanonbra. Det var näst sista passet för Mt med honom nu innan han slutar.... Det var iaf skönt att få hem en glad kille!

Japp, sen laddade vi inför läkarbesöket som vi hade inbokat idag. Habiliteringen hade skickat ut ett litet schema över vad som skulle hända och med bilder på de personer han skulle träffa. Inga konstigheter alls egentligen. MEN, morgonen idag blev ingen höjdare precis. Mannen hade stannat hemma från jobbet för vi behöver vara två när vi åker med Turbo till läkaren. En av oss måste vara beredd att lämna stället tillsammans med Turbo när han inte klarar av miljön där längre - och det brukar röra sig om några minuter bara. Sen får den andra stanna kvar och prata med läkaren.

Men ser ni, så långt kom vi inte idag. Vi kom över huvud taget inte iväg!! Första gången det har hänt oss. Jag trodde nog iaf att vi skulle komma dit och få honom innanför dörrarna om än för nån enstaka minut. Men det slutade med utbrott hemma och en överstressad kille, bara man förde på tal att vi skulle åka till stan. Bara att inse faktum att vi inte kunde få honom att åka.

När vi insåg det och tog det beslutet att vi fick bli hemma, så tyckte man att Turbo borde lugnat sig iom det. Men det tog många timmar innan han kom ner i varv. Min hjärna fick gå på högvarv under den tiden och försöka lotsa honom genom den värsta stressen och oron i kroppen. Stackars Turbo! Inte lätt att ha det så jobbigt av att åka till en ovan miljö.

Ja, det var det det! Som tur är så var det inte livsviktigt att Turbo kom till läkaren idag. Mätning, vägning och blodtryck kollas regelbundet hos skolsköterskan och hon rapporterar in hans värden till hab, så det ordnar sig ändå. Att svara på läkarens frågor hade säkert inte gått så vidare bra ändå, det brukar inte göra det. Så jag och läkaren pratades vid på telefonen i stället och vi diskuterade lite medicinändringar m m. Vi kör vidare med de mediciner han har just nu, men med lite ändringar i tid och styrka. Blir säkert bra det med.

Till på köpet idag så var skolan inställd pga personalbrist och det kanske var lika bra det eftersom Turbo var så väldigt uppe i varv. Vi fick också avboka assistent N som skulle kommit på eftermiddagen, och inte förrän efter det så lugnade han sig någorlunda igen och gick ner i varv. Detta blev en lång och intensiv dag och jag var tvungen att fly hemmet ett par timmar ikväll när mannen kom hem från jobbet. Behövde varva ner min överhettade hjärna en liten aning. Tur vi är två så man kan komma iväg och andas lite när man behöver!

Tyvärr slutade dagen med ett utbrott också. Inte alltför roligt, men orken tog slut hos både Turbo och mig, tror jag. Sånt som inte får hända, jag vet, men ibland går det bara inte och dagen har inte varit den allra lättaste. Nu ligger Turbo och förhoppningsvis har han somnat. Jag och mannen har hunnit med ett allvarligt samtal.... inte ofta vi får tillfälle till det. Samtalet gällde lite våran ork och framtida behov och lite upplägg på det hela...... Vi konstaterade iaf att vi lever ett fruktansvärt onormalt liv, men det visste vi iofs redan förut, det gäller bara att orka med det också.

Nä, röja färdigt här sen blir det sängen. I morgon är det en alldeles ny och färsk dag.... Kram, kram ♥