Kaos, men med lösning i sikte

Här har vi haft ett par häftiga dygn, en häftighet som vi inte har upplevt på jag vet inte när. Och tur är väl det. Den här typen av utbrott han haft nu, är inte riktigt som de vanliga utbrotten. De har en lite annorlunda karaktär. Svårt att beskriva, men de sitter djupare på nåt sätt. Det tar emot lite, men jag har beslutat att lägga ut en bild på hans rum som det såg ut igår kväll efter hans utbrott. Min blogg har jag startat för att sprida förståelse för hur det kan vara att leva med dessa diagnoser och då får det mest negativa också bli dokumenterat. Detta är ju inte som i vanliga standardfamiljer precis....

Visst är detta jobbigt, men man blir en aning härdad och som tur är så är det inte så här illa så ofta nuförtiden. Man tycker mest synd om Turbo och att han inte mår som han ska.  Det enda sättet att hjälpa honom på är att veta vad som är problemet. Med hjälp av ritprat så kom det fram en liten "bagatell" igår. Han markerade att det var något med taxisituationen som inte var bra. När man genom ritprat får ringat in var problemet ligger så kan han öppna sig och säga en eller ett par meningar om det.

Bra! Då fick jag reda på lite mer och kunde börja fundera på vad gör man nu? När jag tänkte mer och mer på det så slås jag av tanken att hela taxistituationen inte är en miljö som Turbo borde utsättas för. Allt är som bäddat för att bli fel. För att göra en lång historia kort så är de några få som åker med taxin, men det är några för mycket för att Turbo ska fixa det.

Jag ringde rektorn på fm idag och berättade situationen. Sen träffades vi också på ett större möte där all personal runt Turbo var med. Även korttidspersonalen och chefen där var med. Mötet var ett gemensamt avslut på perioden vi alla haft hjälp av psykologen Lisa. Där kom vi naturligtvis in på den sits som blivit. Rektorn sprang iväg under mötet och ringde och försökte lösa detta. Får reda på i morgon hur det blir, så till måndag morgon ska det säkert vara löst.

I morse fick jag, mot alla odds, iväg Turbo till skolan. Jag såg direkt när han vaknade att det fanns en liten strimma hopp. Men han skulle inte iväg och lite utbrott satte igång igen. Men jag lovade att köra honom till och från skolan. Jag lovade honom också att han inte skulle behöva ha en endaste lektion om han inte ville det. Och då gick det lite lättare att få iväg honom. Han mår nog för dåligt inombords för att han ska kunna vara alert och fungera som vanligt. Men bättre att komma iväg och inte ha lektioner än att bli hemma!

Under kvällen här har han självmant nämnt lite fler detaljer som påverkar honom i taxin. Men samtidigt som han nämner det så sätter småutbrott igång. Känsligt med känslor!

I morgon är en annan dag och jag kör honom till skolan i morgon också.....
Varma snökramar till er alla ♥