Harmonin bortblåst!

Sådärja, nu har vi njutit klart för den här gången.... Harmonin är bortblåst! Och det är ju så här det är, det svänger i Diagnoslandet och vi har vant oss vid det. Men när man är inne i en längre period av lugn så tänker man tanken att.... kanske, kanske, är utbrotten på väg bort. Sen trillar vi dit igen - PANG - så är vi där igen.

Jag märkte lite av det igår kväll efter korttids. Jag fick hämta Turbo själv och vi brukar alltid vara både jag och mannen vid hämtning. Redan där blev det säkert fel, men mannen låg hemma och mådde inte bra. Sen var det lite halvretligt och han nämnde också att det inte är roligt att se mannen (pappan) må dåligt. Nej, det trycker säkert i honom och han vet inte hur han ska hantera känslan.

Ingen dusch blev det som det eg. borde ha blivit igår kväll. Men när Turbo är så där nära till utbrott är det bara att dra ner på kraven till ett minimum och försöka förkorta läggproceduren så gott det går. I säng kom han iaf men sömnen i natt har nog inte varit den bästa. Han klagade att han somnat sent. Och så här hittade jag honom i morse: :)

Turbo har alltså dragit ner madrassen på golvet och lagt sig där! Inget ovanligt faktiskt, men det går i perioder. Han säger att sängen är för hård, han tycker golvet är mjukare..... Hur ska man veta att man köper rätt säng när man ska köpa en ny?? Det är något i Turbos beskrivning som inte stämmer med hur vi normalt brukar kalla mjukt och hårt :/ Att ta med Turbo till en sängaffär så han får prova ut en säng.... njae, vet inte om han klarar det - och inte vi föräldrar heller....

Gårdagens solskensväder

Morgonen blev inte så bra, den sämsta på mycket länge. Harmonin är som sagt borta. Det blev inte många rätt, men det hade också kunnat vara värre. Men det var mycket nytt och han blev lite stressad av det. Det skulle vara långkalsonger - premiär för säsongen, och det skulle vara vinterstövlar - också premiär för säsongen. Och man skulle vara färdig i tid! Det blev lite för mycket för min unge herr Turbo och då låser det sig och utbrottet ligger nära till hands. Med lågaffektivt bemötande så blev det inte nåt illa utbrott utan han kunde åka iväg med taxin som vanligt. Phu!!

Eftermiddagen fortsatte ungefär likadant när Turbo kom hem från skolan. Det blev en väntan på att assistent Kent skulle komma och den väntan blev lite besvärlig. Att vänta är bland det svåraste som finns för Turbo. Men han tog sig iaf för med att leta på sin snow-racer och gå ut i snön en liten stund.

Men sen när han kom in igen var det inte roligt längre att vänta på Kent utan då blev allt bara fel och det blev en del småutbrott. Så när Kent väl kom så låg Turbo uppe i sin "säng" på golvet och surade och var arg. Han fick lugna ner sig lite först och kom sen till oss och var lite småsur. Det småsura rann av när Kent kommit igång med honom.
Så underbart skönt det kändes att lämna över Turbo till en van assistent! En assistent som man inte behöver vara rädd för att det blir för jobbigt för, en assistent som kanske backar om det blir utbrott. Vi har nämligen varit med om det också för några år sen att personer som jobbat med Turbo inte kommit tillbaka till det jobbet efter att de sett ett utbrott. Nu är Kent van och vet hur det kan vara och bangar inte ur för att han får en extra motig dag på jobbet.

När jag kom hem sen och löste av Kent så var humöret bra igen. Men sen var det kvällsproceduren kvar och det var lite känsligt. Duschen var tvungen att bli av idag och det gick bra tack vare att ett TV-program lockade. Då var det bara att duscha innan om han skulle hinna se det sen.
Vi får väl se hur morgondagen blir. Kram på er i vinterkylan ♥