Tre år har gått....

Här är jag inte på topp idag av lite olika orsaker, men vem kan vara på topp jämnt och ständigt.... Förhoppningsvis blir det en bättre dag i morgon :) Men jag ska väl försöka få ihop några rader här ändå.

Tänk vad tiden går! Idag är det hela tre år sen jag började blogga! Det beslutet jag tog då var ett bra beslut. Det kan jag säga nu med facit i handen. Att blogga om NPF och hur det är att leva med det, det har gett mig otroligt mycket (förhoppningsvis har bloggen gett andra något också). Man känner sig inte lika ensam om sin situation och jag har bl a fått vänner för livet via bloggen, träffat på mammor i liknande sits som jag inte skulle ha lärt känna annars. Vi har stort utbyte av varandra och kan lära oss mycket av varandras liv.
Tre av de närmaste bloggvännerna var här en helg i februari i år och vi fick rå om varandra ordentligt. Om några veckor ska jag träffa två av dem igen (kommer att sakna den tredje ♥). Då ska vi ut på lite skojigheter och då är det nio mammor till som kommer att slå följe. Dessa nio har jag aldrig träffat och det ser nog ungefär likadant ut för de flesta av oss, att det är okända ansikten. Men det ska bli riktigt nice och visst får vi speciella band till varandra!
Även ni andra som läser här ger mig mycket, oavsett om ni kommenterar eller inte! (Även om det är extra peppande med kommentarer förstås.) Så TACK alla ni läsare för att ni finns där!

Bloggen har också betytt att vi fått större förståelse från omgivningen här. Jag har lämnat ut bloggadressen till vissa av våra vänner, men långt ifrån alla. Lite känsligt är det av olika orsaker. Jag är en feg och blyg person och det känns som att folk läser min dagbok.... Visserligen bloggar jag anonymt men för de närmaste blir det ju inte så anonymt! Vissa av våra närmaste släktingar vet fortfarande inte om min blogg.... Kanske är jag för feg, jag vet inte.

Det får bli allt för idag, ögonen går i kors här.... Kram, kram ♥