Sista sommarlovsdagen + ett kärt återseende

Här utbrottar vi vidare! Det är Turbos sätt att ladda upp inför skolstarten. Spelar nog ingen roll vad vi gör så blir det så här. Men man får tänka till extra noga så man inte utsätter honom för onödiga grejer som triggar ett utbrott. Och sen får vi vara väldigt noga med att "gå på tå" för honom eftersom han inte tål nånting utan att explodera. Jag hoppas det lägger sig, men när mycket blir nytt efter skolstarten så ska man väl inte ha för stora förhoppningar på det....

Mt hade fått se ett utbrott på korttids igår igen. Brandlarmet hade gått (ingen fara på taket) och även om det inte betyder att det brinner så blir det kaos och kortslutning för Turbo, med det resultatet att ett utbrott måste till. När jag sen kom och hämtade honom så rann det upp hos honom igen och det blev ett litet utbrott igen då. Eftermiddagen fortsatte ungefär likadant att det skulle ut lite utbrott och det är väl så det är just nu.

Igår hade jag tänkt att lägga mig tidigt, behöver all sömn jag kan få om jag ska fixa Turbo på bästa sätt nu när det är lite labilt. Men, sen blev det lite omvälvande. Jag är med i en grupp på fb, där vi medlemmar har beröring med NPF-diagnoser av olika slag. En av medlemmarna kollade upp mig lite extra. Och fann att vi varit klasskamrater de första 3-4 åren i skolan! Den här personen har av en viss anledning bytt identitet helt och hållet, så jag kunde omöjligt veta att det var en tidigare kompis. Jag har bytt efternamn sen dess eftersom jag gift mig och jag bor inte heller kvar på samma plats så det var inte helt enkelt att spåra ihop oss. Så häftigt att av en sån händelse träffa på en klasskamrat efter en sån hel massa år...... och till på köpet inom NPF-området, det gör det extra intressant. Och vi är inte purunga så det är verkligen en hel massa år sen vi var i 10-årsåldern då vi sågs sist. :) Det blir säkert en fortsättning på detta eftersom vi har mycket att lära av varann....Det var ett kärt, men överraskande återseende!

T har jobbat med Turbo på korttids/fritids idag och känt av oron en del. Det ligger latent och dallrar under ytan. Även om de klarade sig från utbrott så är det tuffa tag...
Jag och mannen hade återigen ett möte med rektorn och en av lärarna som ska jobba med Turbo vid skolstarten. Jag hoppas fortfarande innerligt att detta ska bli bra med de två nya lärarna som tar över efter Nk. Inga tider var klara så jag blev lite bekymrad över hur Turbo skulle fixa morgonen i morgon utan schema.... har ju inte hänt på tre år att han åker till skolan utan schema. Men de tog tag i det så jag fick hämta det sen på eftermiddagen. Vi måste ju göra allt vi kan för att fixa skolstarten så bra som möjligt. Utbrotten blir ju inte färre för att vi vuxna inte gör vad vi kan. Men jag får ju säga att vissa saker bekymrar mig.... och jag har förvarnat om det.... hm....

Nej, nu får vi tänka positivt här och hoppas och tro på det bästa! Kram på er alla därute ♥