torsdag 18 augusti 2011

ORÄTTVIST i Diagnoslandet!

Så var då den stora dagen inne. En dag som vi pratat om och diskuterat så länge - första skoldagen på nya resursskolan för att börja 7:de klass. Sonen klev upp ur sängen ganska omgående efter att jag väckt honom och var på ett strålande humör.

Allt funkade bra, men när 10 min. var kvar innan taxin kom, så brakade han ihop lite. Då kom oron ut. Det blev lite gråt och lite smällar, och jag förstår honom så väl. Ny skola, nytt ställe och ny personal - inte det optimala för ett barn med autism. Som tur var kunde jag ändå trösta honom med att säga att korttidspersonalen E skulle möta honom idag vid taxin i skolan. Annars hade det nog varit rätt låst läge, tror jag. Han är ju inte förtrogen med någon annan personal som han kommer att ha runt omkring sig. Det får naturligtvis så sakta byggas upp.
Jag tror en del av oron släppte när han klev in i taxin och fick syn på ett par nya klasskamrater. Han har träffat dem på korttids när de gjort nån aktivitet tillsammans. 



Sen har jag gått i spänd förväntan hela dagen här och undrat i vilket skick min son skulle vara efter skoldagens slut…. Det är heldag från början i skolan och det kanske är lika bra så får han in rutinerna snabbare. 
Jag läste av ansiktet när han klev ur taxin här på eftermiddagen – och det var inte så svårt att se…. Hela ansiktet strålade och skrattade! Kan ni fatta hur det känns när man som vi kämpat så länge för detta läsår – en kamp som tilltog förra terminen och blev ganska intensiv. Nästan så glädjetårarna kommer. 




Samtidigt drar jag mig för att skriva detta då det finns så många elever som inte får den stöttning de behöver. När man bl a läser Mamma Z:s inlägg på sin blogg idag så ser man en milsvid skillnad  i vilken hjälp elever får. Man ser också tydligt hur det kan gå med en elev som inte får rätt stöd i skolan.  Mamma Z skriver om sin Sam som öht inte går utanför dörren för att gå till skolan, han befinner sig helt under isen.  Sam är lika gammal som min kille…..  Vilken sits man hamnar i beror till stor del på hur väl dessa barn med diagnoser blir omhändertagna i skolan.  Sams familjs situation hade kunnat vara vår situation, det hade kunnat vara vår pojke som mådde så dåligt. Nu har vi en glad kille som åker iväg till skolan på morgonen (och jag hoppas det kommer fortsätta så), med Sam får man jobba hårt för att få upp honom över ytan igen – orättvist att inte alla får rätt hjälp i tid! 




När jag pratade med personalen på resursskolan igår så framkom det att de var förvånade att sonen klarat målen i alla ämnen…. förvånande med tanke på vilka svårigheter sonen faktiskt har pga sina diagnoser. Ja, återigen en STOR eloge till den gamla skolan som kämpat med honom, speciellt de senaste 2-3 åren, och verkligen gett honom de resurser han behövt (bl a en mycket kompetent assistent m m). 

Nu hoppas jag väldigt mycket på att denna resursskola ska bli bra och det tror jag det blir bara allt sätter sig. Första dagen verkar iaf vara till belåtenhet! Ett snabbt vulkanutbrott har vi haft här ikväll, men det var nog inte skolrelaterat. Det var en situation som uppstod och som han helt enkelt inte klarar av (kattrelaterat). Annars känns han rätt lugn faktiskt. Nya tag tills i morgon. Kram på er ♥

2 kommentarer:

Jens sa...

Hej! Härligt att se att det gick bra första dagen i nya gruppen. :-) Blev glad av att läsa.

Mamma Z sa...

TACK DU FINA FÖR DIN OMSORG OM OSS :-)

Ja, livet innehåller så många olika lotter och just i detta fallet så är det så sorgligt beroende på vart i vårat land man bor. Det skall inte få vara så.. I en morgondag (läs 10 år) så kanske det råder bot på detta..

STOERA KRAMEN och du vet att jag gläds så med er fast vi fick nitlotten!!