lördag 11 juni 2011

Nerkortad utflykt pga diagnoserna

Sonen sov länge och väl idag och var på ett bra humör vid frukost. Skönt tänkte vi, eftersom vi skulle på vår årliga dressinutflykt idag. Vi kom iväg som tänkt och hann åka en bra stund. Sen kommer ett utbrott från sonen. Dags att  plocka fram pedagogen, psykologen och allt vad det heter.... Jag försökte försiktigt lirka med honom för att få reda på vad som var problemet. Och det gäller att lirka utan att ställa för många frågor, annars går han i taket av det. Det kom iaf ur så pass mycket ur honom att han var ledsen för att de som backat ur inte var med. Detta problem kunde vi naturligtvis inte göra något åt. Har de fått förhinder så är det ju så.



Sen försökte jag avleda och få honom på gladare tankar. Tog fram pedagogen i mig igen.... men ingenting hjälpte. Det hjälpte för en liten kort stund, men sen trillade han tillbaka i sin mulna bubbla igen och allt var bara surt. I ett sånt där läge måste man göra allt man kan för att stryka diagnoserna medhårs, men surheten försvann inte. Då är det bara att inse att vi behöver avbryta trampandet, vända dressinerna och åka hemåt - och se glad ut ändå.  Sånt här har jag lagt av med att bli ledsen för. Vårt liv måste hela tiden anpassas till diagnosernas vilja. Idag hade diagnoserna en dålig dag, bara att acceptera. 



Någon kanske tycker att man borde åkt vidare ändå, ett surt barn ska inte få sabotera för alla andra. Nej, det kan tyckas så om allt var som för andra barn utan diagnoser. Men när mitt barn är på det här humöret så blir det inga rätt alls... han välter saker, kastar grejer, sparkar på allt m m och det drabbar inte bara hans eller våra saker utan också övriga inblandade. Det som hann hända på den här korta stunden innan vi vände, var att han kastade sina glasögon i ett snårigt buskage... välte vår fikakorg så allt vältes ur.... Hade vi stannat och grillat vid fikaplatsen vid sjön som det var tänkt, så hade vi säkerligen fått simma efter en hel del av vår packning sen.  Det är liksom ingen idé att ens tänka tanken att fullfölja utflykten i det läget.



När vi trampade hemåt så hängde sonen med huvudet hela vägen och såg ut som ett åskmoln. Jag satt på dressinen framför mannen och sonen så jag vände mig om och försökte avleda det sura emellanåt. Men det var något i kroppen som inte stämde på honom idag. Godiset som vi hade med oss rörde han inte ens, och det tillhör inte vanligheterna. Väl framme vid bilen satte han sig där med sitt täcke som han hade med sig. På vägen hem tinade han upp lite iaf.

Ja, ja, så kan det gå ibland. Vi stekte vår korv i stekpannan när vi kom hem och det gick ju bra det med.
Här hemma har mannen snickrat på uteplatsen på eftermiddagen. Härligt att det går framåt.
Nu ska vi försöka göra det bästa av den här kvällen så är det en ny dag i morgon.

4 kommentarer:

ann sa...

Du gjorde helt rätt som for hemåt.Min ena son kan också göra så ibland då han får låsningar.Ibland kan man lyckas få fram varför men inte alla gånger.Vi brukar lämna honom lite i fred men det lyckas inte alltid eller.Efteråt kan han prata om det och bli besviken på sig själv.Han kan inte styra det som händer honom säger han själv.Han har språkstörning men även lite ADHD och Asperger.Kramar från Åland.

Nina sa...

Jamen precis! Det finns ju en anledning till reaktionerna hos våra barn. Det är inte så mycket annat att välja på än att ta hänsyn. Både för sin egen skull och våra barns.

Det var kanske en reaktion på allt som har hänt runt honom den senaste tiden, och ovissheten inför det nya som väntar?.. Så är det för oss. Ju mer som oroar, desto skörare blir det. Då får man skala av och anpassa.

Ni är duktiga på det tycker jag. Både att utmana lagom, hitta på saker och begränsa :)

Hoppas imorgon blir en bra dag <3
Kram Nina!

Lenaeff sa...

Det är inte lätt att leva med dessa diagnoser, varken för sonen eller för er. Tänk om de kunde tala om vad det är som blir så fel...så skönt det skulle vara. Jag tror som Nina, att det varit mycket mställningar och oro ett tag nu, och vem vet, kanske han blir ledsen på sig själv också som inte orkar, på att han börjar förstå lite av sina egna begränsningar.
Jag vet ju iallafall att min Junior blir oerhört bbesviken på sig själv ibland när han så gärna vill nåt som han inte klarar av just då!
Men som du säger är det verkligen ingen idé att utmana en dålig dag, sån får man ta en bra dag!
Kramar om och hoppas att resten av dagen och kvällen blev desto bättre istället!
Lena

Tina sa...

Tur att du är en sån klok mamma, ja det lät väl kanske lite käckt, men menar det verkligen. Jag känner med er och insett att man alltid är beredd på att bryta. Ibland i tid och ibland går det så fort i vändningarna att katastrofen är ett faktum. Ta hand om er, kram Tina