.... gårdagen blev verkligen bevis för att sonen behöver sin medicin. Som jag skrev igår så stod den kvar på bordet och hade alltså inte intagits av sonen på morgonen. Han är väldigt duktig på att ta medicinen i en viss ordning så jag behöver inte alltid kolla. Är han extra stirrig och uppe i varv så brukar jag ge det en och en till honom, annars fixar han det själv. Igår var han lugn, men av någon anledning ändå missat den.
Utan medicin så blir det inte många rätt för sonen. Han kan inte gå två meter utan att det händer något, gäller att stålsätta sig, får inte bli arg för det förvärrar bara saken och dessutom rår han ju inte för att det blir som det blir. En eller ett par dagar står man väl ut men det går ingen längre period. Vi har kanske inte ens klarat att ha honom hemma hela tiden utan medicin, kan jag nog säga....
Och om han skulle gå omedicinerad skulle hans självkänsla ganska snart dykt ner i botten, eftersom han då skulle fått ta mycket negativt - det blir ju inte många rätt för honom när han inte kan styra sig själv alls. Så jag har verkligen fått ändra inställning till det här med medicinering. Som jag skrivit förut: jag är en sån där människa som knappt tar en alvedon ens. Men sån tur att det finns medel för att förbättra livet för sonen, även om det inte är som man tänkt sig från början. Nu har jag t o m fått måla en omgång på skänken medans sonen varit i samma rum och byggt med lego - och det har gått bra med våra mått mätt, skulle varit helt omöjligt utan medicin.
F ö har jag nu fått en tid bokad med försäkringskassan angående ansökan av assistans för sonen. LSS-handläggaren kommer också att närvara vid mötet eftersom det är kommunen som står för de första 20 timmarna om det blir aktuellt. Men mötet blir inte förrän i mitten på december... men bättre sent än aldrig. Jag är förberedd på att det inte kommer att gå så bra första varvet, men då tar jag ett varv till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar