Idag var det dax för utvecklingssamtal på skolan. Assistenten bedömde det så att vi skulle ta det utan att sonen var med. Han har vid ett flertal tillfällen visat att han inte klarar den situationen så bra. Därför tyckte vi det var bäst att inte utsätta honom för det denna gången. Så jag och mannen åkte till skolan och träffade läraren och assistenten medan sonen hade syslöjd (den andra klassläraren var hans assistent den stunden som ordinarie ass. var på u-samtal med oss).
Allt var väl som förväntat, inga större problem i de vanliga ämnena. Det som inte hänger med som det ska är ju det sociala - föga förvånande med de diagnoser han har. Men alla är så väl införstådda i att det är så med honom. De jobbar på så gott det går och sätter upp mål som han har möjlighet att nå efter sin förmåga.
Efter skolan så blev det lite utepyssel i nysnön. Vi gjorde varsin figur (sköldpadda), men som vanligt slutar det med att något går snett och sonen förstör både sitt eget och mitt. Men man är så van vid det så man räknar nästan med att det ska bli förstört...
Fick faktiskt äntligen tag på rektorn på specialskolan idag. Han förklarade hur det fungerar hos dem. Och de har svårt att sälja enbart skoldelen till sonen. De behöver också sälja behandlingsdelen - och den går inte ordinarie skolan in och betalar, det blir alldeles för dyrt. Socialen är de som brukar betala, men eftersom vi inte hamnat hos dem än så betalar de inte. Känns som ett låst läge.
Om sonen skulle hamna snett - vilket han skulle göra ganska snabbt om han inte får en tillrättalagd skolgång framöver - så blir det ju socialen iaf. Varför ska det behöva gå illa innan man får hjälp? Varför inte ge hjälpen i förebyggande syfte? Det behövs inte många dagar för sonen i en vanlig klass på ett vanligt högstadium förrän han inte går att hantera! Vad snedvridet det ska behöva vara.... I morgon ska jag ringa socialtjänsten igen, för jag vill inte ge mig, så kampen går vidare....
Sonens lärare berättade idag att t o m eleverna i klassen funderar över hur sonen ska klara av högstadiet... Tänkvärt, gulligt och rörande. De är så förstående, men de ser ju mycket väl hur han fungerar, vad han klarar och inte klarar. T o m dessa 12-åringar förstår att grabben inte kommer att fixa skolgången på vanligt sätt! Ska inte de som ställer och styr också kunna göra det då?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar