Varför finns det inte en handbok för oss med diagnosbarn. En handbok som talar om vart man ska vända sig, vad man har rätt att kräva, vem som fattar beslut, vem som verkställer beslut m m, speciellt skolan är ju ett problem för många av våra barn. Man ska ringa, bli lotsad vidare många gånger innan man hamnar rätt. Det är många timmar som går åt till sånt. Idag har jag försökt få tag på rätt person när det gäller ett spår jag fick tips om i en kommentar här på bloggen. Tyvärr hann jag inte fram till rätt ställe idag, kunde ju inte sitta med privatärenden hela tiden på jobbet... Men jag tror att jag har fått numret till rätt "gubbe" nu iaf så jag kanske träffar rätt direkt imorgon när jag tar upp jakten igen. Hoppas jag har nåt nytt att skriva och berätta om ang. det i morgon!
Man blir ganska irriterad över hur dåligt många av de här barnen mår p g a felaktig skolgång. Vi har också varit där när utbrotten haglade varje dag efter skolan. När sen strukturen och förståelsen kom in i bilden så blev allting bättre. Fortfarande kommer utbrotten men det haglar inte såna hela eftermiddagarna, det räcker med nåt om dan nu.
Känner mig extra ledsen och frustrerad idag pga ett barn som mår fruktansvärt dåligt därför att inte skolan styrt upp tillräckligt. (Du mamma till detta barn - du vet vem du är, många tankar går till dig idag!) När man hör om andra som mår dåligt, så blir jag extra peppad och vill kämpa extra mycket i vårt läge nu. Vi har som sagt varit i "träsket" innan och vill definitivt inte dit igen. Sonen blir ju inte mindre och svagare precis och jag tror att om han inte får samma lugn och ro nu under tonåren som väntar så kan han spåra ur fullständigt. Mmm, jakten går vidare i morgon....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar