Dagens morgon flöt på lite bättre än igår. Förmiddagen var jag ensam med sonen och det gick också bra. Sen var vi hemma alla tre mitt på dan en stund och då blev det ett par utbrott. Han lekte lite på golvet och antagligen sträckte han sig lite och fick ont. Smärta tar han inte så bra utan då kommer det nåt utbrott. Sen kändes han instabil i flera timmar. Jag åkte och jobbade på em och kvällen så mannen var ute en sväng med sonen. Meningen var att de skulle fota lite grand, men tiden gick åt till att leta efter ett hus som sonen absolut ville se, men han visste inte riktigt vart det låg....
Jag fick lite personliga tankar och reflexioner efter mamma zoffes framträdande i "Efter tio" häromdagen. Vill börja med att ge henne en stor eloge för att hon var modig nog att ställa upp på detta och sprida kunskap om diagnoserna. Vi har båda söner med samma diagnos och i samma ålder, men ack så olika vissa områden ändå kan bli.
För det första så tänkte jag på det hon berättade om vilken skuld man som förälder kan känna, och som jag tror är väldigt vanligt. Vad har man gjort för fel för att det skulle bli så här. Personligen har jag aldrig drabbats av de tankarna, av olika orsaker. När vi väl sökte hjälp (sonen hade då precis fyllt 4 år) så var det så uppenbart att något inte stod rätt till, att det var nån diagnos som ställde till problemen. Bland det första BUP utredde var ju om det fanns nåt i familjen som kunde orsaka sonens problematik. Men jag och mannen kände oss trygga och visste att de inte skulle hitta nån sån orsak - vilket de heller inte gjorde. Vi var väldigt öppna med hur vi hade det i familjen, vi hade drabbats av ett par närstående dödsfall efter sonens födelse. Min mamma dog när sonen var fyra månader och efter nio månader ytterligare dog min svärfar - en minst sagt turbulent tid. Men ändå förstod BUP att det inte hade orsakat sonens problematik.
För det andra så tänkte jag också på hur hennes son reagerat över sitt eget beteende emellanåt, t ex vid utbrott m m. Han känner skuld över vad han ställer till med. Min son har aldrig de tankarna om sig själv. Och jag tror det beror på att han lever i sin egen lilla bubbla, en egen liten värld där bara han existerar. Personligen tror jag det har att göra med att han har så mycket autism i sig. Naturligtvis är det både på gott och ont båda dessa varianterna.
Mina reflexioner här belyser hur olika två personer med samma diagnos kan vara. Det finns ett stort spann inom diagnoserna. Det var bara lite tankar från mig....
I morgon har jag en massa telefonsamtal jag måste få gjorda. Hoppas bara att jag får tag på de personer jag behöver prata med... Det är mycket som måste ordnas för att det ska klaffa för sonen och oss i slutet på veckan. Mer om det senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar