Tyngre och lite visset

Haha, så tokigt det blev! Tog en bild på en vissen blomma som skulle få symbolisera min sinnesstämning just nu - alltså lite smått vissen och nedåt. Men... nu ser jag bara hunden!! Och asgarvar! Ser ni också hunden?

Tydligen är jag inte så väldigt depp även om det känns lite tungt idag. Men jag tycker inte om den tunga känslan alls! Jag ska berätta lite om dagen som har svängt fram och tillbaka en del.

Dagen började lite småstruligt med en försovning av någon runt Turbo. Det är sånt som händer även den bäste, men det är så lite som stör honom nu. Nu är det skakigt och instabilt pga schemaomläggningen på korttids. Det var helt otroligt vad han har sjunkit på ett par dygn nu. Han ältar detta och jag försöker släta över så gott det går, men det är inte lätt. Vår vardag här hemma blir påverkad av utbrott, men även skolan. Skolan har inte fungerat den här veckan som den gjort innan, men det är bara att låta tiden läka ut det.
Men lägg då på det att vi ska ge Turbo ett negativt besked ang assistansen här hemma snart också, så förstår ni att jag inte känner mig så jätteuppåt. Skulle behövt något riktigt positivt besked att ge honom i samband med det, men det har jag inte i nuläget.

Ett skolmöte har jag också avverkat idag. Ett möte som gick väldigt bra och det är jag jätteglad för. Så nu jobbar vi vidare, men tyvärr blir det ju bakslag nu när Turbo är så labil. Vi kommer inte framåt i den takt vi vill och skulle behöva med honom. Nu när han är skakig så måste vi alla backa och släppa på kraven. Usch, vilken balansgång! I morgon på vårt vanliga onsdagsmöte har vi mycket att diskutera och planera, men det är ingen lätt sits detta med Turbos svacka. Jag, liksom andra, känner ju att tiden springer iväg i jakten på de där betygen som behövs för att kunna söka till ett gymnasium. Men först och främst och viktigast av allt, så måste Turbo komma på fötter igen annars fungerar ingenting.

I eftermiddag och tidig kväll har assistent Kent varit här. Ett sånt där tillfälle som vi plockat in för att Turbo ska känna att Kent finns där och inte är borta från honom helt. Idag när Turbo varit som han varit, kändes det extra gott att kunna lämna hemmet och jag kunde känna mig trygg med situationen. Kent fixar Turbos labila hållning, det vet jag. Jag förvarnade innan han kom att det vore bra om känselspröten var extra utfällda idag.
Nu precis efter att Kent åkt så känns Turbo väldigt mycket lugnare och väldigt glad. Kents besök var efterlängtat och det gjorde nog gott. Det återstår att se vad som händer under resten av kvällen....

Det känns ju som att vi är inne i en period där det sluttar nedåt. Vet inte om jag är redo för det och beredd på det, men det är väl bara att hänga med vare sig man vill eller inte. Jag hoppas det vänder uppåt fortare än kvickt. Jag skulle behöva komma ner i varv i stället så jag hinner planera lite som är nödvändigt och komma ikapp mig själv.
Men fy, vilket oglatt inlägg det här blev - inte min mening, men det är väl tydligen den känslan som finns i mig just för ikväll även om det fanns glädjeämnen också under dagen.

Varm kram till er alla som kikar in här ♥