Känslig vecka och habträff

Det verkar vara en känslig vecka för Turbo, det här. Mycket nytt förstås, som jag skrev igår. Men jag tycker han blir känsligare och känsligare för det här med framförhållning. Det är något vi måste skärpa upp på hemmaplan nu. Vi borde ha en fast tid varje vecka då vi går igenom veckoschemat och schemat för nästkommande vecka ordentligt, så vi ser att han är med på noterna helt och hållet. Men det är så lätt att missa, eftersom 4-veckorsschemat sitter uppe hela tiden och han tittar på det med jämna mellanrum. Men antagligen tittar han bara på nästkommande dag och ser inte så mycket längre i taget. Detta måste vi åtgärda så han inte blir överraskad tätt inpå när något ska ske.

Just nu är han på korttids och åkte dit igår efter skolan. Men han har sms:at mig idag också (på skoltid) och tyckte det var lite jobbigt så jag fick lotsa med hjälp av assistenten lite. Nu hoppas jag han har det bra på korttids med den nya personalen Tobias detta dygnet. Jag hoppas vi inte behöver rycka ut med några hjälpande sms där ikväll....

Gårdagen var händelserik! När jag avslutade inlägget igår så var jag och mannen på väg till habiliteringen. Vi var inbjudna till en genomgång om framtiden. Eftersom Turbo börjar närma sig 18 år - hualigen, vart tar åren vägen?? - så ska han snart gå över till vuxenhab i stället. Det blev lite info om vad det kommer att innebära. Bl a har inte vuxenhab någon läkare öht och vi behöver det för medicineringens skull. Den biten kommer då vuxenpsykiatrin att hålla i. Det blir ett nytt kapitel för oss, men än är det ca 1,5 år kvar. Men det var lite att tänka på innan iaf. Ska vi ha intyg av läkare så måste vi ordna så vi får ut dessa innan 18-årsdagen eftersom inte vuxenhab har någon läkare. Det måste gå genom habiliteringen som han tillhör nu. En hel del frågor uppstod i huvudet, men än finns lite tid att fundera....

När vi satt där i väntrummet innan träffen på hab igår, så mindes vi tillbaka på ett sammanträffande med en person som var i väntrummet samtidigt som oss för några år sen. Det var en person som vi aldrig sett tidigare, så det var ingen vi kände. Vi träffades kanske i fem - tio minuter, men det mötet förändrade vårt liv väldigt mycket. Men den storyn ska jag ta en annan gång. Det är rätt häftigt vad det kan betyda att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle av en händelse.

Efter genomgången igår så passade vi på att gå ut och äta med ett annat par som var med.

Jag och mamman i familjen knöt kontakt på en hab.träff vid ett tidigare tillfälle för något år sen och har upprätthållit den. Detta par har en son som är ett år äldre än Turbo och har alltså kommit en bit längre. Han har inte riktigt samma problematik, men har liknande diagnoser. Men ändå - sååå mycket vi kände igen hos varandra när vi satt och pratade! Det blev mycket skratt och mycket allvar förstås i snacket. Väldigt tufft har de haft det, men vilken erfarenhet de bär med sig! Kan vara till stor nytta för oss andra som inte kommit riktigt lika långt. Det var en givande kväll!

Nu blir det fredagsmys, hoppas jag! Kram, kram ♥