Vi backar rejält

Om jag skulle ta och fortsätta beskriva vardagen där jag slutade sist. Det var nog efter att Kent hade jobbat här på tisdagen. Som jag skrev då, så verkade Turbo ha behövt de timmarna de fick där, för han var lugn och förvånansvärt cool direkt efteråt. Men sen dalade han lite frampå kvällen då tankarna över schemaändring och korttids kom upp igen. Jag och mannen pratade (viskade i ett annat rum) och diskuterade om att vi skulle ta ett beslut som skulle lugna honom lite, och vi kom fram till att vi måste nog backa rejält nu. Det blev en snabb överläggning eftersom vi inte kan prata så mycket med varann när Turbo är hemma. Snabba beslut alltså!

Igår (onsdag) var det egentligen dags för ett korttidsdygn för Turbo. Ett enda dygn mitt i veckan och då skulle den nya personalen Tobias jobba. Men här protesterar Turbo rejält! Och min magkänsla sa mig att vi skulle göra klokt i att backa här och inte utsätta honom för onödig oro. Allt fungerar kanon mellan Turbo och Tobias, så det är inte det. Men det skulle vara Tobias första vardagsdygn och detta oroade lite extra förstås. Hade Turbo varit stabil, hade jag inte tvekat på att driva igenom dygnet. Men nu kändes det som vi behövde vara försiktiga så vi inte saboterar i onödan. Vi måste alla försöka få Turbo på fötter nu, och då pressar vi inte om det inte absolut behövs. Även om dessa dygn betyder välbehövlig återhämtning för oss så får vi stå åt sidan lite nu.

Vi kom överens med Turbo och Tobias att jag hämtar vid 21 på kvällen, så de ändå fick en massa timmar ihop. Och vet ni, när jag hämtade Turbo så var han riktigt cool och fin. Det märktes att allt måste ha gått väldigt bra för dem och då kändes det som vi verkligen gjort rätt så allt fick ett bra avslut. Hade vi pressat honom, så hade det kunnat sluta i utbrott och det vore synd att utsätta både Turbo och ny personal för detta när vi vet om hur skört läget är.

Gårdagen ja.... den gick nog till historien, tror jag. Jag har knappt repat mig efter min "kyss" som jag åkte på i helgen i min "åkomma", men kände igår att jag börjar komma upp på banan ordentligt igen efter det. MEN så igår fick hjärnan jobba på högvarv i stället så jag var helt slut på kvällen. Turbo behövde lotsas en hel del på förmiddagen. Det gällde en grej som inte assistenten kunde göra något åt, så det var bara för mig att rycka in. Jag hade kunnat strunta i det, men då hade garanterat assistenten i skolan fått ett utbrott från Turbos sida att tampas med, och det utsätter jag dem inte för när det går att avhjälpa. Så en stor del av förmiddagen ägnade jag åt detta. Jag hade en massa akuta jobb att göra, men det fick faktiskt bli en senare fråga!

På eftermiddagen hade vi skolmöte och en hel del fanns att beta av. Men känslan efter mötet är ändå: vad fantastiskt att ha en hel stab runt Turbo som kämpar för hans bästa!! Att se hur lärare vänder och vrider på allt och använder sin fantasi för att lösa skolfrågor är nästan rörande. Alla vill så väl att han ska få sina betyg som behövs framöver. Men nu när han är så labil så står vi och stampar lite, men det känns trots allt ganska hoppfullt. Men vi är alla överens om att nu backar vi rejält, så Turbo kommer ikapp sig först. Sen tar vi små kliv framåt igen.

Så återigen är vi så tacksamma för allt bra folk som finns runt oss och Turbo: rektor som stöttar sin personal, lärare som jobbar för elevens bästa och försöker hitta lämpliga lösningar, assistenter som finns för Turbo på ett lysande sätt, assistansbolaget med bl a Kent och Berget (tack för skrattet idag) som letar lösningar och försöker pussla lite, ett korttids med fantastisk personal som gör att Turbo trivs. Kan det bli så mycket bättre?! Sen är det ju så att Turbo är en utmaning för alla som jobbar med honom, men det berikar livet och ger många ovärderliga lärdomar att ta med sig i livet. Så, ja, visst finns det mycket positivt ändå även om vi har en svacka just nu!

Kram på er alla fina läsare ♥