Bekymmer som hänger i luften

I inlägget igår glömde jag faktiskt att berätta om vad som hänt efter mötet vi hade med kommunchefen förra veckan. Så jag gör det nu i stället, det är ju hög tid. Hon ville sammankalla till ett möte där skolchef, kommunjurist och chefen för daglig verksamhets chef närvarade. De träffades och kom väl en bit vidare, men kommunjuristen ser vårt förslag som svårt att genomföra pga lagar och paragrafer.
Eftersom kommunchefen nu gått på semester så fortsätter den tillfälliga kommunchefen ärendet. Denne råkar vara skolchefen, så han är bra insatt i problematiken.

Usch, vad krångligt detta blev att skriva om, men försöker ändå för att jag själv behöver ha det på pränt för att komma ihåg alla turer.
Iaf så ringde kommunchefen/skolchefen idag, efter att ha haft något ytterligare möte och diskuterat med någon jag inte kommer ihåg vem det var.... Alla är fortfarande positiva till vårt förslag, men lagar och regler sätter fortfarande käppar i hjulet. Nu bollas vi vidare till annan instans! Förvånad, någon??

Jag fick telefonnummer till någon som är chef för något arbetsmarknadsprojekt i kommunen. Jahapp, bara att jaga vidare. Mannen fick tag på denna kvinna och pratade en stund. Denna kvinna ser också positivt på förslaget, men behöver prata igenom det med sin chef. Där är vi nu och jag börjar ju undra hur detta ska sluta?? Turbo har ingenting från mitten av augusti när sommarlovet är slut och så kan vi inte ha det! Nu är det semestertider och inget lär hända på några veckor....

I eftermiddag, med hastiga ryck, klämde vi in ett möte gällande bostadsanpassningen. Mannen, jag, arkitekten, handläggaren och byggnadsingenjören träffades och gick igenom lite. Vi spånade vidare på ritningsförslagen och kom fram till något annat, tror jag. Ingenting är klart än, arkitekten får skissa och pussla vidare. Det är mycket att tänka på så det ska bli funktionsdugligt för de behov Turbo har. Jag måste så här långt ge en eloge till handläggaren och byggnadsingenjören i kommunen! De tänker på behoven och får oss föräldrar att tänka framåt på ett sätt som vi inte gjort på egen hand.

Som ni förstår så är det ett lite större projekt. Men hur vi ska ro i land det med Turbo medans det pågår, vet jag inte (som Nina undrade i en kommentar). Men på något sätt måste det gå och vi måste ta oss igenom det. Som det är nu, kan jag och mannen knappt prata med varann när vi är hemma alla tre. Och så fort det låter något, t ex om någon tappar något i köket eller flyttar en burk (typ skjuter/drar den på bänken) så kommer frågan från Turbo blixtsnabbt: "Vad var det?" Jag kan väl säga att vi är liiiite trötta på att förklara varenda mening som sägs eller varenda ljud som hörs.

Så vi längtar efter att få den där bostadsanpassningen färdig illa kvickt. Men tyvärr går det inte så kvickt med ett sånt projekt så vi får tåla oss lite och lägga band på oss. Sen är det ju det där med assistenter vi vill ha in här också. Dem vill vi inte vänta för länge på heller.

Nu får det bli gonattens allesammans! Kram, kram ♥