Jag måste nog flika in en parentes här.... för ev nytillkomna läsare. Bloggen använder jag som en dagbok för att komma ihåg olika händelser för egen del. Minnet är nämligen kort ;) Här skriver jag ner mina innersta tankar, men kanske inte allt.... Det var det om det!
Den här dagen går nog till historien av många skäl ändå. Ett evigt flängande och farande har det varit för mig medan mannen haft det aningen lugnare. Jag gick upp lite tidigare än vanligt och åkte iväg till jobbet. Sen hade jag en tid inbokad på förmiddagen i byn. Jag åkte till en tjej och blev ompysslad under nästan två timmar. Sååå gott att lägga sig på en brits och inte kunna göra nånting! Då är jag tvungen att koppla bort allt för jag får inte röra mig så mycket under den tiden. Gissa om det kryper i kroppen efter en timme, speciellt som jag är stressad just nu! Men tänk att man kan bli fast i en grej som jag ALDRIG trodde jag öht skulle prova på - haha :)
Efter den ompysslingen stressade jag in till stan och rättade till det som blev fel igår. Både den mycket trevliga försäljaren och jag blev nöjda efteråt, kan jag säga! Gott det! Jag hade grämt mig länge efteråt om jag inte ändrat på det.
Sen stressar jag iväg fyra mil från stan till jobbet och jobbar en liten stund till innan det är dags att åka hem och käka med mannen som lagat god mat till oss. Vi äter och har det trevligt och kan prata ostört som vi inte kan när Turbo är hemma. Men det dröjer inte lång tid innan jag börjar må dåligt. Tänker väl inte så mycket på det, utan fortsätter vardagen. Jag åker efter en stund och hämtar Turbo på korttids.
Hämtningen blev inte alls trevlig idag, tyvärr. Turbo får ett megautbrott och tråkigt nog riktar han in sig på personalkillen. Jag får t o m gå ur bilen och ingripa, men så lågaffektivt det bara går, och försöka få honom att lugna ner sig. Inte så lätt, men, men.... Han är nästan två meter lång och väger ca 25 kg mer än mig nu, så det är inget litet barn man tar under armen och bär iväg. I såna lägen är jag glad över att jag fått lära mig det lågaffektiva hanterandet och förlitar mig på att det funkar. Och nej, jag är inte rädd för egen del. Jag tycker mest det är jobbigt när andra råkar illa ut.
Efter en stund kommer vi iaf iväg och åker en längre omväg än vanligt. Jag känner att det är nödvändigt. Först kommer det bara en massa upprepande av mindre fina ord och jag försöker förstås att inte reagera på det. Så småningom tinar Turbo upp och humöret vänder till det bättre. Jag får också fram en orsak till hans hemska utbrott och det visar sig vara - en för oss utomstående - bagatellsak som han hakat upp sig på. Kämpigt för honom och omgivningen att det ska bli så jobbigt för honom att hantera.
Sen hör det till att jag mår sämre och sämre och - f´låt min öppenhet - men spyorna står mig upp i halsen när jag kör. Och smärtan ska vi inte tala om... Men oj, vad man lärt sig att bita ihop när man har med Turbo att göra. Han får förstås veta att jag mår dåligt, men sen räcker det för honom, speciellt i det skick han är. Sen däckar jag i soffan när vi kommit hem.
En sån här incident som hände idag vid hämtning på korttids, får mig att tänka lite framåt. Vi behöver så småningom ha in fler assistenter här hemma med Turbo och det behöver vara såna som fixar Turbos ev utbrott. Då går mina tankar osökt till den killen jag träffade tillsammans med Kent i tisdags på assistansbolaget. En kille som Kent tror skulle passa hos oss. Ove, som jag kallar honom, hade en bra syn på detta med utbrott och resonerade helt rätt kring detta. En sån assistent vill vi ju inte ska gå oss ur händerna pga att tiden går och vi inte kan ta emot honom. Så jag grubblar kring detta och funderar och funderar på en lösning. Ska nog kontakta Kent i morgon så får vi se om vi kan komma fram till något....
Det här inlägget blev så långt så jag får nog ta det där med kommunchefen i nästa inlägg.
Kram och gonattens på er ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar