onsdag 7 november 2012

Hab-kurs och erfarenhet

En skojfrisk Turbo vaknade i morse och det är riktig härligt när morgonproceduren går i skämtets tecken. Man får haka på även om det är många av skämten som upprepas varje morgon, men för Turbo är de lika roliga varje dag. Vissa av skämten har blivit ren rutin här hemma som bara ska finnas med på morgonen! Det är inte lönt att vi föräldrar vaknar och har dåligt morgonhumör :) Som tur är har varken jag eller mannen utrustats med den egenskapen!

Även idag hade den nya vikarien varit en kort stund på besök i skolan. Jag frågade Turbo hur det hade gått... "Ja, han kunde skratta iaf!" fick jag till svar ;) På tal om skämt så kanske det är något av det viktigaste för Turbo... vem vet.




På eftermiddagen idag var det dags för mig och mannen att åka in till hab för andra och sista omgången av kursen som har med sociala berättelser och seriesamtal att göra. Den var fyra timmar lång idag också och jag kan säga att det var en som slocknade i soffan när vi kom hem sen - mannen! Han hade jobbat ett par timmar först och sen in till stan på kursen, det blev max vad han klarade. Det kommer nog att ta ett tag innan alla krafter kommit tillbaka, men det är iaf skönt att det går åt rätt håll.




Kursen ja... idag var det fler föräldrar med än förra gången och lite, lite tid fanns det att prata med andra föräldrar men inte så mycket. Bl a så pratade jag med en mamma till en sexårig pojke som har autism. Oj, vad jag kände att vi gått igenom mycket sen den perioden! Och vad mycket man skulle vilja dela med sig av till den mamman så de inte behöver pröva sig fram och göra en massa misstag i onödan! Hade vi haft den erfarenhet vi har idag redan när Turbo började 0:an så hade vi ställt helt andra krav på skolan redan då. Men då var vi nya med funktionsnedsättningarna och visste inte heller vad som skulle passa Turbo bäst.

Bl a så nämnde denna mamman att hennes son har svårt för att sitta med på morgonsamlingen... Min tanke blir direkt att han inte skulle behöva vara med där och få en massa skäll. Idag vet jag ju att detta är en situation som iaf min son inte fixar. Men i den åldern så försökte man ju att få det att fungera, man förstod inte att det hade varit bäst för honom att göra något annat den stunden. Den mamman blev nog lite förvånad när hon hörde min åsikt om det hela. Man vill ju så gärna att ens barn ska fungera som alla andra. Samtidigt så tror jag man vinner på att inse hur det förhåller sig och sen gilla läget och anpassa utefter situationen.




I övrigt var vi ganska nöjda med kursen. Det gäller bara att använda sin fantasi och tillämpa det vi fått lära oss i vår vardag. Och vi vet sen tidigare att det här med att ritprata och att använda seriesamtal många gånger passar Turbo och hans sätt. Att ritprata kan göra att han öppnar sig och pratar mer än han skulle gjort annars.

Turbo fick en ovanligt lång dag idag. Eftersom vi hade kursen en bit hemifrån så var han kvar på korttids/fritids ända tills kl 18 - ett par timmar längre än vanligt. Men han var glad och uppåt när vi hämtade honom så det var säkerligen helt ok.
Nu tänker jag knyta ihop säcken för idag och invänta morgondagen som också innehåller ett annorlunda moment för Turbo. Hoppas att det går bra....
Kramisar ♥

4 kommentarer:

Tina sa...

Alltid lika bra läsning hos dig ! Ja er erfarenhet skulle många ha nytta av i många situationer. Och visst är det mycket moment hela tiden att ta sig igenom med åren. En del saker kan vi andra säkert dela med oss av men mycket måste nog lösas efter hand och på allas unika sätt. Bloggandet är ett bra sätt att förmedla erfarenheter tror jag. Ha det fint och glöm inte att andas <3 kramar Tina

Nina sa...

Ja, tänk om man hade haft bloggar att läsa, t.ex. Så mycket stöd man hade haft och många missar man sluppit, säkert. Samtidigt tror jag ändå att man måste igenom vissa nitar för att kunna anpassa för just sitt eget barn. Alla är ju så olika, med olika behov.

Mer kunskap och förståelse hade dock inte skadat om man haft redan från början. Du får dela ut din bloggadress till föräldrar som befinner sig i brjan av resan :)

Kram Nina!

BeA@Ett ord... sa...

Tack för att du delar med dig av eran erfarenhet och livsberättelse. Det är verkligen jätte intressant!
I vår familj har min svåger drabbats av Parkison och det är också en helt ny situation för oss alla. Det jag menar.. är att det spelar liksom ingen roll av vad man drabbas utan det man drabbas av gör man så gott man kan med!! Och det tycker jag Ni verkar göra!!
Kramen BeA

mariellejohnsson sa...

Vad kul med en kurs! Det borde alla få gå och överallt. Sånt fanns inte när G var liten. Däremot gick jag TEACCH-kursen på en vecka, men jag skulle nog hellre ha velat gått just ihop med andra föräldrar.
Kram.