"Mamma är dum i huvet!"

Han är rolig min son ;) I morse skulle jag väcka honom 25 minuter tidigare än vanligt så han skulle hinna med en grej på datorn. Han håller på med en egen web-sida och det var nåt där han ville fixa. Han hade lika gärna kunnat vänta tills i eftermiddag men "det var ju inte lika roligt", tyckte han. Så han studsade upp tidigare än vanligt och det gick jättebra. Men jag själv kom visst ur banan lite, det såg jag när jag kom hem från jobbet på em. Nästan hela min frukost stod kvar ouppäten i kylen ;) Inte konstigt jag var hungrig när jag åkte till jobbet :P
Jag brukar nämligen äta halva frukosten med Turbo på morgonen och halva på jobbet sen. Men jag äter med Turbo på stående fot och assisterar honom mellan mina tuggor. Till slut ställer jag in resten i kylen när jag märker att jag måste ha 110% fokus på honom om han ska hinna färdigt tills taxin kommer. Sen glömmer jag lätt av den därinne. Och idag var det ganska stor del av frukosten som jag inte hann äta....

Felix

Innan jobbet så hann jag med lite schemafix till Turbo (i stället för att äta frukosten ;)) Det är lite pill, men oj så bra det är för honom att ha detta två-veckorsschema. Han har blivit så mycket tryggare när han själv kan se vem och när någon utomstående assistent jobbar med honom. Ovärderligt!

Schema för en vecka

Läste nåt idag hos en mamma som skrivit att hon blir kallad ett och annat av sin dotter som har någon form av diagnos.... Blev faktiskt glad? över att se att fler känner igen sig i det scenario vi har. Kanske inte är så ovanligt då. Men jag har också läst en annan mamma beklaga sig över att hon tyckte det var urjobbigt att bli kallad än det ena och än det andra.
Jag tänkte på detta lite extra under helgen då Turbo var mer speedad än vanligt. Det lät bl a så här: "Mamma är bög!" "Mamma är fet!" "Mamma försöker göra sig fin, men hon lyckas aldrig!" "Mamma är dum i huvet!" ............... Jag inser nu när jag skriver ner det att det måste låta hemskt i den ovanes öron! Men här har vi vant oss! Jag kan numera ta detta med en klackspark och le åt det. Jag har lärt mig att han inte menar något illa med det han säger eller sjunger. Det är ord utan mening och ibland undrar jag om inte det är ett slags tvång hos honom att han bara måste säga sånt här. Dessa ord kan man sen vränga till och skämta om för att få honom på bättre humör.

Man har verkligen fått tänka om och ändra synsätt helt och hållet sen man fick ett barn med diagnoser. Jag och Turbo skojar rätt friskt och ibland kanske rätt rått för den oinvigde. Men man har lärt sig hans jargong och vad som får honom på gott humör. Samtidigt får man inte gå över gränsen när man skämtar med honom, för då kan man i stället utlösa ett utbrott. Gäller att veta var gränsen går och man behöver alltså känna Turbo väl.

Kom att tänka på detta med medicin och tabletter och sånt idag igen. Jag har tagit mitt livs första Ipren idag! Det ni....! Som jag skrev igår så är jag riktigt emot medicin, men har också fått inse att man inte kan klara sig utan den i många fall. Men jag är en sån där som högst tar Alvedon två gånger om året. Lite huvudvärk kan jag stå ut med, tycker jag... Knasigt resonerat - jag vet - men sån är jag! Idag tog jag alltså en Ipren som jag tror är starkare sort. Har vansinnigt ont på ett ställe, men tog den för att se om det möjligtvis kan vara en inflammation som Ipren kan häva, vi får se.
Då kommer jag osökt in på Turbo! Han är fjorton år, snart femton, och har aldrig tagit varken Alvedon eller Ipren el. dyl. för att han har ont. Varför då då? Därför att han aldrig talar om om han har ont nånstans! Och hur ska vi veta om han nån gång har huvudvärk eller ont nån annanstans när han aldrig säger en sån sak? Ibland om han går och lägger sig mitt på dan (händer, men väldigt sällan) så brukar jag ibland fråga om han har ont nånstans. Men jag får alltid ett Nej till svar. Svårt fall!

Nu återstår av den här dagen att försöka göra kvällen så behaglig som möjligt. Turbo ska vara med på en för honom stor grej i morgon i skolan. Detta kan snart spela honom ett spratt när tröttheten kommer under kvällen, men vi får se.... Jag hoppas han klarar av bedriften i morgon som han tänkt sig - för han VILL så gärna!